Hjälp. Jag har inte skrivit… nu igen

Skriva.

Jag tänkte att jag skulle skriva. Lite eller mycket eller i alla fall nåt. Nu när det äntligen blev helg. Jag hade två dagar utan planer. Inga barn hemma i huset och hoppet sa att nu ska det ske. Nu kan jag äntligen hinna med att skriva.

Lördag gick. Vi åkte ut i naturen och promenerade. Lyssnade på bäcken som rann genom isen. Fotade trädstammar, vårtecken och varandra. Vi gick bredvid varandra och jag fick hålla honom i handen. Min kärlek. Jag blev åksjuk i bilen. Vi åkte hem och låg på soffan. Glömde äta mat.

I ett tappert försök öppnade jag ett dokument. Skrev några ord om saker som dök upp. Kände att det kanske är det jag vill skriva om. Tittade inte åt det andra. Det som jag egentligen skulle skriva på.

Inga ord att räkna.

Vi tittade på play och sen hade dagen gått.

Det blev söndag. Jag hade kunnat sätta mig på morgonen precis som jag hade kunnat på lördagen. Men det var skönt att sova. Vi gick till stallet och pratade med hästarna. Sen kom det gäster. Dagen gick och den var fin. Vi gick på museum, tittade på konst, pratade. Sen åt vi semla. När kvällen kom somnade jag på soffan.

Och nu är det måndag igen. Snart.

Men en dag ska jag. Och jag vet att det inte händer förrän jag gör det.
Och det är bara jag som kan få det gjort.

Hur gör du för att få det gjort? Skrivandet alltså.

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet.

Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar?

Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att ”lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord.

Och nu vet jag varför.

För att jag längtat efter stunden att få släppa ut det som bara är jag. Längtat efter att låta fingrarna springa på tangenterna, utan mål, bara för att de vill. Längtat efter att hjärnan får ta paus från alla de där morötterna som driver mig (och som ger mig energi) i jobbet, men som också lätt kan trötta ut mig när jag glömmer koppla bort dem efter kontorstid.

Det var ju därför jag bestämt mig för att skriva idag. Varför skriver du idag?

Genpoolens och platsens betydelse

När jag var liten brukade jag drömma om att vara lik någon. Lik någon på riktigt. Genom blod. Jag ville jämföra mina krokiga tår med någon och kunna säga att våra tår var varandras. Jag kände mig halv för att jag inte kunde göra det.

Idag kan jag det. Jag har två fina fina ungar. Av mig producerade. Ena har min näsa och mina lockar i nacken. Andra har de mandelformade ögonen och mina hårda öron. Nu är de här. De är jag och jag är dem.

Men på senare tid har det, trots att jag nu har min genpool (relativt) säkrad här och nära, slagit mig att mitt ursprung inte är härifrån. Jag är fortfarande född i det där varma landet långt bort där ingenting är som det är här. Åtminstone inte särskilt mycket.

Att jag nu har mina gener här förändrar inte att jag fortfarande har något där också.

Det har aldrig varit särskilt viktigt för mig att leta upp min biologiska mamma eller pappa. Jag har min mamma på foto i pärmen i bokhyllan. Jag är lik henne där. Men jag känner nu att jag ändå vill åka dit. Jag behöver vara på platser där jag är född att vara. Andas ekvatorluft och känna mig fram i miljonstäderna som hade kunnat vara mina.

Sverige är mitt, men vad är Indonesien egentligen?

Det är inte det att jag är halv, men hälften av mig är så väldigt osynlig. Jag måste nog helt enkelt åka dit och locka fram den där halvan lite mer.