Att hälsa på syster och att svettas igen

Vi har varit hela helgen hos storasyster och hennes familj i Lerum. Barnen har skrikit ikapp och brottats på golvet i kusinernas pojkrum, spelat minecraft och kollat youtube-klipp så ögonen förmodligen skulle behöva skärmdetoxas i minst en vecka, de har skrattat så de kiknat och bråkat bara lite. De vuxna har druckit vin, bakat bullar och stekt bacon. Vi har alla testat våra trampolinkunskaper och kvalitet på mag- och ryggmuskulatur på airhopp i Partille och vi har varit väldigt mycket lediga tillsammans. Allt sammantaget, en mycket fin helg.

Den timme vi spenderade på airhop är förövrigt den mesta kondition jag fått på hela vintern. Det var underbart att svettas igen och när jag tänker på det så har jag nog inte sprungit sen någon gång i julas. Och innan dess var det så dåligt med löppass att det knappt räknas. Jag har varit förkyld i omgångar hela hösten när jag tänker efter. Sådär ordentligt förkyld med hosta, grönt snor, ont i halsen och nu senast väste det till och med i lungorna varje gång jag vred kroppen diagonalt. Kan ju bara inte bara vara ett gott tecken.

Denna brist på rörelse har gjort att jag kämnet mig närmast förlamad. Kroppen känns som en tjock deg. På jäsning liksom. Det värsta är suget på godis. Det har varit så illa att jag fick bestämma mig för att sluta äta godis mitt i veckan, vilket bara gjorde att jag blev ännu mer sugen.

I veckan kände jag i alla fall för första gången på flera veckor att jag började bli lite bättre från förkylningen (men inte helt ännu). Därför har jag börjat fundera mer på min träning och löpning nu än tidigare och det känns peppigt att kunna börja snart. Särskilt när jag tänker på den där tjocka degen.

Planen är att hålla igång kroppen med att springa regelbundet, inga direkta distansmål men ett första stopp är vårruset i maj med tjejgänget hemma i Göteborg och i julklapp anmälde jag mig och Sebastian till Kullamannen för att hålla igång hela året plus att få en löpupplevelse tillsammans. Kanske kan jag klämma in ett millopp och träna på att få en bättre tid på milen än tidigare också.

Men. Löpningen i sig är inte något jag satsar på i år. Däremot känner jag att jag vill släppa loss kroppen igen och testa på dansträning igen. Dansen har alltid varit något jag älskar men som det är just nu kan jag inte ens minnas sist jag dansade. På måndag provtränar jag därför dansaerobic av något slag på det lokala gymmet och på söndag är det prova-på-dag på ett danshus i stan och efter det ska jag bestämma mig för om det är dans eller gym som gäller. Kroppen skriker bara jag tänker på hur skönt det ska bli att komma igång.

min älskade

Du ser mig utanpå och i.
Du ser vem jag är, vem jag vill vara
och varje tanke som är i vägen för det.

Jag ser ditt mörker och din glädje.
Oron i din blick.
Jag ser din styrka och i samma ögon kan jag känna din längtan
och hur du ibland söker efter något att tvivla på.

Du vet jag tänker tvillingsjäl.

Med dig vill jag göra allt.
Jag vill flyga där uppe.
känna luften lyfta och ge mig tårar i ögonen.
Ta djupa andetag och landa på nya platser.

Platser där vi kan vara stilla
tills vi tröttnar och vill flyga mer.

Jag längtar till resten av världen och till hemma med dig.

Den här dikten blev till när förälskelsen började förändras men kärleken fanns kvar. En ny känsla i mig som gjorde mig rädd. Med känslorna utanpå är kärleken till dig det finaste jag vet.

 

Ung kärlek.

Syster. Vi pratade en dag om kärlek. Ung kärlek. Och du mindes känslan av att vara så förbaskat dumkär i någon att man bara inte kunde tänka på något annat. Och sen mindes du känslan när du äntligen mötte honom och han öppnade munnen och allt bara försvann.

Kommer du ihåg?

Om man får sådana känslor. Om jag har känslan att jag inte kan tänka på något annat än just en person. Jag vaknar på natten och kan inte somna om för jag kan ju inte sova när jag bara är dumkär hela tiden. Jag har aldrig pratat med honom. Jag har aldrig träffat honom. Men jag har skrivit och fått svar. Vi har funderat tillsammans och det är känslan av hans sätt att bemöta mig som får mig att känna såhär. Tänk. Tänk om det blir precis som för dig fast omvänt. Tänk om jag äntligen möter honom och det jag känner av att se honom, vara nära honom skulle få alla känslor att försvinna.

Eller tänk om allt finns kvar. Kanske till och med blir ännu starkare. Tanken på det känns helt plötsligt också skrämmande. Fast verkligen på ett helt annat sätt.

Morgonen hos mormor och morfar

Klockan är 7.15. Min fina mamma står med lillebror i köket och bakar bröd(!) Pannkaksbröd. Brödet vars doft tar mig tillbaka i tiden och får mig att minnas min egen barndom och tiden då det var jag som stod på pallen bredvid och vill röra, vispa, blanda och bestämma. Storebror lyssnar på en hysterisk Absolute Music skiva som snurrar på repeat i min tonårsstereo med dubbel kassettbandspelare och som säkert väger minst lika mycket som jag. Han dansar som besatt och använder den antika golvlampan som någon typ av danspåle. Jag försöker att inte säga ifrån eftersom jag bara älskar att han (och jag) får skapa sådana minnen, men jag vill egentligen mest bara skrika och försöka förklara för honom att lampfoten säkert är lika gammal som morfar (minst) men inser att det inte skulle ha någon effekt åt det håll jag tänker mig, utan mer skulle lett inpå att ”en gång sa stora kusin att morfar är huuuuuuundra år…” följt av asgarv och ännu hårdare dans eller ninjaspring runt den stackars lampfoten.