Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Nu är det ett år sedan jag besökte den stora, smutsiga, hetsiga, obegripliga staden Surabaya. Min födelsestad. För första gången.

Det var egentligen ”bara” tänkt att vara en tvåveckors semesterresa på Bali, men lite i sista sekund bokade vi in ett dygn även i Surabaya. Jag ville inte leta efter något på riktigt, bara se lite av staden och känna efter hur det skulle kännas att vara där. Så ett dygn kändes bra. Jag visste inte heller om jag skulle vilja prata om det när jag kom hem igen, därför berättade jag inte för folk att vi skulle dit. Men det påverkade mig såklart mycket. Jag var så förväntansfull samtidigt som jag inte vågade hoppas på något alls. Inför besöket var jag nervös och sammanbiten.

Surabaya ligger på Java och vi visste att det skulle vara en kontrast jämfört med Bali. Det liksom bullrade och stadens karaktär kändes med en gång hård. Motorvägen hade upp till åtta filer och gatan utanför vårt hotell tre. Vägarna saknade helt trottoarer och övergångsställen och det gick knappt att ta sig fram till fots. Vi såg ett parkliknande område på andra sidan vägen om vårt hotell. De som ville gå över gatan gick försiktigt ut och viftade med armen innan de passerade. Vi lät bli det.

Lonely planet går att läsa:

Welcome to Surabaya
Your initial impressions aren’t likely to be great. Polluted, congested, business-driven, Surabaya doesn’t seem ideal for tourism.

Hur som helst hade vi ett tight schema och jag ville försöka hitta två olika platser. Huset eller platsen där barnhemmet legat och adressen där min mamma enligt uppgifterna i mina adoptionspapper bodde när jag föddes. Det var svårt att hitta adresserna på google. Det var många olika delar i gatunamnen och när jag gjorde en sökning fanns det flera adresser som liknade varandra. Uppgifterna i mina papper var inte heller helt samstämmiga. På några ställen i texten stod det gatunummer 201 och på något ställe nummer 20, vilket låg mer än en kilometer bort. Jag hade i alla fall märkt ut några olika adresser på kartan och försökte hitta en taxichaufför som kunde köra oss mellan de olika platserna och gärna vänta medan vi utforskade de olika områdena. Eftersom i princip ingen pratade engelska var det svårt att förklara hur vi menade. På hotellet lyckades vi tillslut boka en privatchaufför. Vi satte oss i den svarta blankpolerade bilen och det kändes lite som om jag befann mig i ett avsnitt av Spårlöst.

Att inte våga vara förväntansfull men ändå vara just det.

På jakt efter barnhemmet Yayasan Anak Sejahtera

Området vi kommit till var i princip inhägnat för biltrafik och kändes fint. Jag visste att barnhemmet stängt ner någon gång i början av 90-talet men jag ville ändå dit. På ett foto av barnhemmets framsida hade jag sett ett fönsterparti och en entré i mörkt trä. Jag har tittat på bilden många många gånger och jag var ganska säker på att jag skulle känna igen det om jag såg det. Men när vi väl gick omkring där och snurrade fram och tillbaka på alla gatunamn på kartan kändes det som det hade kunnat vara vilket som helst av alla hus vi passerade.

Det var mitt på dagen och nästan alla hus på gatan var tomma. I ett av husen stod en kille på en stege som vi försökte få kontakt med. När han hörde att vi pratade engelska försvann han in i huset. Snart kom han tillbaka med en man som också vände i dörren och kom istället tillbaka med en ung kvinna. Hennes engelska var bättre än det mesta vi hört under dagen och hon presenterade sig som Ita.

Jag berättade vem jag var och vad vi gjorde där. Hon lyssnade noga och tog sedan med oss till en granne på gatan. Det var en äldre kvinna och de två pratade med varandra en stund. Jag stod bredvid och tänkte att jag måste lära mig språket. För guds skull, varför har jag inte lärt mig språket! Jag hörde ordet adopsi flera gånger och när hon äntligen tystnade berättade Ita att kvinnan sa att det hade funnits ett barnhem på gatan.
”Hon känner till din mamma”, sa hon. ”Hon är död.”
En kort stund tappade jag modet. Tänkte att nu blev det inget mer. Men jag lade ihop ett och ett och förstod att hon måste menat någon annan. En som hon kallade miss Maria. Barnhemsföreståndarens fru, förstod jag senare.

Ita tyckte att jag skulle komma tillbaka senare på kvällen. Det fanns en granne på gatan som bott där länge.
”Mr. Henry är gammal och klok”, sa hon.
”…och han pratar engelska”.

Hon var säker på att han kunde hjälpa mig och hon insisterade på att jag skulle komma tillbaka och prata med honom. Jag kände mig skeptisk och undrade om det fanns någon anledning för henne att lura mig.

Vi letade oss tillbaka till chauffören som satt och sov i bilen. Han frågade kort om allt gått bra och sedan pekade vi på kartan och han körde oss mot nästa stopp.

Jl. Ketintang no. 201 – min biologiska mammas adress?

Vi lämnade de lugna kvarteren och de i jämförelse öde gatorna och körde mot Jl. Ketintang no. 201. Enligt mina papper var det där min biologiska mamma bodde när jag föddes.

Vi kryssade oss fram jämte minibussar utan fönster, arméer av mopeder och motorcyklar. Det var tjockt med trafik i området och gatorna var smala. Taxichauffören fick parkera en liten bit ifrån Ketintang och vi bad honom vänta igen. Han nickade och lutade åter igen sätet bakåt. Vi letade oss fram genom ett myller av bilar, cyklar, mopeder och människor. Alla rörde sig på olika håll. Jag mötte frågande blickar och huden klibbade. Nummer 201 var ett stort gult hus vid en stor parkering. Det kändes inte som ett bostadshus och vi kände oss osäkra på om vi verkligen var på rätt plats. Vid parkeringen fanns en liten servering. Jag köpte en coca-cola av en tjej bakom en kartong med läskflaskor och några chipspåsar. Hon fnissade lite åt mig när jag betalade. Jag vet inte varför.

På andra sidan gatan låg något som förmodligen var ett kvarter. Små skjulliknande fyrkanter som satt ihop med varandra. Mellan fyrkanterna kunde jag höra barn som cyklade, någon som hängde tvätt. Svetten rann i min panna och jag svalde hårt innan vi fortsatte se oss omkring. Vi gick längs Ketintang tills vi kom till en järnvägskorsning. Bommarna var nerfällda och på varje sida stockade sig trafiken. Vi gick närmre bommarna för att försöka se mer av gatan på andra sidan. Då såg vi att längs rälsen var det fullt av skjul och kojor. Vi såg människor som promenerade precis jämte rälsen. Barn som sprang. Folk som bodde och levde där. Jag ville vända om och åka hem. Bort från värmen, den dånande trafiken, blickarna, tågspåret och hela Ketintang.

Vi stod kvar en liten stund men tog oss aldrig över spåret. Vi gick tillbaka och hittade taxichauffören där vi hade lämnat honom.

Runt 16-tiden var vi tillbaka på hotellrummet och jag somnade ovanpå överkastet. När jag vaknade till fick jag ett sms av Ita som undrade när vi skulle komma tillbaka för att knacka på hos Mr. Henry. Jag ville ignorera henne och krypa ner i sängen. Kolla på film i vårt fina hotellrum.

Jag är glad att Sebastian fick mig att vilja åka ändå till slut…

Jl Ketintang 201
Tät trafik. Tät stämning.

Saker att göra på Nusa Lembongan

Ett av stoppen på vår Baliresa i april gjorde vi på den lilla ön Nusa Lembongan. Vi valde Lembongan före Gili Islands på rekommendation av vänner som varit där bara några veckor tidigare. Det skulle vara en lite mindre exploaterad ö this is a fine place to just put your feet up and relax – läste vi på lembonganisland.com och efter ett par dagar i Kuta kände vi oss mer än redo för något lugnare och mer intimt.

Från Balis huvudö till Lembongan tog vi oss med en snabbfärja (Scoot Fast Cruises). Båtfärden går att likna med någon typ av åkattraktion på Liseberg. Det gick snabbt och vågorna var höga. Men vi kom fram helskinnade och det faktum att vi skulle åka tillbaka med samma båt tre dagar senare var lätt att förtränga med den vita sanden mellan tårna. Det turkosa vattnet på hornhinnan. Paradis.

Lembongan går att beskriva ganska enkelt. Paradisö. Det är en liten ö och kontrasten mellan storstadspulsen i Kuta var minst sagt påtaglig.

Sex saker jag tycker man kan passa på att se eller göra för den som besöker ön.

1. Hyr en moppe och ta dig runt ön

Det finns i princip ingen biltrafik på ön. Däremot såg vi gott om mopeder och motorcyklar. Enligt vad vi förstod så gäller 17-årsgräns för moppe (oklart om det betyder motorcykel eller moped) men om det stämmer var det ingenting som de höll särskilt hårt på. Sebastian svär på att han vid ett tillfälle såg två killar i 9-10 års ålder på en Harley Davidsson.

En av dagarna hyrde vi oss en moppe och tog oss runt ön. Det är ingen stor ö och det gick ganska snabbt att köra. Men vi hittade några små pärlor under dagen och kom inte tillbaka till hotellet förrän framåt kvällen. Bland annat hittade vi till Secret beach på Nusa Ceningan – en liten grannö. För att ta sig dit tog vi oss över Yellow Bridge som också var en liten upplevelse i sig.

2. Mangrove Forest

På norra ön hade vi turen att få besöka Mangrove Forest. I en liten korsning på väg dit satt en gammal man och ropade på oss när vi stannade till med moppen.

– Mangrove? I have boat.

Vi följde efter honom och han paddlade oss runt i träsket som en superninja.

3. Snorkla

En dag tog vi en båt- och snorkeltur för att simma med fisken manta, en typ av stora rockor. Vyerna vi fick se var helt fantastiska. Vågorna slog mot bergskanterna runt hela ön. Nästan skrämmande.

Strömmarna i havet gjorde mig tyvärr extremt sjösjuk och jag satt hulkandes på båten när resten av gänget lyckades hitta en manta att dyka med. Men vackert var det.

img_1887img_1880img_1875img_1882

4. Yoga

Det finns en del olika yogastudios på ön. För den som verkligen vill gå in för det såg jag en del hotell som lockade med hela bo-metidera-yoga-paket. Jag testade ett pass på Yoga Shack Lembongan. Ett superhärligt sätt att börja dagen på. Jag hade som mål att ta en och annan löprunda om morgonen under resan, men att springa i värmen passade inte mig särskilt bra. Jag rekommenderar varmt promenader och yoga före löpning.

img_2010

5. Semestra à la slowly-slowly

Vi bodde på ett ställe som hette Suka Beach Bungalows. Riktigt häftiga hyddor där vi verkligen kunde ha semester och slappna av. Hotellägaren var en liten gubbe med vitt linne och magväska. Varje gång vi pratade med honom avslutade han konversationen med att lugnt promenera iväg och säga för sig själv “slowly, slowly…”

Och jag tycker verkligen att Lembongan är det perfekta stället att koppla av och bara ha semester. Havet och stränderna är sagolika och att bara dra fötterna efter sig i sanden… som en dröm. Om eftermiddagen hängde vi i våra hängmattor och läste i solnedgången och hörde barnen i området komma ut med en fotboll så fort solen försvann i horisonten.

IMG_1172

 

img_1830img_1835

 

6. Ta en surflektion

Lembongan kändes lite som en ö som var utslängd mitt i havet. Trots att jag är uppvuxen på en ö så var detta något helt annat. Vattnet och vågorna runt ön var minst sagt påtagliga. Vi hörde dem till och med på natten. Det enda jag skulle kunna önska såhär i efterhand är att jag själv varit surfare.

Varje morgon kunde vi se de inbitna slänga sig på sina brädor och paddla ut till revet en bit utanför ön. Det gick alltså också båtar ut till revet för den som var sugen på att testa på.

Under våra dagar på ön hann vi aldrig med någon surflektion. Om vi gjort det hade jag förmodligen aldrig velat lämna ön. Däremot provade vi faktiskt på surfing senare under resan, men mer om det en annan gång.

Nu reser vi (på riktigt)

För några månader sedan skrev jag om att längta efter att resa och om vår lilla resa till Karlskrona, som ett substitut till de där långa drömresorna som har en tendens att aldrig bli av. Men nu råkar det faktiskt vara så att vi tog en titt på resekontot, slog ihop ett och ett och insåg att det faktiskt är nu vi ska göra den där resan som jag hela tiden tjatar om att jag vill göra. Det vill säga en sån där once in a life time resa.

Sen vi träffades för tre år sedan är resandet något som jag tjatat rätt mycket om. Vi åkte mycket på semester när jag var barn, men jag har ändå alltid ångrat att jag aldrig gjorde någon långresa på egen hand. En sådan där resa som alla andra gjorde. Någon åkte till andra sidan jordklotet och reste runt, en annan var au pair i Belgien, ett par drog till Indien med en ryggsäck och någon flyttade till Paris för att plugga franska. Problemet med mig var att jag aldrig hade någon sådan längtan när jag var i 20-års åldern och därför gjorde jag det helt enkelt inte. Men som sagt. Att ångra är ju dumt.

När man har två barn, hus, heltidsjobb och sånt där så är det ju lite klurigare att lösa de praktiska detaljerna med att dra till andra sidan jordklotet. Men vi har efter en del funderande lyckats få ihop det riktigt bra. Så om några veckor drar vi.

Vi ska ut och resa!
Destination: Indonesien, Bali, 14 dagar.

Jag har tidigare varit i Indonesien en gång. Då åkte jag, mamma, styvpappa och moster på rundresa på Java och sedan solade vi en vecka på Bali. Då var jag 19 år och hade precis tagit studenten. Det var en riktigt fin rundresa och vi fick se och lära oss massor, men jag har många blandade känslor av de där dagarna när vi reste runt i en turistbuss på ön där jag råkar vara född. Det var nog då jag började förstå att jag inte är indones eller asiat, utan svensk med asiatiskt utseende. De här tankarna har i och för sig alltid funnits i mig både före och efter den där resan. Jag har alltid vetat att ”jag kommer från Indonesien”. ”Jag kom till Sverige när jag var liten bebis” och ”min biologiska mamma hette Janda och hade nog inte råd att behålla mig”. Det har bara varit så och inte så mycket mer. Men allt blev såklart mycket starkare av att vara där. På riktigt.

En sak som kom över en ganska mycket var att se alla människor runt omkring och för en gångs skull känna att de såg ut som jag, jag såg ut som de, vi såg ut som varandra. Jag vet att jag flera gånger tänkte att någon av dem kanske var min bror eller släkting. Men den allra största känslan som infann sig var att trots att jag såg ut som dem så kändes det inte som att jag var en av dem. Och på många sätt var det en tung känsla att det inte kändes som hemma. Jag tror att jag trodde att det skulle göra det. Hemma (i Sverige) har jag alltid haft känslan att jag är svensk och på många sätt som alla andra, men ändå inte.

När jag och mamma (min svenska mamma, vilket känns så löjligt att säga eftersom det låter som om jag har mer än en mamma och det har jag ju inte, fast sen när jag tänker efter så har jag ju det…typ) pratade om resan vi gjorde år 2000 vid en familjemiddag härom dagen så berättade hon hur hon mindes en sak väldigt speciellt från vår resa i Indonesien. Det var att den inhemska befolkningen vi mötte flera gånger sa ”oh, lucky you!” när de fick höra att jag var adopterad. Mina minnen från samma resa är att de envisades med att säga ”oh, poor you!”. Jag har ingen aning om vilket de sa flest gånger och jag menar verkligen inte att det är synd om mig på något sätt. Men när folk sa så fick jag också den där känslan. Det var lite som en aha-upplevelse att känna att jag inte hörde riktigt hemma varken här eller där.

Sedan dess har jag i alla fall varit ganska ointresserad av att återvända. Jag har inte varit redo att möta känslorna en gång till. Samtidigt har jag varit nyfiken och undrat hur det skulle kännas nästa gång. Hur jag skulle hantera det. Jag vill ändå tro att det har hänt en del med mig de senaste 17 åren.

Tanken med just den här resan är mest att uppleva och upptäcka. Och såklart att göra det med mitt hjärta.

Och just nu är jag fantastiskt spänd av förväntan. Nervös. Men framför allt glad över att jag ska få åka ut på en riktig resa!

En liten resa är också en resa

Jag längtar efter att resa!

Paris, New York, Island. Berlin, San Fransisco, San Sebastian. Helsingfors, Oslo, Kuba. Det finns många platser som står på listan och eftersom både jag och Sebastian fyller 25, eller 35 var det visst, i år så tänkte vi oss att en liten resa kunde sitta på sin plats.

Men eftersom jag/vi

  1. är ganska dålig(a) på att spara
  2. råkade köpa ett hus förra året

så finns det inte så mycket utrymme för att resa.

Men då pratade vi om vad det egentligen är som är det fina med att resa. Och kom fram till att det, i alla fall mer eller mindre, är:

  1. att se nya platser
  2. att komma iväg hemifrån.

Eftersom inga av de kriterierna är särskilt svåra att uppnå kom vi på att vi faktiskt lätt kan komma iväg på en ”resa” utan att det behöver kosta tusen många pengar.

Så. Efter att ha diskuterat en helg till Köpenhamn eller Stockholm. Eller (min favorit) Göteborg så kom vi på att där har vi ju redan varit. Flera gånger dessutom. Alltså = inte en resa i dess rätta bemärkelse. Och det visade sig och kosta massa mera cash än vad jag känner att jag har över just nu (särskilt efter att bilen hade fjädrar som helt plötsligt skramlade och visade sig peta rakt in i däcken och såklart behövde bytas). Jag började istället surfa runt på diverse hotellsajter och sökte på billigast möjliga hotell i kombination med städer i Sverige som jag aldrig varit på.

Efter en inte så lång stund hittade jag på Nordic Choice Hotels ett hotellrum till bra webbpris, fredag till söndag i Karlskrona. Tankar på min fina morbror Peter som dog tidigare i år och hans seglatser med HMS Karlskrona kan ha spelat en avgörande roll här, utöver det faktum att jag aldrig varit i Karlskrona. Men oavsett så blev det snabbt och lätt beslutat.

Vi ska ut och resa!
Helsingborg-Karlskrona t/r.

Så hit med alla era bästa tips. NU. Vi vill verkligen upptäcka allt vi bara kan på helgens strapatser.

(Jag packar ner löpkläder, skrivdon och böcker som en back-up. Men jag har full tillit till att ni ger mig allt ni har nu.)

Familjeresa till Alcudia – extra allt

I år fyller min mamma (dessutom min styvpappa + att jag och sambon blir 35 = 70 = 140) 70 år. För att fira (mest mamma alltså) fick vi den stora glädjen att åka på en riktig familjeresa tillsammans till Alcudia, Mallorca. Jag och sambon och barnen, mormor och morfar.

IMG_0153
Så här glad kan man vara när man äntligen ska få flyga flygplan.

Upplägget var alltså; kristallklart vatten, barn som lär sig simma, pannkakor och choklad till frukost sju dagar i rad, Lollo & Bernie, fantastiska möjligheter till löpning, barnvakt, milslång sandstrand, granne med pool och hav, berg och kringliga vägar, strandtennis, strandfotboll, strand, strand, sand (överallt!), kärlek, syskonbråk, sena kvällar med bara ben, ljumma vindar, åskbyar, obegränsade mängder med pommes, coca cola, tjat och tjat, bubbel på balkongen, tid att läsa, tid att vara ledig. Det vill säga All inclusive.

Det visade sig att Mallorca verkligen var en plats att tycka om. Mycket. Av många olika anledningar.

Spontandopp och att springa på stranden

Vi reste tidigt på lördag morgon från Malmö och hade kramat mormor och morfar, installerat oss på rummet och ätit lunch på hotellets restaurang innan klockan 15. Då var vi totalt laddade för bad, strandhäng och semesteeeeeer! Tyvärr var det blåsigt, regnigt och åska i luften så det blev inte så mycket sol och bad just den första dagen. Fast vi tog en promenad längs stranden och båda barnen ”badade” med kläderna på, eftersom det tydligen är omöjligt att bara känna på vattnet med fötterna. Det blev förstås kallt att gå hem i genomblöta och alldeles för tighta kläder, men jag tror att de båda tyckte det var värt varje vattendroppe.

Efter det snörade jag och sambon på oss, eller nej förresten, vi tog på oss våra trendiga löparkläder och körde en snabb löptur (barfota) på stranden. Sanden var precis lagom hård-mjuk och jag har inte känt mig så snabb sen jag vann ett 60-meters lopp i 6:an på Röavallen, Tjörn. Eftersom barfotalöpning är någonting jag aldrig testat tidigare fick jag (inte helt oväntat) så ont i vaderna de kommande dagarna att det bara blev en löptur till under resten av veckan(!) Men barnet i mig älskade att få flyga fram i vattenbrynet och det var lätt värt varje litet uns av smärta.

IMG_0173
Vädret blev bättre! Och ömmande vader var inget jättestort problem ändå.

Mini-roadtrip till Cap de Formentor och Sa Calobra

Att resa med sina föräldrar är en väldigt bra fördel möjlighet till barnvakt. Och jag och sambon hade inte bara möjligheten att springa tillsammans utan fick även en heldag med bil då vi på kringliga vägar tog oss över bergen.

Vårt första stopp blev på Mallorcas nordligaste punkt, Cap de Formentor. Eftersom vi inte alltid är så snabba när vi turistar tog vi god tid på oss och ville efter stoppet ta oss vidare. Men det hade förmodligen varit ännu mer fantastiskt att ta sig hela den branta vägen upp till fyrhuset. Men vi nöjde oss med fantastiska vyer över berg och hav (och en liten bergsget).

IMG_0234
Fantastisk utsikt och otroligt varmt på Cap de Formentor.
IMG_0233
Kändes som en väldigt trygg plats.

Efter det svindelframkallande stoppet tog vi oss mot Sa Calobra. Vägen dit gick genom ett par mindre byar och framför allt över bergen. Det tog oss cirka två timmar att ta oss en mil och ett par hundra svängar och bara liiiite illamående senare spatserade vi i den spektakulära dalen Torrent de Parreis.

IMG_0273
I en cabbe över berget!

För att komma till Torrent de Parreis fick vi gå genom grottor för att sedan bada i viken och promenera i dalen.

IMG_0296
Grottpromenad till Torrent de Parreis.
IMG_0308
En pittoresk badvik med kristallklart vatten åt ena hållet,
IMG_0333
…och en tillsynes oändlig dal fylld av djur- och växtliv åt andra.

Den här platsen var sagolik och vi stannade i flera timmar. I dalen kändes det lite som att gå omkring i öknen, öde fastän vi inte var ensamma på platsen. När jag gick en bit för mig själv flög en fågel mot berget och några stenar rasade ner och landade i den nära på uttorkade vattenpölen som bredde ut sig nedanför berget. Spooky.

IMG_0286
En sån där stund jag önskat jag hade en segelbåt.
IMG_0401
Glad att vara jag.
IMG_0367
Jo, vi turistar nog rätt bra ändå!

Byn Pollenca hann vi bara köra igenom (vi kom igenom även om det var knappt) eftersom vi fick lite bråttom hem när kvällen började närma sig. Men jag hade mer än gärna stannat för en fika på torget, gått runt i de smala gränderna och tagit en tapas på nåt av de små haken vi passerade.

Nästa gång…

IMG_0371
Trånga mysiga gränder i Pollenca.

Strand, strand och sand… och en megafiiiiiin semestervecka!

Men det mesta av vår tid på Mallorca spenderade vi på stranden. Det var som världens största och bästa sandlåda. Det var långgrunt och sammetsmjuk sandbotten, vilket var perfekta förutsättningar för att (äntligen) kunna lära sig simma.

I morgon blir det jobb igen. Men vad gör väl det efter en sån här skön vecka.

IMG_0216
– ”Ge oss pengar!” för det gör man till de som bygger sandslott här.

Jag springer i Grekland

Jag kan inte springa. Jag är en elefant. Det står helt klart nu. Fötterna framför mig. Två elefantfötterna. De liksom stampar ner och är i princip omöjliga att lyfta när de väl kommit ner i asfalten. Och skor. Om jag tar av skorna kanske det blir bättre. Det är helt sjukt att det kan vara så här jobbigt att springa i tio minuter. Och solen. Varför är solen så himla stark rakt på min panna där jag svettas som mest. Det är ju sjukt opraktiskt.

Men jag springer. I Grekland. På en trottoar som gränsar till en bergskant, och nedanför kan jag skymta det kristallblå havet och brisen från Medelhavet är ljuvligt mjuk och sval mot mitt ansikte. Helt sjukt faktiskt att jag packade springkläder med mig på charterresan och springer. Men jag kan ju inte springa!?

Minnesanteckning: Lesbos, Grekland, juli 2015

På tal om orättvisa

Jag träffade en pojke som kom till Sverige för två år sedan. Han berättade för mig, på näst intill perfekt svenska, hur han drömmer om att bli arkitekt. För han tycker om att rita och räkna matte.

Han föddes i Syrien. Det gick väldigt bra för honom i skolan hemma i Syrien. När kriget kom var han och hans familj tvungna att flytta.

– Det är därför jag inte är så bra på engelska, berättar han.

Eftersom han inte kunde gå i skolan på 2-3 år.

I somras semestrade vi på Lesbos. Vi hyrde bil ett par dagar och tog oss på slingriga vägar upp och ner över de karja bergen. Det var på väg mot fiskebyn som vi såg de första som kom vandrande. Senare läste vi att eftersom det är förbjudet att hjälpa flyktingarna som kommit med båt från Syrien fick de inte lov att åka vare sig buss eller taxi. Därför fick de gå de 160 kilometrarna till staden där flyktinglägret låg.

När vi kom ner till vattnet såg vi resterna av de punkterade båtarna, flytvästar och gummiringar.

En pappa, hand i hand med sin treårig dotter. De unga männen, starka och envist först i klungan. En äldre kvinna stapplade långsamt fram med hjälp av kryckor. Nästan alla vi passerade sökte våra blickar, och skuggan.

Vi körde förbi.

Senare gav vi en flaska vatten till ett gäng som stannat för kvällen under en busskur. En flaska. Vi visste inte vad mer vi kunde göra.

Jag talade med en kvinna som arbetar med nyanlända häromdagen.

– Det kommer många nu som berättar om vilka långa sträckor de har vandrat.