#howiseeyousee

Tidigare i år påbörjade jag och Sebastian ett projekt där vi fotar utifrån olika tema.

Det började med att vi gav oss ut på små fotopromenader. Det är precis som det låter. En promenad där man fotograferar. Vi fotade med våra mobiltelefoner och när vi kom hem tittade vi på varandras bilder tillsammans.

Sebastian är en jävel på att fota och hjälpte mig försöka förstå kamerainställningar och komposition. Jag är en glad amatör och började efter våra promenader bli bättre och bättre på att se saker jag ville fånga på bild. Och det blev roligare och roligare. Vi testade en massa fotoredigeringsappar och började slå oss fram i Instagram-djungeln.

Efter att ha sett TV-programmet Alla är fotografer började vi fundera på hur vi kunde utveckla oss mer. 

Det första temat blev Du.

Vissa teman väljer vi tillsammans. Vissa själva.

Det handlar om att se på saker på olika sätt, eller kanske på samma sätt. Om att sättet att se på saker varierar sig på så många olika sätt.

Det senaste temat var skugga. Jag är färdig men inte Sebastian.

Du kan följa #howiseeyousee på Tumblr eller via våra Instagram @fine_hulthenakerblom @sebkar.

När du förändrar ditt sätt att se förändras de saker du ser

Från ”Jag kan inte springa” till första milloppet

”Jag kan inte springa!” har jag envist hävdat i 33 år. Jag kämpade mig igenom 1 km i skolan och fick alltid panik efter 400 meter de gånger jag försökt mig ut i spåret som vuxen. Men i februari sprang jag för första gången ett par kilometer utan att stanna! Sen vågade jag inte pröva igen förrän i juni då jag lufsade mig igenom 3 km. Men med massor av push från sambon, läsning och en god portion vilja blev det efter några rundor till och med roligt att snöra på sig skorna.

Jag kanske kan springa ändå. Igår sprang jag mitt första lopp! Nästan ofattbart i mina öron att jag sprungit ett lopp på en mil. Det var dessutom jätteroligt! Helsingborg Marathon Stafett.

Och jag fick en medalj.

Detta publicerade jag igår i facebookgruppen Lonesome runners. Gruppens medlemmar är fantastiska med att gilla, ge varandra råd och att stötta varandra. Gå med i den gruppen om du vill komma igång med löpning eller bara vill bli bättre och nätverka med andra som är intresserade!

Jag har alltså lärt mig att springa. Jag tycker väldigt mycket om att lära mig saker, men jag har aldrig tidigare lärt mig något som jag trodde jag inte skulle klara av. Därför är detta med att springa något alldeles unikt.

Idag är kontentan att jag har lärt mig springa. Det gick att lära mig det. Hur det gick till är en berättelse för sig.

Jag springer i Grekland

Jag kan inte springa. Jag är en elefant. Det står helt klart nu. Fötterna framför mig. Två elefantfötterna. De liksom stampar ner och är i princip omöjliga att lyfta när de väl kommit ner i asfalten. Och skor. Om jag tar av skorna kanske det blir bättre. Det är helt sjukt att det kan vara så här jobbigt att springa i tio minuter. Och solen. Varför är solen så himla stark rakt på min panna där jag svettas som mest. Det är ju sjukt opraktiskt.

Men jag springer. I Grekland. På en trottoar som gränsar till en bergskant, och nedanför kan jag skymta det kristallblå havet och brisen från Medelhavet är ljuvligt mjuk och sval mot mitt ansikte. Helt sjukt faktiskt att jag packade springkläder med mig på charterresan och springer. Men jag kan ju inte springa!?

Minnesanteckning: Lesbos, Grekland, juli 2015

På tal om orättvisa

Jag träffade en pojke som kom till Sverige för två år sedan. Han berättade för mig, på näst intill perfekt svenska, hur han drömmer om att bli arkitekt. För han tycker om att rita och räkna matte.

Han föddes i Syrien. Det gick väldigt bra för honom i skolan hemma i Syrien. När kriget kom var han och hans familj tvungna att flytta.

– Det är därför jag inte är så bra på engelska, berättar han.

Eftersom han inte kunde gå i skolan på 2-3 år.

I somras semestrade vi på Lesbos. Vi hyrde bil ett par dagar och tog oss på slingriga vägar upp och ner över de karja bergen. Det var på väg mot fiskebyn som vi såg de första som kom vandrande. Senare läste vi att eftersom det är förbjudet att hjälpa flyktingarna som kommit med båt från Syrien fick de inte lov att åka vare sig buss eller taxi. Därför fick de gå de 160 kilometrarna till staden där flyktinglägret låg.

När vi kom ner till vattnet såg vi resterna av de punkterade båtarna, flytvästar och gummiringar.

En pappa, hand i hand med sin treårig dotter. De unga männen, starka och envist först i klungan. En äldre kvinna stapplade långsamt fram med hjälp av kryckor. Nästan alla vi passerade sökte våra blickar, och skuggan.

Vi körde förbi.

Senare gav vi en flaska vatten till ett gäng som stannat för kvällen under en busskur. En flaska. Vi visste inte vad mer vi kunde göra.

Jag talade med en kvinna som arbetar med nyanlända häromdagen.

– Det kommer många nu som berättar om vilka långa sträckor de har vandrat.

Det verkar som om vi ska köpa hus

– Det verkar som om vi är överens om ett pris, säger Alexander i andra änden av luren. Jaha. Va kul. (Jag är inte alltid så bra på att uttrycka mina känslor)

Vi vann. Vi lade budet och ingen annan lade ett högre. Det verkar alltså som om vi köper ett hus!

Just den här helgen ska vi till Tjörn och sedan vidare till Marstrand för att gå på bröllop. Jag ska sjunga i kyrkan och har övat sedan i februari.

Det har varit fullt ös på jobbet och jag kan ibland över huvud taget totalt och inte alls förstå hur jag ska kunna komma framåt med det här projektet som kallas för mitt jobb. Jag skriver, samordnar, planerar och publicerar. Men jag undrar ändå allt för ofta vart arbetsdagen tagit vägen och om jag gjort någonting vettigt alls.

Dessutom har jag börjat springa (Jag vet! mer om det sen), vilket tar upp en jäkla massa tid. Mest när jag inte springer, för då tänker jag att jag borde springa och det är inte alls ett effektivt sätt att springa på.

För övrigt har jag väldigt svårt att göra många saker på en gång. Jag kan göra det utan problem, men jag blir totalt översvämmad i skallen och tycker att jag är den mest upptagna människan på jorden och att jag borde få någon typ av medalj för att jag multi-taskar så dåligt, fast bra.

Men så. Mitt i denna halvt kaosartade vardag råkade vi bestämma oss för att lägga ett bud. Huset tittade vi på tillsammans alla fyra. Det var liksom direkt kärlek men som svalnade lite grann och sen kom vi på att det nog ändå var kärlek. Därför körde vi tillbaka till huset. Smög runt och tittade och funderade. Sedan lade vi ett bud.

Jag tyckte bäst om de dubbla altandörrarna ut från vardagsrum och kök. Där ska jag gå rakt ut på gräsmattan och bara sitta. I min egen trädgård. Barnen var uppenbart imponerade av poolen (Ja!! Det finns pool), men det fyller även vissa andra superviktiga krav som trappa inomhus och plats för lekhall… Sebastian. Han tycker att huset är perfekt, men att det saknar charm. Han är nog ganska rädd. Det är väl jag med för den delen! Huset pockade hur som helst på våra drömmar. Det var nog därför.

Igår kväll skrev vi på alla papper.