Fredagsmys

Fredag igen. Bytesdag. Lämnar barnen hos deras pappa. Läser färdigt den där boken. Gråter lite försiktigt, för det gör jag alltid när en bok tar slut. Planterar blommor. Äter pizza med sparris och pinjenötter. Dricker lite bubbel. Pratar hål i huvudet på Sebastian som sitter mitt emot. Lyssnar på fågelkvittret. Funderar på helgen.

Tar fram skrivdon och skriver. Det har jag inte gjort sen resan till Indonesien.

Hjälp. Jag har inte skrivit… nu igen

Skriva.

Jag tänkte att jag skulle skriva. Lite eller mycket eller i alla fall nåt. Nu när det äntligen blev helg. Jag hade två dagar utan planer. Inga barn hemma i huset och hoppet sa att nu ska det ske. Nu kan jag äntligen hinna med att skriva.

Lördag gick. Vi åkte ut i naturen och promenerade. Lyssnade på bäcken som rann genom isen. Fotade trädstammar, vårtecken och varandra. Vi gick bredvid varandra och jag fick hålla honom i handen. Min kärlek. Jag blev åksjuk i bilen. Vi åkte hem och låg på soffan. Glömde äta mat.

I ett tappert försök öppnade jag ett dokument. Skrev några ord om saker som dök upp. Kände att det kanske är det jag vill skriva om. Tittade inte åt det andra. Det som jag egentligen skulle skriva på.

Inga ord att räkna.

Vi tittade på play och sen hade dagen gått.

Det blev söndag. Jag hade kunnat sätta mig på morgonen precis som jag hade kunnat på lördagen. Men det var skönt att sova. Vi gick till stallet och pratade med hästarna. Sen kom det gäster. Dagen gick och den var fin. Vi gick på museum, tittade på konst, pratade. Sen åt vi semla. När kvällen kom somnade jag på soffan.

Och nu är det måndag igen. Snart.

Men en dag ska jag. Och jag vet att det inte händer förrän jag gör det.
Och det är bara jag som kan få det gjort.

Hur gör du för att få det gjort? Skrivandet alltså.

Vad kan man ha en skrivkompis till?

Skrivkompis. Jag har en skrivkompis.
Jag rekommenderar alla som skriver att skaffa sig en.

Efter att ha gått med i Skriv i somras fick jag (och alla som deltar i programmet) hjälp med att få mig en skrivkompis. Till en början kändes det ganska obekvämt och lite pinsamt. Tanken på att ringa upp någon jag aldrig träffat eller vet någonting om och börja prata skrivande var lite knäpp faktiskt. Vi blev i alla fall en grupp på fyra som började lite trevande med att ge varandra textrespons och det var en superhärlig grupp med enormt mycket energi. Men eftersom det egentligen var skrivkompisar vi skulle bilda så delade vi oss i två par.

Min skrivkompis blev Ina

Och jo, visst är det lite knäppt att ringa upp varandra, säga hej och sen ösa på med prat om bara skrivande. Vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Egentligen. Samtidigt känns det som att Ina är en person jag verkligen tycker om och kan förstå.

Igår hade vi vårt första möte för året. Innan dess hade vi tagit en paus. Jag kände mig låst efter nanowrimo, skrev inget nytt och visste inte hur jag skulle hantera min icke-skrivande svacka. Därför bad jag om en paus och när jag gjorde det visade det sig att Ina också var lite låg i skrivenergin och att en paus passade henne också.

Nu i efterhand kan jag se att det kanske är just i de där svackorna vi behöver varandra som mest. Det är då vi behöver pushen och någon som hjälper oss att inse att det blir bättre, om en bara vill. Att inte skriva är ju en väldigt naturlig del av att skriva. Kanske ingår det till och med i definitionen av att vara en skrivande person. Det går upp och ner.

I alla fall. Vi tog en paus och under tiden funderade jag väldigt mycket på det här med skrivande. Varför jag skriver, vad jag vill skriva, när och så vidare. Det enda jag kunde komma fram till var att jag skriver. Till och med när jag inte skriver skriver jag på något sätt uppe i skallen) och det vill jag fortsätta med.

Min berättelse, min bok, den ligger vilande just nu men tankarna kring den lever ändå och så länge jag skriver på annat känns det som om jag också ger näring till min bokidé. Jag bakar den liksom konstant ändå.

Under pausen bestämde vi oss för att återkoppla till varandra i början av januari, för att bestämma hur vi skulle kunna fortsätta med vårt skrivkompissamarbete. Under tiden hade vi sporadisk kontakt via whatsapp och mail. Ingen av oss verkade skriva så väldigt engagerat under den här perioden men ett litet sms med pepp eller avreaktion fungerade utmärks som kanal att avreagera sig på. Utifrån det kom jag på idén med att det kanske är det vi ska ha varandra till. Också. Att prata om våra texter, hur långt vi kommit, hur härligt det är att skriva och så vidare är en fantastisk kraftkälla, men när ingenting händer, inte en enda rad eller bokstav blir till något mer, vad gör man med en skrivkompis då?

Förslaget blev, ordagrant: Att kunna ”kräka av sig” när det går trögt.
Men också att prata texter och andra saker som rör skrivande som tidigare. Och när vi hade vårt möte häromdagen kändes det jättefint!
Som att prata med en gammal vän samtidigt som att börja om på något helt nytt.

Så här ser upplägget skrivkompis ut just nu

Nu är planen att höras av en kväll varannan vecka. Inför ”mötet” skickar vi text (om vi har något vi vill ha hjälp med) men vi har också bestämt att det vi vill fokusera på just nu är inspiration. Saker som inspirerar oss att komma igång och att fortsätta och att hitta våra sätt att våga och inte ge upp. Inte bara saker som är fokuserade kring själva texten. Utan även typ lästips, poddar, tankar, reflektioner, känslor och så vidare. Vi fortsätter också skicka meddelanden till varandra på whatsappen mellan våra möten om det är något vi vill bolla.

Tidigare har vi pratat utifrån tre frågor som Ina tidigare hade jobbat utifrån i sitt skrivande:

  1. Vad har du gjort på ditt skrivprojekt denna vecka? Gör en punktlista.
  2. Vad har du lärt dig? Vilken är din viktigaste lärdom från denna vecka? Skriv ner den i 2-3 meningar.
  3. Vad ska du göra härnäst? Gör en punktlista över det du ska göra under kommande skrivvecka.

Vi har inte pratat om de tre punkterna men jag tänker mig att vi skulle kunna fortsätta tänka kring dessa inför våra möten, men med tilläget:

4. Jag har inte skrivit något alls och har ingen plan för hur jag ska fortsätta. Hjälp mig!

Pepp och några frågor om skrivkompisar

Nu är jag riktigt pepp på detta! Heja, heja. Och förresten, ett skrivtips för dig som vill logga ditt skrivprojekt är att nanowrimo.org har introducerat en goal tracker där du kan sätta mål för och logga ditt skrivprojekt även nu efter november månad.

Hur arbetar du med din eller dina skrivkompisar?
Och vilka tips har du till den som vill testa? Var kan man hitta en skrivkompis, hur lägger man upp arbetet och vad är det bästa med att ha en skrivkompis?

Skriva 6 minuter om dagen

Den 4 september påbörjade jag en utmaning, eller kanske snarare en övning, som gick ut på att skriva 6 minuter om dagen för att få igång en god vana. En vana att skriva. Jag hade tappat lite lusten i mitt skrivprojekt och ville inte tappa skrivglädjen så jag försökte mig på detta för att hålla igång och kanske rent av hitta glöden igen.

Så här gjorde jag.

Jag skapade en Anteckning i Evernote som jag döpte till Skriv 6 min 30 dagar (4 sep – 4 okt). Varje dag tog jag fram min anteckning och började med att skriva dagens datum. Innan jag satte igång klockan bestämde jag mig för inom vilket område jag skulle skriva och när jag startade klockan var uppdraget att flödesskriva i 6 minuter utan att stanna upp. Vare sig mer eller mindre.

Några av de saker som jag upplever som svåra när jag flödesskriver är att inte gå tillbaka och ändra felstavningar och/eller byta ut ord. Ibland lyckades jag, ibland inte. Det är också jobbigt när det står still. Då kan det vara svårt att komma igång och tankarna låser sig liksom. Men för det mesta löste det sig av sig själv och det jag skrev ändrade riktning  och personerna i texten började tänka på något annat eller göra något helt oväntat helt av sig självt. Lite grann en känsla av att det hela skrev sig själv.

Att sluta skriva när klockan ringde efter 6 minuter var också svårt. Vissa dagar gjorde jag så att jag fortsatte för att jag ville känna på flowet. Men känslan av att sluta skriva mitt i en tanke var också oväntat tillfredsställande, eftersom det på något sätt gav upphov till en känsla av att ”jag har mer berättande kvar”, vilket är precis den känsla jag saknat när jag haft skrivtorka. Så det var en bra grej med att alltid sluta efter 6 min.

I alla fall. Den 4 oktober hade jag klarat mig genom övningen och jag har nu i min anteckning 30 stycken minikorta berättelser. Det är minnen från barndomen, möten mellan karaktärer jag arbetat med i mitt skrivprojekt, personbeskrivningar av karaktärer jag hittat på i stunden, beskrivningar av händelser från dagen, berättleser där jag försökt sätta mig in i mina barns perspektiv, drömmar jag drömt och lite annat.

Väldigt givande och rolig övning. Testa om du vill få in vanan att skriva varje dag på ett enkelt sätt. 6 minuter är jättelite men du hinner faktiskt jättemycket. Och känslan är, i alla fall för mig, att jag skriver.

Nu har jag utvecklat övningen och gör så att jag den närmsta veckan ska arbeta 6 minuter varje dag med karaktärerna i mitt skrivprojekt. Det jag skriver då ska endast handla om dem.

Jag undrar vilka de är. Och vad de kommer hitta på!

Att prata skrivande med andra skrivande människor

Igår hade jag mitt andra samtal med min nya skrivkompis. Så här gjorde vi.

Innan samtalet svarade vi båda på tre frågor om vårt eget skrivande och skickade till varandra. De tre frågorna hade min skrivkompis arbetat med tidigare. Jag tror det var på en skrivkurs och vi tyckte att det var ett bra sätt att få igång varje samtal.

Frågorna handlar om:

  1. Vad man skrivit den senaste veckan?
  2. Vad man lärt sig?
  3. Vad man ska göra som nästa steg?

Utifrån hur vi svarat på frågorna är det lätt att komma på relevanta saker att prata om. Det blir ett underlag för att ställa nyfikna frågor, peppa varandra och hjälpa till att se ens eget skrivande från ett annat perspektiv. Det är också ett bra verktyg för att kunna gå tillbaka och fråga om saker som vi pratat om vid tidigare samtal som är nyfiken på. Och det är sjukt peppande att någon frågar om hur det gått med ”den där karaktärerna du testade förra gången” eller ”hur gick det med den där idén du fick mitt i natten”.

Så här tycker jag om att ha en skrivkompis.

  1. Så häftigt att prata skrivande med andra som skriver.
  2. Coolt att kunna prata i över en timme med en person jag egenligen inte känner och ändå få ut så enormt mycket av det.
  3. Lite jobbigt att hitta tid och känna sig motiverad att ”arbeta” på fritades. Men det är lite som att träna eller springa. Du ångrar dig aldrig efteråt och du får en enorm boost och lite som en adrenalinkick efteråt.
  4. Bra grej helt enkelt.

Just nu har jag svårt att skriva på mitt projekt. Istället gör jag en grej där jag skriver 6 minuter per dag. Vad som helst. Flödesskriver och slutar direkt efter de 6 minuterna. Fick tipset via Skrivradion och Skriv!

Den 4 oktober har jag skrivit 6 min per dag i 30 dagar (om jag lyckas och det ska jag!) och då tänker jag att det är dags att jag bestämmer mig. För om jag ska fortsätta på mitt skrivprojekt eller inte. Och vad jag ska skriva på om jag inte fortsätter med projektet. Men fram till dess är det 6-minutersgrejen som är grejen. Men efter gårdagens samtal kliar det faktiskt i fingrarna lite mer än innan. Det är en skön känsla.

Och sen tog det stopp (om skrivkramp)

Sen sist. Efter att ha gjort en ordentlig plan (ett synopsis), skissat på innehållsförteckning, karaktärsgalleri och lite annat kom jag ju äntligen igång och började skriva!

Tack vare Skriv! fick jag mycket pepp och tips som gjorde att jag höll i min plan. Vi var några stycken som gick samman och började ge respons på varandras synopsis och lite på texter. Det var jätteroligt och givande. Karaktärerna började ta liv och jag upptäckte känslan av att ”berättelsen hände”. Mina huvudpersoner talade om för mig vilka de var och jag följde dem och skrev lite här och var i berättelsen.

Men sen tog det typ stopp. Sommaren hände och det blev svårt att hinna med allt. Vi hade massor av härligt besök, jag läste böcker, vi badade och sprang i skogen. Underbara sommar. Jag ångrar inte en sekund men skrivandet kanske inte tog mig riktigt så långt som jag hade hoppats.

Så nu. Den där gränsen när motivationen går över till press. Så hårfin och svår att förstå sig på.

  • Jag tvivlar på berättelsen
  • Jag skriver inte på berättelsen

Jag sitter i detta nu och har börjat fundera på nya berättelser och saker att skriva på. Jag vet att jag borde ge berättelsen en chans men samtidigt vill jag inte slarva bort alla idéer som dyker upp och som pockar på uppmärksamhet. Tänk om det är en av de idéerna som blir den där boken?

Men.

Skriv! säger jag och min skrivkompis

En mycket bra sak som hänt sen sist är att jag genom Skriv! har fått mig en skrivkompis. Vi hade vårt första möte i torsdags och det känns väldigt skönt att bolla känslor, idéer och tankar kring skrivandet med någon som också skriver.

Det började med att vi var den där lilla responsgruppen, men eftersom grupperna ska göras om enligt tips från coachen delade vi oss istället i skrivkompispar.

Det jag kom fram till efter vårt möte i torsdags var att jag kan fundera på berättelser, planera, fixa och redigera hur mycket som helst, men själva berättelsen kommer inte hända så länge jag inte skriver på den. Så. Jag måste ju bara göra det. Det förstår jag ju. Så jag ska försöka.

Men för att inte tappa bort nya idéer har jag en idébok nära till hands. Och just nu tänker jag mig att om skrivglädjen i bokprojektet inte håller uppe så måste det ju vara ok att skriva åtminstone någon liten berättelse in emellan. För att hålla ångan uppe liksom. Det är väl i alla fall bättre än att inte skriva alls. Eller vad tror ni?

I övrigt inspirerar naturen mig väldigt mycket just nu. Svampplockning, löpning och utomhustid är guld värt för sinnet. Kom precis tillbaka från en kvällspromenad mellan åkrar, tågräls, hus och hästhagar.

Luften andas sommar, men vinden höst. 
Det doftar torra löv och solnedgång. Grusvägen under himlen.

Idén om att skapa en ny vana

Jag vill så sjukt mycket. Jag vet att det är orealistiskt men det hindrar inte att jag vill! Och det som gör det svårt är att jag känner att jag är på gång. Snart kommer det. Allt det där som vill ut, allt jag vill göra, uppleva, uttrycka. Det är på väg. Men det kommer sååååå lite.

Exempel på saker jag vill göra (och kommer göra!): Skriva en bok, resa till världens alla hörn (eller åtminstonde ett par), träna, springa, vara i naturen, koppla ner (alltså internet), leka, bara vara, plantera i trädgården, renovera, köpa grill, skriva dagbok(!), gå på lunchkonsert, läsa bloggar, läsa böcker, läsa inget, laga mat, laga bättre mat, ringa kompisar, träffa kompisar… åka och jobba.

Men en dag i veckan gick jag upp tidigt och passade på att skriva. Då tänkte jag att det kunde bli en ny vana. Gå upp lite tidigare varje dag för att skriva av mig lite av allt det där som vill ut. Även om det bara är några rader, typ 10 minuter. Det är då jag har som mest krut i kroppen för min egen kreativitet. Det är då jag bestämmer mig för att ”ikväll ska jag skriva”, men när kvällen kommer har jag ingen kraft. Genom att göra detta är min tanke att kunna samla alla tankar, få ur mig onödiga saker som ligger och tar plats och dessutom blir det en möjlighet att skriva fram saker.

Jag testar. Jag skriver dagbok för att få ur mig mina idéer. Det blir som en ”att göra lista” i dagboksform. För det har jag så det räcker! Kanske kan jag slippa trello, todoist och kalendernotiser när jag inte jobbar i alla fall. En god tanke.

Återkoppling utlovas.

Om att skriva

Jag har börjat skriva. Eller… jag har börjat fortsätta skriva.

När jag var liten skrev jag sagor. Som tonåring skrev jag dagbok, som en dåre skrev jag dagbok. Sen fick jag en skrivmaskin och började skriva texter. Tankar. Där någonstans mellan raderna blev tankarna dikter och sen dagbok igen. En period skrev jag sms så att fingrarna blödde. På min första riktiga mobiltelefon, Nokia 3310. Det blev mail, uppsatser, brev, jobbansökningar, reflektionsprotokoll, utvärderingar, artiklar, facebookinlägg, tweets.

Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva. Jag har alltid älskat ord. I en tråd på Facebook såg jag frågan ”Varför skriver du?” och jag började fundera en del på det. Det enklaste svaret är nog helt enkelt ”för att jag måste”.

I ett samtal med coachen Sofia Sivertsdotter berättade jag att jag kände mig vilsen och att jag hade svårt att göra val. Vi pratade bland annat om att jag ville arbeta kreativt men jag visste inte med vad och på vilket sätt.

Med hjälp av rådet att fundera på frågorna ”Vad vill du ha gjort när du är 110 år?”, ”Var vill du vara om 10-25 år?” och ”Hur skulle du vilja arbeta?” började jag tänka efter. Jag gjorde personlighetstest och jag har försökt tydliggöra mina grundvärderingar, med hjälp av Tru-Values Program, för att kunna ta beslut utifrån vad det är jag vill och vad som är bra för mig. Jag har svårt att välja en sak att göra, men jag försöker åtminstone göra en sak i taget.

Jag springer. Jag sjunger. Jag tänker. Jag lyssnar. Jag fotograferar. Jag skriver.
Skapande. Kreativitet. Att kunna se och höra.

Det är uppenbart vad du brinner för. Att få använda mer av den du är.
– Sofia Sivertsdotter

Och det tänker jag göra.

En av de saker som jag skulle vilja göra, det är att skriva.
Därför gör jag det. Jag skriver för att jag måste!