Gick och såg en film – om att vara adopterad

Igår var jag på bio. En förhandsvisning av filmen De ensamma av Osmond Karim. En film om adoption och om att vara adopterad. Jag tvekade och visste inte om jag orkade, men tack vare en spark i baken så insåg jag att jag ju gärna ville se filmen och att det kanske kunde vara värt mödan. Jag visste att det skulle kännas mycket och att jag förmodligen skulle börja gråta. Så som jag gör när saker känns.

Filmen är en dokumentär på ungefär en timme. I filmen intervjuar Osmond ett kanske 10-tal personer som blivit adopterade och som nu blivit vuxna. Filmen handlar om den ensamhet som många adopterade känner och behandlar problematiken i att vara icke-vit svensk. Om att identifiera sig med att vara svensk, men att rent kroppsligt vara icke-vit och att i det känna en sorts raslig ensamhet.

Personerna i filmen beskriver bland annat motsägelsefulla känslor av att förväntas vara tacksam och samtidigt bära på en känsla av otrygghet. Carolina är en av de adopterade och en stor del av filmen handlar om hennes berättelse. Om hennes känslor av att växa upp som adopterad men också om hennes svenska föräldrar och hur det gick till när hon fick kontakt med sin biologiska mamma.

Jag tyckte om filmen.

Jag råkade höra en person som efter filmvisningen sa att hon inte kände igen sig i filmen och hon sa lite besviket ”varför tog de inte med någon av de glada?”

För mig var det tvärtom. Jag kände igen mig i det mesta. Framför allt kände jag att filmen satte fingret på något som jag känner varje dag men inte riktigt kan förklara. Självklart kan det bli fel om en generaliserar och säger att det är så här för alla som är adopterade, men jag tror att väldigt många känner igen sig i de här känslorna. Det behöver inte betyda att en identifierar sig bara med det. Och det är precis det som jag tror är det som gör det så komplext. Jag ser till exempel mig själv som en glad person. Jag har det mesta jag kan önska mig. Jag har till och med ”allt”. Men jag är också väldigt fundersam av mig och jag har ofta känt mig ensam. Inte fysiskt men på andra sätt.

Det är lättare nu som vuxen. Men när jag tänker på hur jag är, hur jag känner och reagerar i olika situationer så är det många gånger som att jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt. Kanske inte konstigt om känslorna är svåra att hantera ibland.

Det fanns många små detaljer i filmen som kändes viktiga för mig. En av dem var när en av tjejerna pratar om hur omgivningen ofta säger att du har ju allt, Sverige är ju så tryggt, hur kan du inte vara lycklig?

– För att det inte är tryggt för mig, säger hon då som svar på sin egen fråga.

Efter filmen var filmskaparna på plats och även Carolina från filmen. Hon pratade en del om det här såret som faktiskt finns i kroppen och hon uttryckte det som att spåren av att ha blivit lämnad sitter på cellnivå. Jag vet inte riktigt hur hon menar, men för mig blir det mer och mer tydligt att jag faktiskt funderat mycket kring just det. Jag har blivit lämnad. Den som födde mig lämnade mig till någon annan, jag separerades från henne. Jag kommer förmodligen aldrig känna min biologiska familj, jag kommer aldrig leva ett liv i den kultur och i det land min biologiska familj finns och där jag har mina biologiska rötter. Jag har för alltid blivit någon annan än den jag föddes till att vara. Jag går i någon annans skor. Jag vet ju att det inte är sant i praktiken. Jag föddes ju till att vara jag och jag är den jag är… men känslor och tankar har för mig många gånger rört sig i sådana banor. Att det liv jag lever och det jag har här i Sverige dessutom på många sätt anses ”bättre” än det liv jag skulle haft om jag vuxit upp på Java med en muslimsk, ogift mamma gör ju också att det enda rätta att känna är tacksamhet och lycka. Det var väldigt svårt för mig att hantera som barn. Vi pratade inte om känslor på det sättet. Jag förstod inte att det var okej att känna alltihop. Jag var bara glad. Jag visste inte hur en var och visade något annat.

Att posta detta känns konstigt. Filmskaparen Osmond sa under samtalet efter filmen att en av de saker som gjorde det så svårt att prata om de här sakerna var att ingen vill ju få sin mamma att gråta. Och det vill ju inte jag heller.

Men jag försöker tänka att det inte är det det handlar om. Jag är inte för eller emot adoption. Jag är inte och jag tror inte att adopterade är olyckliga och missförstådda. Men jag tror att de där känslorna är en stor del av livet för många adopterade och jag vill gärna dela med mig av hur jag tänker.

De ensamma har premiär på SVT den 20 april.

I HD 20170317 kan du läsa artikeln Regissören Osmond Karim är tillbaka med en film om adoption

En liten tanke om skrivande och adoption

En annan sak som jag kommit på är att i alla mina bokidéer som jag jobbat på och i alla mina tankar på skrivande så har jag skrivit in att huvudpersonen kanske har en kompis som är adopterad eller att kanske det ska handla lite om att vara adopterad i alla fall. Men jag tänkte aldrig på att det var det som kunde vara i fokus.

Jag har letat och letat efter något att skriva om jag läste i något skrivtips att det viktigaste med att skriva är att du ska ha något att säga och jag har tyckt att det har varit så himla svårt att veta vad det är jag vill ha sagt.

Men en sak är ju säker. Att vara adopterad kan jag! Jag skulle till och med vilja säga att jag är ganska bra på det. Och tankar om det har jag många. Så varför inte utgå från det.

Nu reser vi (på riktigt)

För några månader sedan skrev jag om att längta efter att resa och om vår lilla resa till Karlskrona, som ett substitut till de där långa drömresorna som har en tendens att aldrig bli av. Men nu råkar det faktiskt vara så att vi tog en titt på resekontot, slog ihop ett och ett och insåg att det faktiskt är nu vi ska göra den där resan som jag hela tiden tjatar om att jag vill göra. Det vill säga en sån där once in a life time resa.

Sen vi träffades för tre år sedan är resandet något som jag tjatat rätt mycket om. Vi åkte mycket på semester när jag var barn, men jag har ändå alltid ångrat att jag aldrig gjorde någon långresa på egen hand. En sådan där resa som alla andra gjorde. Någon åkte till andra sidan jordklotet och reste runt, en annan var au pair i Belgien, ett par drog till Indien med en ryggsäck och någon flyttade till Paris för att plugga franska. Problemet med mig var att jag aldrig hade någon sådan längtan när jag var i 20-års åldern och därför gjorde jag det helt enkelt inte. Men som sagt. Att ångra är ju dumt.

När man har två barn, hus, heltidsjobb och sånt där så är det ju lite klurigare att lösa de praktiska detaljerna med att dra till andra sidan jordklotet. Men vi har efter en del funderande lyckats få ihop det riktigt bra. Så om några veckor drar vi.

Vi ska ut och resa!
Destination: Indonesien, Bali, 14 dagar.

Jag har tidigare varit i Indonesien en gång. Då åkte jag, mamma, styvpappa och moster på rundresa på Java och sedan solade vi en vecka på Bali. Då var jag 19 år och hade precis tagit studenten. Det var en riktigt fin rundresa och vi fick se och lära oss massor, men jag har många blandade känslor av de där dagarna när vi reste runt i en turistbuss på ön där jag råkar vara född. Det var nog då jag började förstå att jag inte är indones eller asiat, utan svensk med asiatiskt utseende. De här tankarna har i och för sig alltid funnits i mig både före och efter den där resan. Jag har alltid vetat att ”jag kommer från Indonesien”. ”Jag kom till Sverige när jag var liten bebis” och ”min biologiska mamma hette Janda och hade nog inte råd att behålla mig”. Det har bara varit så och inte så mycket mer. Men allt blev såklart mycket starkare av att vara där. På riktigt.

En sak som kom över en ganska mycket var att se alla människor runt omkring och för en gångs skull känna att de såg ut som jag, jag såg ut som de, vi såg ut som varandra. Jag vet att jag flera gånger tänkte att någon av dem kanske var min bror eller släkting. Men den allra största känslan som infann sig var att trots att jag såg ut som dem så kändes det inte som att jag var en av dem. Och på många sätt var det en tung känsla att det inte kändes som hemma. Jag tror att jag trodde att det skulle göra det. Hemma (i Sverige) har jag alltid haft känslan att jag är svensk och på många sätt som alla andra, men ändå inte.

När jag och mamma (min svenska mamma, vilket känns så löjligt att säga eftersom det låter som om jag har mer än en mamma och det har jag ju inte, fast sen när jag tänker efter så har jag ju det…typ) pratade om resan vi gjorde år 2000 vid en familjemiddag härom dagen så berättade hon hur hon mindes en sak väldigt speciellt från vår resa i Indonesien. Det var att den inhemska befolkningen vi mötte flera gånger sa ”oh, lucky you!” när de fick höra att jag var adopterad. Mina minnen från samma resa är att de envisades med att säga ”oh, poor you!”. Jag har ingen aning om vilket de sa flest gånger och jag menar verkligen inte att det är synd om mig på något sätt. Men när folk sa så fick jag också den där känslan. Det var lite som en aha-upplevelse att känna att jag inte hörde riktigt hemma varken här eller där.

Sedan dess har jag i alla fall varit ganska ointresserad av att återvända. Jag har inte varit redo att möta känslorna en gång till. Samtidigt har jag varit nyfiken och undrat hur det skulle kännas nästa gång. Hur jag skulle hantera det. Jag vill ändå tro att det har hänt en del med mig de senaste 17 åren.

Tanken med just den här resan är mest att uppleva och upptäcka. Och såklart att göra det med mitt hjärta.

Och just nu är jag fantastiskt spänd av förväntan. Nervös. Men framför allt glad över att jag ska få åka ut på en riktig resa!

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet.

Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar?

Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att ”lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord.

Och nu vet jag varför.

För att jag längtat efter stunden att få släppa ut det som bara är jag. Längtat efter att låta fingrarna springa på tangenterna, utan mål, bara för att de vill. Längtat efter att hjärnan får ta paus från alla de där morötterna som driver mig (och som ger mig energi) i jobbet, men som också lätt kan trötta ut mig när jag glömmer koppla bort dem efter kontorstid.

Det var ju därför jag bestämt mig för att skriva idag. Varför skriver du idag?

En reflektion om att vara på väg

Jag brukar ofta fotografera bilder på vägar och stigar. Och för mig är symboliken i det att jag alltid känner att jag är på väg någonstans. Många gånger har det inneburit att jag längtat. Längtat till något nytt eller bara till något annat.

Tidigare i mitt blev detta lite min grej. Jag tycker om att göra saker, utveckla saker, förändra och jag var hela tiden ett steg före. Bestämde mig för en sak och höll stenhårt på det, tills det inte var kul längre. Utbildade mig. Till allt och inget. Traskade vidare så fort något kändes fel. Tänkte att det som inte är bra på en plats är kanske bättre på en annan. Jag flyttade, bytte jobb, utbildning, kompisar.

En gång sade en person till och med till mig att ”du kommer ju alltid vilja ha något annat förstår du väl? Det är bara sån du är.” och jag kände att det nog var sant.

Men att vara så gjorde mig ledsen. Jag kände mig rätt tom faktiskt. Därför blev det som ett uppvaknande när jag började inventera i mina egna drömmar. Mitt eget varför och mina egna värderingar.

Och lite sant är det trots allt nog fortfarande. Jag tycker om förändring och utveckling. Jag älskar att lära mig nytt. Skillnaden idag är att jag lärt mig försöka se varför jag gör det jag gör. Jag vill uppåt, framåt, utåt men jag vill också inåt, djupare, närmre och därför flyr jag inte längre.

Jag är på väg och vägen går som den går.
Jag är glad så länge jag får.

En väg.
På väg.
Att vara på väg.
Framåt. Uppåt.
Bakåt.
Stanna och blunda.
Öppna.
Gå bredvid,
runt.
Över.
Under.
Framåt.
Stanna. På väg.

Lek med karaktärer

Efter att jag avslutade mina 30 dagar av Skriva 6 minuter om dagen ville jag inte riktigt släppa formen för jag tyckte den förde så mycket intressant med sig. Jag ville inte heller bara låta det hela fortsätta, eftersom jag såg en risk med att det hela då skulle mjölka ur sig själv helt.

Samtidigt står mitt bokprojekt väldigt stilla. Jag har tre huvudkaraktärer som lite grann byter skepnad och syfte fram och tillbaka. Just nu känns väldigt lite med dem riktigt rätt. Jag tog fram papper och penna och började skissa på mina karaktärer. Hur jag tänkte mig att de såg ut och hur deras olika drag kanske visade sig i olika attribut. När jag ritat de tre slog det mig att det fanns fler karaktärer som kanske kunde få plats (på pappret/i berättelsen/i mitt huvud). Så jag ritade några till.

Sen startade jag en ny anteckning som jag kallade Lek med karaktärer med planen att skriva 6 minuter varje dag, precis som tidigare, och att under de 6 minutrarna helt ägna mig åt att låta olika saker hända med mina karaktärer.

Det är faktiskt jättespännande! Nu har det helt plötsligt dykt upp typ fyra nya karaktärer. De har träffat på de tre ”ursprungliga” karaktärerna på olika sätt och några har träffat varandra. Någon har jag bara ett namn på och några ligger på lut som syskon eller kompisar till någon.

En karaktär som kommit in och tagit ganska mycket plats är en som jag skrev rätt mycket om innan jag gick in i bokprojektet i somras. Det är en person som är ganska nära mig och när jag började låta henne komma in och möta de andra karaktärerna skapades en massa miljöer och bilder i mitt huvud (nära mig, där jag växte upp) och det blev genast väldigt enkelt att skriva.

Hon i sin tur har stött på helt andra karaktärer och det börjar hända saker som jag kanske måste fortsätta dra i.

Apropå vinsterna med att låta en karaktär vara just nära en själv så läste jag inlägget Det nära av Karl Modig på Debutantbloggen nu ikväll och utifrån det känns det ganska aktuellt att låta den här karaktären komma in ännu mer i projektet.

Jag har sagt att jag ska fortsätta att bara ”leka” med karaktärerna veckan ut. Sen får vi se vad som händer.

img_0772
En nyfiken en som kikar fram bakom luggen. Hon har torgvantar också!

Och sen tog det stopp (om skrivkramp)

Sen sist. Efter att ha gjort en ordentlig plan (ett synopsis), skissat på innehållsförteckning, karaktärsgalleri och lite annat kom jag ju äntligen igång och började skriva!

Tack vare Skriv! fick jag mycket pepp och tips som gjorde att jag höll i min plan. Vi var några stycken som gick samman och började ge respons på varandras synopsis och lite på texter. Det var jätteroligt och givande. Karaktärerna började ta liv och jag upptäckte känslan av att ”berättelsen hände”. Mina huvudpersoner talade om för mig vilka de var och jag följde dem och skrev lite här och var i berättelsen.

Men sen tog det typ stopp. Sommaren hände och det blev svårt att hinna med allt. Vi hade massor av härligt besök, jag läste böcker, vi badade och sprang i skogen. Underbara sommar. Jag ångrar inte en sekund men skrivandet kanske inte tog mig riktigt så långt som jag hade hoppats.

Så nu. Den där gränsen när motivationen går över till press. Så hårfin och svår att förstå sig på.

  • Jag tvivlar på berättelsen
  • Jag skriver inte på berättelsen

Jag sitter i detta nu och har börjat fundera på nya berättelser och saker att skriva på. Jag vet att jag borde ge berättelsen en chans men samtidigt vill jag inte slarva bort alla idéer som dyker upp och som pockar på uppmärksamhet. Tänk om det är en av de idéerna som blir den där boken?

Men.

Skriv! säger jag och min skrivkompis

En mycket bra sak som hänt sen sist är att jag genom Skriv! har fått mig en skrivkompis. Vi hade vårt första möte i torsdags och det känns väldigt skönt att bolla känslor, idéer och tankar kring skrivandet med någon som också skriver.

Det började med att vi var den där lilla responsgruppen, men eftersom grupperna ska göras om enligt tips från coachen delade vi oss istället i skrivkompispar.

Det jag kom fram till efter vårt möte i torsdags var att jag kan fundera på berättelser, planera, fixa och redigera hur mycket som helst, men själva berättelsen kommer inte hända så länge jag inte skriver på den. Så. Jag måste ju bara göra det. Det förstår jag ju. Så jag ska försöka.

Men för att inte tappa bort nya idéer har jag en idébok nära till hands. Och just nu tänker jag mig att om skrivglädjen i bokprojektet inte håller uppe så måste det ju vara ok att skriva åtminstone någon liten berättelse in emellan. För att hålla ångan uppe liksom. Det är väl i alla fall bättre än att inte skriva alls. Eller vad tror ni?

I övrigt inspirerar naturen mig väldigt mycket just nu. Svampplockning, löpning och utomhustid är guld värt för sinnet. Kom precis tillbaka från en kvällspromenad mellan åkrar, tågräls, hus och hästhagar.

Luften andas sommar, men vinden höst. 
Det doftar torra löv och solnedgång. Grusvägen under himlen.

Ung kärlek.

Syster. Vi pratade en dag om kärlek. Ung kärlek. Och du mindes känslan av att vara så förbaskat dumkär i någon att man bara inte kunde tänka på något annat. Och sen mindes du känslan när du äntligen mötte honom och han öppnade munnen och allt bara försvann.

Kommer du ihåg?

Om man får sådana känslor. Om jag har känslan att jag inte kan tänka på något annat än just en person. Jag vaknar på natten och kan inte somna om för jag kan ju inte sova när jag bara är dumkär hela tiden. Jag har aldrig pratat med honom. Jag har aldrig träffat honom. Men jag har skrivit och fått svar. Vi har funderat tillsammans och det är känslan av hans sätt att bemöta mig som får mig att känna såhär. Tänk. Tänk om det blir precis som för dig fast omvänt. Tänk om jag äntligen möter honom och det jag känner av att se honom, vara nära honom skulle få alla känslor att försvinna.

Eller tänk om allt finns kvar. Kanske till och med blir ännu starkare. Tanken på det känns helt plötsligt också skrämmande. Fast verkligen på ett helt annat sätt.