Kanske lite väl många, men jag måste ändå motivera det med att jag faktiskt väntar på något särskilt. Du som följer vet att jag väntar på svar i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter.
Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden.
De senaste året har jag haft extra bra koll. Jag liksom väntar.
Det jag väntar på är alltså en uppdatering från Stitchin mijn Roots. En notis på skärmen med ett mejl eller ett meddelande. Eftersom mer eller mindre all min vardagliga kommunikation sker på det sättet är det svårt att påstå att jag tror att det är från dem hela tiden. Det är snarare något som sker i det omedvetna. Men det finns ändå där varje gång jag scannar av inkorgen. Ögat som letar efter en avsändare som säger något som är relaterat till min sökning. Det har hänt fyra gånger på ungefär 14 månader att det funnits något i mejlen från dem. Däremellan har jag, så subtilt jag kunnat förmå mig, skickat mina frågor om sökandet direkt till Christine och Ana som arbetar med Sitchin via messenger.
För några månader sedan fick jag ett meddelande med en annorlunda känsla. En känsla av att nu är det nära. Någon hade känt igen bilden på min biologiska mamma på Facebook och jag uppfattade det som att om de bara lyckades knacka på i hemmet när hon var hemma så skulle de ta dna-prov och sen… ja. Sen hade vi kanske vetat.
De sa att hon kallade sig för Yem ”nu för tiden”. Jag började tänka på min mamma som Yem. Inte Janda och inte Maisyaroh som jag tidigare trott. Yem. Och under några veckor ekade frågan Vem är Yem? i mitt huvud och hon blev en ny liten person där.
Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Men fick inga svar.
I förra veckan fick jag äntligen ett meddelande från Christine.
”Polly isn’t getting any further with your case.”
När man väntar och väntar och äntligen ser att de svarat. Då suger det verkligen att inse att de skickat bara för att skriva att de inte hittar något mer. Fortfarande är många av mina frågor obesvarade och jag vet inte exakt riktigt vad som hänt, eller inte hänt, med Yem/Maisyaroh/Janda. Jag har såklart frågat och jag fortsätter vänta.
Det enda jag fått veta är att de trots allt tar ett nästa steg. De ska ta kontakt med en journalist som brukar hjälpa till.
Jag funderar på att när det gäller att hitta min biologiska mamma finns det förstås ett bäst-före-datum. Men genetiska släktingar kommer jag kanske kunna hitta nu eller i framtiden. Mitt dna-prov ligger ju faktiskt där och skvalpar på några olika plattformar. Enligt nuvarande resultat är mitt ursprung 100 procent sydostasiatiskt och en matchning kan ju dyka upp när som helst. Just nu ser det tyvärr inte så ljust ut. Jag har inga nära matchningar men en radda med ”matchningar” på sexmänningar till niomänningar.
Sexmänning[19] är en släkting i sjätte led, det vill säga barn till femmänningar, pysslingbarn. Sexmänningar är barnbarns barnbarns barnbarn till en gemensam ana. En skämtsamt använd synonym som tillkommit sent i historien är trassling,[18][20] vilket även kan avse komplicerade eller avlägsna släktrelationer generellt. (wikipedia)
Men jag har hoppet. Och med tanke på hur lätt det är att hitta något idag. Se bara på facebook eller google, jämfört med för 20 år sedan så gissar jag att det kommer gå lätt som en plätt om 20 år till. Cross my fingers.
