Nu reser vi (på riktigt)

För några månader sedan skrev jag om att längta efter att resa och om vår lilla resa till Karlskrona, som ett substitut till de där långa drömresorna som har en tendens att aldrig bli av. Men nu råkar det faktiskt vara så att vi tog en titt på resekontot, slog ihop ett och ett och insåg att det faktiskt är nu vi ska göra den där resan som jag hela tiden tjatar om att jag vill göra. Det vill säga en sån där once in a life time resa.

Sen vi träffades för tre år sedan är resandet något som jag tjatat rätt mycket om. Vi åkte mycket på semester när jag var barn, men jag har ändå alltid ångrat att jag aldrig gjorde någon långresa på egen hand. En sådan där resa som alla andra gjorde. Någon åkte till andra sidan jordklotet och reste runt, en annan var au pair i Belgien, ett par drog till Indien med en ryggsäck och någon flyttade till Paris för att plugga franska. Problemet med mig var att jag aldrig hade någon sådan längtan när jag var i 20-års åldern och därför gjorde jag det helt enkelt inte. Men som sagt. Att ångra är ju dumt.

När man har två barn, hus, heltidsjobb och sånt där så är det ju lite klurigare att lösa de praktiska detaljerna med att dra till andra sidan jordklotet. Men vi har efter en del funderande lyckats få ihop det riktigt bra. Så om några veckor drar vi.

Vi ska ut och resa!
Destination: Indonesien, Bali, 14 dagar.

Jag har tidigare varit i Indonesien en gång. Då åkte jag, mamma, styvpappa och moster på rundresa på Java och sedan solade vi en vecka på Bali. Då var jag 19 år och hade precis tagit studenten. Det var en riktigt fin rundresa och vi fick se och lära oss massor, men jag har många blandade känslor av de där dagarna när vi reste runt i en turistbuss på ön där jag råkar vara född. Det var nog då jag började förstå att jag inte är indones eller asiat, utan svensk med asiatiskt utseende. De här tankarna har i och för sig alltid funnits i mig både före och efter den där resan. Jag har alltid vetat att ”jag kommer från Indonesien”. ”Jag kom till Sverige när jag var liten bebis” och ”min biologiska mamma hette Janda och hade nog inte råd att behålla mig”. Det har bara varit så och inte så mycket mer. Men allt blev såklart mycket starkare av att vara där. På riktigt.

En sak som kom över en ganska mycket var att se alla människor runt omkring och för en gångs skull känna att de såg ut som jag, jag såg ut som de, vi såg ut som varandra. Jag vet att jag flera gånger tänkte att någon av dem kanske var min bror eller släkting. Men den allra största känslan som infann sig var att trots att jag såg ut som dem så kändes det inte som att jag var en av dem. Och på många sätt var det en tung känsla att det inte kändes som hemma. Jag tror att jag trodde att det skulle göra det. Hemma (i Sverige) har jag alltid haft känslan att jag är svensk och på många sätt som alla andra, men ändå inte.

När jag och mamma (min svenska mamma, vilket känns så löjligt att säga eftersom det låter som om jag har mer än en mamma och det har jag ju inte, fast sen när jag tänker efter så har jag ju det…typ) pratade om resan vi gjorde år 2000 vid en familjemiddag härom dagen så berättade hon hur hon mindes en sak väldigt speciellt från vår resa i Indonesien. Det var att den inhemska befolkningen vi mötte flera gånger sa ”oh, lucky you!” när de fick höra att jag var adopterad. Mina minnen från samma resa är att de envisades med att säga ”oh, poor you!”. Jag har ingen aning om vilket de sa flest gånger och jag menar verkligen inte att det är synd om mig på något sätt. Men när folk sa så fick jag också den där känslan. Det var lite som en aha-upplevelse att känna att jag inte hörde riktigt hemma varken här eller där.

Sedan dess har jag i alla fall varit ganska ointresserad av att återvända. Jag har inte varit redo att möta känslorna en gång till. Samtidigt har jag varit nyfiken och undrat hur det skulle kännas nästa gång. Hur jag skulle hantera det. Jag vill ändå tro att det har hänt en del med mig de senaste 17 åren.

Tanken med just den här resan är mest att uppleva och upptäcka. Och såklart att göra det med mitt hjärta.

Och just nu är jag fantastiskt spänd av förväntan. Nervös. Men framför allt glad över att jag ska få åka ut på en riktig resa!

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet.

Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar?

Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att ”lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord.

Och nu vet jag varför.

För att jag längtat efter stunden att få släppa ut det som bara är jag. Längtat efter att låta fingrarna springa på tangenterna, utan mål, bara för att de vill. Längtat efter att hjärnan får ta paus från alla de där morötterna som driver mig (och som ger mig energi) i jobbet, men som också lätt kan trötta ut mig när jag glömmer koppla bort dem efter kontorstid.

Det var ju därför jag bestämt mig för att skriva idag. Varför skriver du idag?

Idén om att skapa en ny vana

Jag vill så sjukt mycket. Jag vet att det är orealistiskt men det hindrar inte att jag vill! Och det som gör det svårt är att jag känner att jag är på gång. Snart kommer det. Allt det där som vill ut, allt jag vill göra, uppleva, uttrycka. Det är på väg. Men det kommer sååååå lite.

Exempel på saker jag vill göra (och kommer göra!): Skriva en bok, resa till världens alla hörn (eller åtminstonde ett par), träna, springa, vara i naturen, koppla ner (alltså internet), leka, bara vara, plantera i trädgården, renovera, köpa grill, skriva dagbok(!), gå på lunchkonsert, läsa bloggar, läsa böcker, läsa inget, laga mat, laga bättre mat, ringa kompisar, träffa kompisar… åka och jobba.

Men en dag i veckan gick jag upp tidigt och passade på att skriva. Då tänkte jag att det kunde bli en ny vana. Gå upp lite tidigare varje dag för att skriva av mig lite av allt det där som vill ut. Även om det bara är några rader, typ 10 minuter. Det är då jag har som mest krut i kroppen för min egen kreativitet. Det är då jag bestämmer mig för att ”ikväll ska jag skriva”, men när kvällen kommer har jag ingen kraft. Genom att göra detta är min tanke att kunna samla alla tankar, få ur mig onödiga saker som ligger och tar plats och dessutom blir det en möjlighet att skriva fram saker.

Jag testar. Jag skriver dagbok för att få ur mig mina idéer. Det blir som en ”att göra lista” i dagboksform. För det har jag så det räcker! Kanske kan jag slippa trello, todoist och kalendernotiser när jag inte jobbar i alla fall. En god tanke.

Återkoppling utlovas.