Essa är här – en förlossningsberättelse

Ja, så kom han till slut. Essa.
Den 9 december 2017.

Det här är mitt försök till förlossningsberättelse. För när vore en bättre tid att skriva en, än när en precis gått igenom en. Förlossning alltså.

Det har gått två månader sedan födseln redan men texten skrev jag, eller påbörjade i alla fall, när Essa var bara ett par veckor.

När jag börjar tänka på hur jag vill skriva den här berättelsen så kommer det först ingenting. Det gör mig ledsen. Det är en sådan speciell och fin upplevelse och jag känner så mycket i kroppen. Och framför allt i hjärtat. Varför är det så svårt att fånga det i ord? Men jag trugar och knåpar ihop några av de lösa trådar som hänger och slänger i min dimmiga ammande hjärna.

Det första jag berättar. Inleder med. När någon frågar mig om förlossningen är att det gick snabbt.

Så.

Det gick snabbt. Alla faser bakades ihop på nåt sätt och från att vattnet gick till dess att han kom tog det mindre än fem timmar. Men för att göra en kort historia lite mindre kort så tar vi det lite mer från början.

Jag väntade alltså mitt tredje barn och Sebastian sitt första. Så tillsammans förberedde vi oss som inför ett första barn. Och det var så mysigt att ta alla stunder vi kunde och fokusera helt på varandra och på den lilla bebisen som faktiskt växte i mig. På många sätt såg jag också förlossningen som en första eftersom det var så längesedan och så här i efterhand känns det väldigt positivt att jag tänkte så.

Vi gick på föräldrautbildning och profylax. Vi besökte lasarettet. Vi sög i oss all information vi kunde hitta. I böcker, foldrar och appar och på nätet.

Både Love och Adam var snabba förlossningar. Adam kom i princip nästan i bilen på väg till sjukhuset. Och någonstans i kroppen kände jag väl att det fanns en ganska stor möjlighet att det skulle gå snabbt även den här gången. Men jag ville liksom inte jinxa något utan försökte ställa in mig på och samla kraft inför en utdragen och kämpig förlossning. Särskilt som vänner och bekanta men också barnmorskan sa att tredje barnet kan vara en luring. Och även om det gått snabbt med de andra så behöver det inte alls göra det med trean.

”Dessutom är du ju myyyycket äldre nu och det kan också bli helt annorlunda med ny pappa och allt.”

För att sammanfatta var vi beredda på en förlossning som skulle dra ut på tiden. På 30 timmars vankande i sjukhuskorridoren. Vi hade en peppig spellista med våra mest kärleksfulla och ösiga låtar sparad på spotify. Förlossningsväskan var preppad med tidningar och böcker. Nötter och godis. Hela släkten hade gjort sitt bästa och tippat bebis födelsedatum och kalendern var full av troliga datum. De flesta tidigt i december.

Och.

Det är natten mellan fredag och lördag den 9 december 2017. Fem dagar före beräknat datum. De stora barnen sover i sina sängar och det är första dagen på varannanveckan. Så fort jag blev gravid började jag nojja på hur vi skulle göra när det väl blev dags. Jag var helt inställd på att det skulle hända på natten eftersom det gjort det med de andra. Men när skulle vi ringa vem? Skulle vi be Love och Adams pappa komma till oss eller lämna dem på vägen till sjukhuset? Knacka på grannen? Vi hade en plan, men det hindrade inte mig från att nojja lika mycket ändå.

Klockan 01:00.

En fingerknäppning. Jag öppnar ögonen. Jag är klarvaken och vet att jag måste kissa. På väg till toaletten känner jag att jag redan kissar och tänker men oj, det här blev ju lite fel.

Ligger i sängen igen och nojjar på om det kanske kan vara dags. Jag har alltså inte förstått att det är vattnet som gått utan tror fortfarande att jag kissat på mig. (Knäppt! Klart som sjutton att det var dags!)

Men i alla fall. Jag ligger där. Förvärkar och sammandragningar har jag haft mycket från vecka 30 och jag känner ingen direkt skillnad nu. Tänker att jag inbillar mig. Men jag väcker Sebastian och ringer till förlossningen ändå efter en stund. En väldigt bestämd barnmorska säger att det inte riktigt låter som om det är på gång ännu. (Note to self: Jag måste verkligen träna på det där med att vara tydlig i min verbala kommunikation). Jag ska ringa igen på morgonen om inget händer under natten för att boka tid för kontroll av vattnet. Jag är inte särskilt påverkad vid det här laget och vi tänker att det nog var falskt alarm. Sebastian somnar. Jag somnar inte.

Klockan 03:00

Jag fortsätter kissa på mig och någonstans under tiden inser jag att det nog faktiskt verkar som att det är på gång på riktigt ändå… Till slut väcker jag Sebastian igen. Nu vill jag åka in. Jag ringer förlossningen igen. Jag är fortfarande inte särskilt påverkad men för att de ska låta mig komma in gör jag mitt bästa för att det ska låta som att jag har lite svårt att andas. Det låter nog mest som om jag håller på att sätta nåt i halsen. Barnmorskan säger till slut att jag ”kan väl komma in om jag känner att jag inte vill vara hemma längre. Sebastian ringer Love och Adams pappa som kommer så fort han kan. Eftersom han vet hur snabbt det gick när Adam föddes säger han att vi kan lämna dörren öppen. Men jag vill gärna vänta tills han är på plats och placerar mig i hallen för att vänta medan Sebastian slänger ner de sista grejerna i förlossningsväska, fixar med babyskyddet och allt sånt där. Adam vaknar mitt i tumultet och kommer ner och sitter hos mig. Jag säger mellan värkarna, som börjat tillta nu, att pappa är på väg eftersom vi ska åka till förlossningen.

”Är det sant?! Kommer ni ha en bebis med er hem när ni kommer tillbaka?”

”Ja, jag tror det”, pustar jag, håller mig i räcket och försöker ta mig an värk efter värk.

”Gör det så ont mamma?”

”Ja (inandning. Ett…) det gör ganska ont (snabba utandningar. Två. Tre. Fyra…)

Lite oklart vad som händer och hur snabbt nu men allt verkar klaffa och vi kommer oss iväg till sjukhuset.

Klockan 05:00

Jag ligger på sjukhusbritsen. Jag har fortfarande min svarta klänning på mig. Alla remmar och grejer är kopplade på magen och jag tror att jag börjat djupandas ordentligt nu. Eftersom jag hade bakterier i urinen tidigt i graviditeten har jag fått antibiotika. Den ska egentligen verka i två timmar. Det kommer den inte hinna göra konstaterar barnmorskan. Några andra saker som ger mig en fingervisning om att det nog inte kommer bli så mycket vankande i korridoren trots allt.

  • Jag är öppen åtta centimeter.
  • Sebastian får inte lov att gå och flytta bilen.
    ”Det kan hända snabbt här förstår du”.
  • Barnmorskan säger att snart kommer det komma en bebis.

Med hjälp av profylax- och yogaandning tar jag mig igenom värk efter värk. Min första förlossning hade jag ingen vidare kontroll över min reaktion på smärtan och förlossningens förlopp. Jag kände mig dåligt förberedd. Jag ville helst bara krypa ifrån mig själv och smärtan tills det hela var över. Andra gången liknade den första men gick mycket bättre eftersom jag ändå visste lite vad som väntade mig. Men att jag skulle få vara med om en förlossning som kändes så bra som denna tredje hade jag bara kunnat drömma om. Heja profylax.

Jag ligger på sidan. Drar höger ben närmre bröstet när jag krystar. Kramar Sebastians hand det hårdaste jag kan. Hans ord och blick lugnar mig som alltid. Han säger i efterhand att jag vid ett skede tittar nästan rakt igenom honom med en slags tom svart blick. Det var precis innan han kom ut. När bandet av smärta spändes hårdare. Hårdare. Blixtrade genom underlivet. Drog och förlamade. Jag fann en enorm styrka av att ha Sebastian där öga mot öga. Men när det var som värst hämtade jag kraften inifrån. Och i varje andetag stannade jag kvar. Lite längre och lite djupare ända tills han kom.

Tid för födelse.
Klockan 05:44
Essa är här och idag blir han två månader gammal.

img_3600

Tio veckors väntan

Nu är det bara tio veckor kvar tills du ska komma hit. Till oss.
Bara tio veckor… Ett sommarlov. En evighet.

Kroppen blir större och större. Folk jag möter säger att jag går konstigt. Jag vaggar. På väg tillbaka från lunch häromdagen, tog jag ett par steg framåt och gungade in i en kollega, för att i nästa två steg gunga in i en annan åt höger. Lite som en bowlingkägla, konstaterade den ena. Och ja, det är en bra beskrivning för hur jag känner mig just nu.

Foglossningen har varit påtaglig ganska länge. Jag har som mest ont på ena sidan och märker särskilt av det när jag har suttit ner länge eller när jag ska försöka ta mig ur sängen. Sebastian har börjat putta på mig för att jag ska kunna resa mig över huvud taget. Att sova är i det stora hela ingen drömtillvaro. I natt sov jag en timme till första kisspaus. Två till fram till nästa. Vaken av att det helt enkelt inte går att ligga ner. Vaken av att du tycker det är dags att umgås. Och visserligen vill jag väldigt gärna umgås också. Så klart. Men jag vill sova också.

När du är vaken sparkar och sträcker du på dig åt alla tänkbara håll. Ofta när jag sitter i möte eller i soffan på kvällen kan jag känna hur hela magen hoppar till. Jag ser mig om och undrar hur många andra som sett denna mastodontspark, men det är aldrig någon mer än jag. Då trycker jag lätt mot dina fötter och stryker mot din rygg eller kanske rumpa. Jag vill att du ska känna att jag ser dig.

Du har två storebröder. Den ena ska bli storebror för första gången, den andra för andra. Vi säger storebror och storestorebror. De längtar också. När jag berättade att det (bara) är tio veckor kvar tills det är dags trodde de knappt att det var sant.

Storestorebror vaknade på natten häromdagen och var orolig för att något skulle hända dig, lillebror (din storebror då), mig, hans pappa eller din pappa något. Det är så det är med familj. Man är orolig.

Vi börjar förbereda oss på riktigt nu. Vi har köpt kläder som vi vill att du ska ha. Vi har köpt en vagn och en säng. En liten säng som ska stå bredvid vår stora. Vi har också börjat köpa andra små saker, för allting är smått. Som burkar med krämer och salvor, strumpor, bilbarnstol. Ungefär 1,3 kg står det i våra appar att du väger nu. Väx till dig. Så vi kan få träffa dig.

När veckans första dag är fredag

Somrigaste, mest udda veckan på länge. Veckan börjar med fredag. För så är det i vårt varannanveckas liv. Byte på fredag. Det minsta barnet har varit hemma med feber, så jag hämtar hemma hos barnens pappa. Inget konstigt. Bara inte riktigt som det brukar eftersom bytet brukar ske på skolan.

Lördag är en fin dag. Börjar med ett dopp i poolen (passar på eftersom det är sån väldig sommarkänsla). Vi får besök och  fikar tillsammans. Klappar hunden. Pratar.

Sen tar vi en cykeltur till Väla. Eftersom lille har haft feber får han sitta på min pakethållare. Hur farligt kan det vara tänker jag? Det finns ju hjulskydd och han hade bara gnällt hela vägen om vi hade cyklat så det blir jättebra.

Sommarkänslan fortsätter och vi njuter vinden i håret och köper lördagsgodis på Hemmakväll. Alla glada och lyckliga. 10 meter från huset rullar jag långsamt (och då menar jag verkligen långsamt) in i sista svängen och *pang*. Cykeln stannar tvärt och ungen skriker ”jag har fastnat jag har fastnat”.

Han sitter fast med foten i mitt däck. Benet är vridet i en omänsklig vinkel och jag svettas. Lyster upp honom och cykeln för att benet inte ska gå av. ”Det här kommer nog inte sluta bra mamma” gråter han tappert  och håller samtidigt på något sätt tillbaka paniken. Det stora barnet springer till förrådet och jag ber honom hämta en skiftnyckel. I sin egna 8-åriga takt kommer han tillbaka viftandes med en tång av nåt slag och undrar om det går bra. Och det gör det faktistk. Han sätter sig i skräddare på den varma asfalten och jag ryter till honom att hålla i cykeln. Varpå han lyfter på ena handen och håller med typ två fingrar. jag ryter lite till och lilla gråter.

Jag skruvar av skruven som jag tror ska bli vår räddning men ingenting händer. Stora får gå på uppdrag igen och ska denna gången hämta en avbitartång. Jag ser mig om efter grannar att ropa på men ingen så långt ögat eller örat kan nå. Jag lyckas lyfta cykel och barn in på vår uppfart och efter tre försök har storebror äntligen hittat rätt och han knipsar som en superhjälte av en eker och lilla är fri! Han skriker högt av någon slags glädjeblandad panik och håller sig för munnen. Halt-hoppar och ramlar ihop i en hög på marken.

Resten av kvällen går ändå relativt smärtfritt. Efter att ha legat i hängmattan, doppat foten i kallt vatten, ätit upp allt sitt godis och slumrat på soffan är han vid förvånansvärt gott mod och vi bestämmer oss för att avvakta till söndagen för att se hur foten mår då.

När alla vaknat och känt efter ordentligt drar vi trots allt till akuten. Foten är rätt ok, men det blir ändå röntgen och några timmar fram och tillbaka mellan sjukhusets olika avdelningar och kulvertar. Spännande på sitt sätt men kansikte inte vår drömsöndag.

Vid ett tillfälle sätter vi oss utanför sjukhuset och väntar. Vi blundar mot den varma solen och njuter delicatoboll och festis. När blundandet tar slut ser jag något som klättrar i håret på det vackra barnet!

Så. Efter beskedet att foten faktiskt är helt ok, fortsatta skuldkänslor över cyklandet med barnet på pakethållaren och lite sömn i ögonen blir det hem och luskamm. Vi har löss allihop utan sambon.

Men vi klarade trots allt helgen ganska galant…

Måndag ringer skolan och tror att stora har feber. På kvällen spelar han och lillebror fotboll i två timmar och badar i en. Så jag kör på inte feber.

Hyfsat vanlig jobbvecka men ovanligt somrig med lunchlöpning och bad.

Onsdag ringer skolan igen när jag sitter i möte och jag trycker bort samtalet tre gånger eftersom jag inte känner igen numret. Sista gången svarar jag med meddelandet ”kan jag ringa tillbaka om en stund?” Får svaret tillbaka ”ja ditt barn har kräkts”. Mmmm. Världens bästa mamma. Japp! Kommer till skolan och han har ont i huvudet och har kräkts två gånger.

Två dagars VAB blir bonus-kvalitetstid innan nytt byte och ny (varannanveckas)vecka.

Idag är det måndag igen allt det upp-och-neriga från förra veckan känns som bortblåst. Det som var så jobbigt och knasigt mitt i är nästan helt borta nu.

Underligt.

Morgonen hos mormor och morfar

Klockan är 7.15. Min fina mamma står med lillebror i köket och bakar bröd(!) Pannkaksbröd. Brödet vars doft tar mig tillbaka i tiden och får mig att minnas min egen barndom och tiden då det var jag som stod på pallen bredvid och vill röra, vispa, blanda och bestämma. Storebror lyssnar på en hysterisk Absolute Music skiva som snurrar på repeat i min tonårsstereo med dubbel kassettbandspelare och som säkert väger minst lika mycket som jag. Han dansar som besatt och använder den antika golvlampan som någon typ av danspåle. Jag försöker att inte säga ifrån eftersom jag bara älskar att han (och jag) får skapa sådana minnen, men jag vill egentligen mest bara skrika och försöka förklara för honom att lampfoten säkert är lika gammal som morfar (minst) men inser att det inte skulle ha någon effekt åt det håll jag tänker mig, utan mer skulle lett inpå att ”en gång sa stora kusin att morfar är huuuuuuundra år…” följt av asgarv och ännu hårdare dans eller ninjaspring runt den stackars lampfoten.