Fortsättningen

Jag skrev en del 1 för längesedan i vad jag tänkte mig skulle bli en fortsättning. Ett berättande om mitt sökande baserat på rapporter från den organisation jag anlitat för att hjälpa mig att söka efter mina biologiska rötter. 

Tankar om rapporterna
I första delen sammanfattade jag den första rapport jag fick från Stitchin Mijn Roots. I rapporten punktade olika steg som tagits i Surabaya och hur de nu planerat att gå vidare. När jag fick den första rapporten hade deras utsände i korta drag påbörjat arbetet med att säkerställa vem som bor och vem som bodde var på den adress som fanns angiven som min och min mammas bostadsadress vid tidpunkten då hon lämnade bort mig. Underlaget var egentligen ganska skralt men det tog ändå mycket tid och energi av mig att ta in det. Jag läste varje ord ytterst långsamt. Bearbetade varje mening och försökte tolka varje mellanrum som något som var värt att bevara. Jag kan läsa rapporten idag och fortfarande hitta nya tolkningar.

Efter den första rapporten kom ytterligare en efter ungefär 3-4 månader. Den här rapporten tog ännu längre tid för mig att bearbeta och jag har försökt skriva om det på bloggen flera gånger. Men det blev aldrig något. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om det som stod i rapporten och därför visste jag inte heller hur jag skulle beskriva det. Det blev ungefär precis så som jag misstänkte att det skulle bli. Jag redde inte ut att rapportera ”live” efter varje rapport. 

Tankar om processen
Sökandet pågår konstant och det finns inget del 1 eller 2 att prata om. Även om jag tillsynes påbörjade den här resan för kanske 2-3 år sedan så har processen pågått i mig långt innan dess. Förmodligen hela mitt liv. Det är nog förresten så jag skulle vilja beskriva att det är att vara adopterad, till alla de som någonsin frågat. Att vara adopterad är för mig ett konstant sökande. Och då menar jag inte bara efter svar på frågor eller fysiska personer. Eller efter tillhörighet och identitet. Utan kanske mest av allt ett sökande efter att förstå mina egna känslor, tankar och reaktioner. Pusslet vill inte riktigt lägga sig. 

Du undrar förresten kanske vilka omvälvande nyheter som stod i den där rapporten. Jag vet inte om det egentlige var särskilt stort det där som stod i rapporten. Hur kan det då vara så svårt att bearbeta tänker du kanske? Ja, du. Den som det visste.

Tankar om en pappa
I rapporten kan jag läsa att huset på Jl. Ketintang 201 1981 ägdes av en (avliden) man vid namn x som lämnat efter sig fyra barn som följaktligen stod som ägare av huset. Ett av barnen bodde i huset 1981. Prasono. Den utsände har pratat med nuvarande ägaren som köpte huset av Prasono och hans tre syskon 2004.

Den utsände informerar om att nästa steg är att försöka få kontakt med Prasono och ”på ett fint sätt” fråga honom om Maisyaroh som 1981 enligt uppgifter arbetade hos honom som hembiträde. 

Det jag tänker när jag läser detta (om och om igen) är inte att Prasono kanske är min pappa och att det kanske är så att jag snart får kontakt med honom. Jag tänker att han kan vara vägen till Maisyaroh. Vägen till min mamma. Men oj. Ja, jo. Jag förstår ju också förstås att jag, enligt konstens alla regler också borde ha en pappa. Detta är nog nästan första gången jag tänker den tanken. Jag har en pappa som jag kanske kommer hitta. Och det kan vara han.

Nästa fråga. Vill jag möta en pappa? Vill jag möta Prasono? Jaha kära vänner. Från att ha blivit uppfostrad av en mamma, bortlämnad av en mamma, numera också vara en mamma. Till att inse att, jo, ja. Livets gåta börjar med, visserligen en mamma, men faktiskt också en pappa. Och. Ta da! Här kan han vara. Prasono. Married a few time (has no regular wife). Lives i Malang. Eller också är det inte ens i närheten så att han är min pappa. Bara en person som kanske korsat samma vägar som min biologiska mamma.

Hur blir livet sen då?
Vad händer med livet om jag faktiskt hittar familj där nere. Hur ska vi kommunicera? Kommer de vilja kommunicera? Ska vi i sådana fall hålla kontakten? Hur ska jag hinna med och orka med en familj till? Eller blir det jag hittar ens familj? Tankarna fortsätter. Fortsättning på det? Förr eller senare 🙂

Tankar om ett vinter i P1 Madeleine In Hwa Björk sommarpratare tidigare i år och i vinter pratar hon igen. Det var efter der jag faktisk satte mig ner och skrev den här fortsättningen som inte är del 2 eller 3 utan just bara en fortsättning. I sitt Vinter i P1 satte hon återigen ord på så mycket. Hon fångar tankar och formulerar. Får mig att känna en sorts lättnad. Hoppas att många många lyssnar på programmet. Du som är adopterad, du som känner någon som är adopterad eller du som någonsin funderat på hur det där med adoption kan påverka en person. Lyssna på Madeleines Vinter i P1 hon är också intressant att följa på Instagram @madeleine_inyoung

Och just det. God fortsättning. Vi har ätit köttbullar här idag.

Att söka sina rötter – ett steg i taget

För några veckor sedan fick jag nys om att Spårlöst sökte personer till en ny säsong. Jag knåpade ihop ett brev och sökte. Jag har inte fått något svar och jag har inga direkt höga förväntningar på att jag ska komma med, eftersom jag antar att antalet sökande är många. Men att söka till Spårlöst blev en spark i baken. Från att inte riktigt veta vare sig om eller hur jag ska ta tag i sökandet var det mycket steget att söka som gjorde att jag faktiskt bestämde mig för att nu är jag redo.

Men var börjar man egentligen? Även om jag har väntat i hela mitt 36 år långa liv är det inte helt klart och tydligt vad jag ska göra nu när det faktiskt är dags. Just nu befinner jag mig i något slags första steg och jobbar med att samla information samt fundera över hur jag vill gå vidare. Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd (MFoF) hittade jag bra information om att förbereda sig inför en röttersökning.

Det här vet jag om min biologiska mamma

Vi har alltid kallat min biologiska mamma för Janda. Det var så det stod i adoptionspappren. Det stod också att hon var 20 år och arbetade som hembiträde. Ita som jag fick kontakt med förra året när vi hittade barnhemmet i Surabaya ville väldigt gärna hjälpa mig att hitta min biologiska mamma och vi fortsatte ha kontakt även när jag kom hem till Sverige. Hon frågade om min mammas namn och när jag skrev att hon hette Janda sa hon att hon aldrig hört det som namn förut. Hon skrev att det betydde fönster. På flera ställen i mina papper står det också Maisyaroh, det trodde jag var hennes efternamn. Ita fick se en kopia av ett dokument och sa att hon trodde Maisyaroh var förnamnet. Eftersom jag alltid kallat henne Janda blev jag lite sur och undrade varför man skulle tro att hon hette fönster, men tänkte inte mer på det just då. Men för några veckor sedan skrollade jag igenom min och Itas chatthistorik, då såg jag att hon inte alls skrivit att det betydde fönster. Hon hade skrivit det betyder änka. Jag hade alltså läst fel på window och widow.

När jag tittar noga i mina papper står det på ett ställe att modern är JANDA MAISYAROH, det vill säga änkan Maisyaroh, inte Janda Maisyaroh. För några veckor sedan var jag i kontakt med advokatbyrån som arbetade med min adoption och de har bekräftat att min mammas förnamn är Maisyaroh. Så hon heter i alla fall inte fönster.

I mina adoptionspapper finns en adress där min biologiska mamma och jag ska ha bott då jag föddes. Det var en av de adresser jag besökte förra året: Jalan Ketintang no. 201. Min mamma har berättat att hon en gång försökt skicka ett brev och fotografier till adressen för att min biologiska mamma sagt till sin socialarbetare att hon gärna ville veta hur det gick för mig i Sverige. Brevet kom tyvärr tillbaka med texten okänd mottagare.

Jag skickade adressen till Ita och hon sa att det var nära där hon bodde. Hon åkte dit för att se vad hon kunde hitta och skrev efteråt till mig: ”Han som ägt huset 1981 hette mr Darmo. Han dog under 90-talet och sålde då huset till en kvinna, som då och idag bor på Kentintang no. 203. Jag pratade med kvinnan och visade henne en bild på din biologiska mamma, men hon hade aldrig sett henne. Kvinnan sa också att mr Darmo aldrig anställt ett hembiträde.”

Det är alltså detta jag vet (inte vet) om min mamma som jag nu ska försöka hitta.

”We cannot encourage you to have high expectations”

När jag kontaktade advokatbyrån fick jag tillbaka ett långt svar där de ville uppmärksamma mig på hur svårt det kan vara att söka efter sina biologiska rötter. De ville inte att jag skulle ha för höga förväntningar. De menade att det i de flesta fall finns alldeles för dåligt med information och dokumentation, samt att många av de som adopterade bort sina barn ofta var immigranter och kom från andra städer eller byar på Java eller andra öar i Indonesien.

Detta är något som alltid funnits i bakhuvudet. Även när jag var yngre och var säker på att jag inte ville söka mina rötter. Att inte vilja söka var nog ett sätt att hantera det faktum att det finns en stor risk att jag aldrig kommer hitta någonting. Då är det kanske bättre att inte ens försöka. Inte behöva bli besviken. Jag nöjde mig helt enkelt med att ha min biologiska mamma på bild ovanför min säng. Jag nöjde mig med berättelsen om att hon lämnade mig på barnhemmet när jag var några veckor gammal, fram till dess hade hon ammat mig och haft mig nära. Jag nöjde mig med att veta att hon klarade inte av att ta hand om mig, därför var det bättre att adoptera bort mig.

Den senaste tiden har jag fått kontakt med andra som söker och/eller har sökt sina rötter. Det är tufft att höra att alla inte hittar det de söker. En del hittar men får som svar att den hittade inte vill ha någon kontakt. En del får sin historia omskriven och hela sin självbild upp och nervänd. Oavsett hur svårt det är vill jag försöka göra vad jag kan. Jag kommer förmodligen bli besviken många gånger på vägen och jag kommer kanske inte orka fortsätta söka, men just nu vill jag.