Mer än 2 600 gånger per dag

Kanske lite väl många, men jag måste ändå motivera det med att jag faktiskt väntar på något särskilt. Du som följer vet att jag väntar på svar i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter.

Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden.

De senaste året har jag haft extra bra koll. Jag liksom väntar.

Det jag väntar på är alltså en uppdatering från Stitchin mijn Roots. En notis på skärmen med ett mejl eller ett meddelande. Eftersom mer eller mindre all min vardagliga kommunikation sker på det sättet är det svårt att påstå att jag tror att det är från dem hela tiden. Det är snarare något som sker i det omedvetna. Men det finns ändå där varje gång jag scannar av inkorgen. Ögat som letar efter en avsändare som säger något som är relaterat till min sökning. Det har hänt fyra gånger på ungefär 14 månader att det funnits något i mejlen från dem. Däremellan har jag, så subtilt jag kunnat förmå mig, skickat mina frågor om sökandet direkt till Christine och Ana som arbetar med Sitchin via messenger.

För några månader sedan fick jag ett meddelande med en annorlunda känsla. En känsla av att nu är det nära. Någon hade känt igen bilden på min biologiska mamma på Facebook och jag uppfattade det som att om de bara lyckades knacka på i hemmet när hon var hemma så skulle de ta dna-prov och sen… ja. Sen hade vi kanske vetat.

De sa att hon kallade sig för Yem ”nu för tiden”. Jag började tänka på min mamma som Yem. Inte Janda och inte Maisyaroh som jag tidigare trott. Yem. Och under några veckor ekade frågan Vem är Yem? i mitt huvud och hon blev en ny liten person där. 

Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Men fick inga svar.

I förra veckan fick jag äntligen ett meddelande från Christine. 

”Polly isn’t getting any further with your case.”

När man väntar och väntar och äntligen ser att de svarat. Då suger det verkligen att inse att de skickat bara för att skriva att de inte hittar något mer. Fortfarande är många av mina frågor obesvarade och jag vet inte exakt riktigt vad som hänt, eller inte hänt, med Yem/Maisyaroh/Janda. Jag har såklart frågat och jag fortsätter vänta.

Det enda jag fått veta är att de trots allt tar ett nästa steg. De ska ta kontakt med en journalist som brukar hjälpa till.

Jag funderar på att när det gäller att hitta min biologiska mamma finns det förstås ett bäst-före-datum. Men genetiska släktingar kommer jag kanske kunna hitta nu eller i framtiden. Mitt dna-prov ligger ju faktiskt där och skvalpar på några olika plattformar. Enligt nuvarande resultat är mitt ursprung 100 procent sydostasiatiskt och en matchning kan ju dyka upp när som helst. Just nu ser det tyvärr inte så ljust ut. Jag har inga nära matchningar men en radda med ”matchningar” på sexmänningar till niomänningar. 

Sexmänning[19] är en släkting i sjätte led, det vill säga barn till femmänningar, pysslingbarn. Sexmänningar är barnbarns barnbarns barnbarn till en gemensam ana. En skämtsamt använd synonym som tillkommit sent i historien är trassling,[18][20] vilket även kan avse komplicerade eller avlägsna släktrelationer generellt. (wikipedia)

Men jag har hoppet. Och med tanke på hur lätt det är att hitta något idag. Se bara på facebook eller google, jämfört med för 20 år sedan så gissar jag att det kommer gå lätt som en plätt om 20 år till. Cross my fingers.

Hjälp. Jag har inte skrivit… nu igen

Skriva.

Jag tänkte att jag skulle skriva. Lite eller mycket eller i alla fall nåt. Nu när det äntligen blev helg. Jag hade två dagar utan planer. Inga barn hemma i huset och hoppet sa att nu ska det ske. Nu kan jag äntligen hinna med att skriva.

Lördag gick. Vi åkte ut i naturen och promenerade. Lyssnade på bäcken som rann genom isen. Fotade trädstammar, vårtecken och varandra. Vi gick bredvid varandra och jag fick hålla honom i handen. Min kärlek. Jag blev åksjuk i bilen. Vi åkte hem och låg på soffan. Glömde äta mat.

I ett tappert försök öppnade jag ett dokument. Skrev några ord om saker som dök upp. Kände att det kanske är det jag vill skriva om. Tittade inte åt det andra. Det som jag egentligen skulle skriva på.

Inga ord att räkna.

Vi tittade på play och sen hade dagen gått.

Det blev söndag. Jag hade kunnat sätta mig på morgonen precis som jag hade kunnat på lördagen. Men det var skönt att sova. Vi gick till stallet och pratade med hästarna. Sen kom det gäster. Dagen gick och den var fin. Vi gick på museum, tittade på konst, pratade. Sen åt vi semla. När kvällen kom somnade jag på soffan.

Och nu är det måndag igen. Snart.

Men en dag ska jag. Och jag vet att det inte händer förrän jag gör det.
Och det är bara jag som kan få det gjort.

Hur gör du för att få det gjort? Skrivandet alltså.

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet.

Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar?

Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att ”lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord.

Och nu vet jag varför.

För att jag längtat efter stunden att få släppa ut det som bara är jag. Längtat efter att låta fingrarna springa på tangenterna, utan mål, bara för att de vill. Längtat efter att hjärnan får ta paus från alla de där morötterna som driver mig (och som ger mig energi) i jobbet, men som också lätt kan trötta ut mig när jag glömmer koppla bort dem efter kontorstid.

Det var ju därför jag bestämt mig för att skriva idag. Varför skriver du idag?

Genpoolens och platsens betydelse

När jag var liten brukade jag drömma om att vara lik någon. Lik någon på riktigt. Genom blod. Jag ville jämföra mina krokiga tår med någon och kunna säga att våra tår var varandras. Jag kände mig halv för att jag inte kunde göra det.

Idag kan jag det. Jag har två fina fina ungar. Av mig producerade. Ena har min näsa och mina lockar i nacken. Andra har de mandelformade ögonen och mina hårda öron. Nu är de här. De är jag och jag är dem.

Men på senare tid har det, trots att jag nu har min genpool (relativt) säkrad här och nära, slagit mig att mitt ursprung inte är härifrån. Jag är fortfarande född i det där varma landet långt bort där ingenting är som det är här. Åtminstone inte särskilt mycket.

Att jag nu har mina gener här förändrar inte att jag fortfarande har något där också.

Det har aldrig varit särskilt viktigt för mig att leta upp min biologiska mamma eller pappa. Jag har min mamma på foto i pärmen i bokhyllan. Jag är lik henne där. Men jag känner nu att jag ändå vill åka dit. Jag behöver vara på platser där jag är född att vara. Andas ekvatorluft och känna mig fram i miljonstäderna som hade kunnat vara mina.

Sverige är mitt, men vad är Indonesien egentligen?

Det är inte det att jag är halv, men hälften av mig är så väldigt osynlig. Jag måste nog helt enkelt åka dit och locka fram den där halvan lite mer.