Mer än 2 600 gånger per dag

Kanske lite väl många, men jag måste ändå motivera det med att jag faktiskt väntar på något särskilt. Du som följer vet att jag väntar på svar i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter.

Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden.

De senaste året har jag haft extra bra koll. Jag liksom väntar.

Det jag väntar på är alltså en uppdatering från Stitchin mijn Roots. En notis på skärmen med ett mejl eller ett meddelande. Eftersom mer eller mindre all min vardagliga kommunikation sker på det sättet är det svårt att påstå att jag tror att det är från dem hela tiden. Det är snarare något som sker i det omedvetna. Men det finns ändå där varje gång jag scannar av inkorgen. Ögat som letar efter en avsändare som säger något som är relaterat till min sökning. Det har hänt fyra gånger på ungefär 14 månader att det funnits något i mejlen från dem. Däremellan har jag, så subtilt jag kunnat förmå mig, skickat mina frågor om sökandet direkt till Christine och Ana som arbetar med Sitchin via messenger.

För några månader sedan fick jag ett meddelande med en annorlunda känsla. En känsla av att nu är det nära. Någon hade känt igen bilden på min biologiska mamma på Facebook och jag uppfattade det som att om de bara lyckades knacka på i hemmet när hon var hemma så skulle de ta dna-prov och sen… ja. Sen hade vi kanske vetat.

De sa att hon kallade sig för Yem ”nu för tiden”. Jag började tänka på min mamma som Yem. Inte Janda och inte Maisyaroh som jag tidigare trott. Yem. Och under några veckor ekade frågan Vem är Yem? i mitt huvud och hon blev en ny liten person där. 

Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Men fick inga svar.

I förra veckan fick jag äntligen ett meddelande från Christine. 

”Polly isn’t getting any further with your case.”

När man väntar och väntar och äntligen ser att de svarat. Då suger det verkligen att inse att de skickat bara för att skriva att de inte hittar något mer. Fortfarande är många av mina frågor obesvarade och jag vet inte exakt riktigt vad som hänt, eller inte hänt, med Yem/Maisyaroh/Janda. Jag har såklart frågat och jag fortsätter vänta.

Det enda jag fått veta är att de trots allt tar ett nästa steg. De ska ta kontakt med en journalist som brukar hjälpa till.

Jag funderar på att när det gäller att hitta min biologiska mamma finns det förstås ett bäst-före-datum. Men genetiska släktingar kommer jag kanske kunna hitta nu eller i framtiden. Mitt dna-prov ligger ju faktiskt där och skvalpar på några olika plattformar. Enligt nuvarande resultat är mitt ursprung 100 procent sydostasiatiskt och en matchning kan ju dyka upp när som helst. Just nu ser det tyvärr inte så ljust ut. Jag har inga nära matchningar men en radda med ”matchningar” på sexmänningar till niomänningar. 

Sexmänning[19] är en släkting i sjätte led, det vill säga barn till femmänningar, pysslingbarn. Sexmänningar är barnbarns barnbarns barnbarn till en gemensam ana. En skämtsamt använd synonym som tillkommit sent i historien är trassling,[18][20] vilket även kan avse komplicerade eller avlägsna släktrelationer generellt. (wikipedia)

Men jag har hoppet. Och med tanke på hur lätt det är att hitta något idag. Se bara på facebook eller google, jämfört med för 20 år sedan så gissar jag att det kommer gå lätt som en plätt om 20 år till. Cross my fingers.

Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus.

Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, om de kan ha träffat mig när jag var bebis. Samtidigt som jag pratar tänker jag att det kanske finns en chans att de vet något om min biologiska mamma. De kanske såg min biologiska mamma när hon kom med mig till barnhemmet. De kanske vet vem hon är. För en sekund blir jag rädd och ångrar mig. Vill gå därifrån. Men det går över och jag fortsätter istället snubbla på orden.

Jag tror att jag berättar att Ita rekommenderat oss att komma och prata med honom. Att jag är adopterad och är här för jag undrar om det kanske har funnits ett barnhem här en gång i tiden. Och att tanten på gatan sa att det hade det. Jag är så fokuserad på att försöka vara närvarande att jag får någon slags adrenalinpåslag vilket resulterar i en black out. Jag vet inte riktigt vad jag själv säger eller vad jag har sagt och jag hör knappt vad någon annan säger. 

Jag försöker lugna mig. Ser på Sebastian i ögonvrån och tar ett djupt andetag. Mr. Henry berättar att jo, det har varit ett barnhem i huset tvärs över gatan, i hus nummer 8. Mitt hjärta slutar slå. Han fortsätter prata men ser helt oberörd ut och jag undrar om jag verkligen hört rätt. Han försäkrar sig om att jag hör när han säger att han och hans fru inte vet någonting om några biologiska föräldrar. Jag signalerar att jag förstår och låter honom fortsätta prata. Han berättar att de som ägde barnhemmet var mr Oemar och miss Maria. Jag känner igen namnen från mina adoptionspapper. Han säger att mr Oemar dog för många år sedan och att miss Maria flyttade till Holland med en ny man för en tid sedan. Under hela vårt samtal kan jag inte låta bli att fundera på om det finns någon anledning för dem att lura mig. Men jag känner mig så glad så jag försöker att inte tänka på det. Sen säger han att idag bor hans systerdotter i huset. Jag förstår inte först om han menar sin egen systerdotter eller mr Oemars. Om det är mr Henrys systerdotter så finns det alltså en rimlig chans att jag kanske kanske kan få se huset innan vi åker från Surabaya tänker jag men kommer i samma stund på att vi ju åker över till Bali igen redan i morgon. Äsch, det är nog mr Oemars systerdotter han menar ändå… tankarna far fram och tillbaks i huvudet och jag försöker fortsätta vara fokuserad på mr Henry.

Han frågar om jag vill titta på huset. Om jag vill titta på huset? Är det en fråga? Jag uppfattar det som en fråga men jag vet inte hur jag ska reagera. Vad jag ska säga. Så klart att jag vill. Får jag det?

Barnhemmets entré 1982

När jag föreställt mig barnhemmet har jag tänkt mig ett stort hus med stor sovsal där alla barnen sover, som på film. Men detta är ett normalstort vanligt hus. I huset bor alltså mr Henrys systerdotter och det är hon som visar oss runt i huset. I huset bor också hennes familj över minst tre generationer. Mr Henrys fru går bredvid och berättar hur det såg ut under tiden det var barnhem. När vi går runt känner jag igen en del saker från sådant jag sett på fotografier. Jag tror att möblerna är de samma men det känns knappt rimligt. Jag går runt som i slow motion.

– Här sov du och de andra bebisarna.
Mitt sovrum. Det är ett litet rum och jag försöker se framför mig hur det såg ut när fyra eller kanske sju eller åtta bebisar bodde där inne. Var jag nöjd och glad? Hade jag någon favoritbarnflicka? Skrek jag när jag skulle sova? Var det någon som tröstade mig? Jag har ju alltid vetat om att jag bott på barnhem men det är nog först nu jag förstår att jag spenderat mina första månader i livet på den här platsen. Och det är först nu jag ser det som lite märkvärdigt som något som spelar roll. En del av mig. Att jag är född i Surabaya och spenderade mina första månader i livet på ett barnhem är inte bara en berättelse.

– Här sov du och de andra bebisarna.

Jag går runt i huset och försöker känna efter. Jag undrar om det finns någon möjlighet att jag kan känna igen mig på något sätt. Om kroppen liksom kan minnas en plats. Jag ber Sebastian fota för jag vet att jag kommer vilja ha bilder för att minnas men jag vill inte lägga en endaste sekund på att inte vara i den här stunden. Det är svalt i huset och trots att alla rum är överbelamrade av flyttkartonger, möbler, gamla cyklar och övertäckta möbler så känns det tomt och kalt. Jag försöker se det som det såg ut då. Försöker lägga ihop det jag sett på fotografier med det jag ser i verkligheten.

Jag vet inte hur länge vi är kvar i huset. Det enda jag vet är att jag vill spara känslan av varje plats i huset och ta med mig den hem. Jag står länge utanför rummet där vi sov. I köket. I det stora rummet där barnflickorna matade bebisarna. På tröskeln vid utedörren.

När vi tittat så noga vi förmått oss tackar vi för rundturen. Kramas och skrattar. Jag är så glad och det är en fin stund. Vi stannar till lite ute på gatan och andas. Det är mörkt och jag tror att det har slutat regna nu. Det är varmt men huden känns ändå kall. Jag håller med händerna om mina egna armar som för att värma. Huden är så där mjuk som den aldrig blir hemma i Sverige. Allt är stilla.

Utanför Yayasan Anak Sejahtera

Vi går tillbaka till mr Henrys hus på andra sidan gatan. Vi dricker vatten. Tittar på deras familjefoton på väggen och småpratar lite. De hjälper oss att ringa efter en taxi som kör oss tillbaka till hotellet. Jag ser ut i mörkret och känner att jag är redo att lämna Surabaya för den här gången.

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag en chatkonversation med Ita som undrar hur det gått. Jag berättar kort och tackar henne för all hjälp. Vi bestämmer att vi ska hålla kontakten och sedan säger vi god natt.

Dagen därpå när vi är på väg till flygplatsen får jag ytterligare ett meddelande från Ita. Hon frågar vilket som blir mitt nästa steg.

Vad ska jag göra härnäst för att hitta min biologiska mamma?

 

November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.

Gick och såg en film – om att vara adopterad

Igår var jag på bio. En förhandsvisning av filmen De ensamma av Osmond Karim. En film om adoption och om att vara adopterad. Jag tvekade och visste inte om jag orkade, men tack vare en spark i baken så insåg jag att jag ju gärna ville se filmen och att det kanske kunde vara värt mödan. Jag visste att det skulle kännas mycket och att jag förmodligen skulle börja gråta. Så som jag gör när saker känns.

Filmen är en dokumentär på ungefär en timme. I filmen intervjuar Osmond ett kanske 10-tal personer som blivit adopterade och som nu blivit vuxna. Filmen handlar om den ensamhet som många adopterade känner och behandlar problematiken i att vara icke-vit svensk. Om att identifiera sig med att vara svensk, men att rent kroppsligt vara icke-vit och att i det känna en sorts raslig ensamhet.

Personerna i filmen beskriver bland annat motsägelsefulla känslor av att förväntas vara tacksam och samtidigt bära på en känsla av otrygghet. Carolina är en av de adopterade och en stor del av filmen handlar om hennes berättelse. Om hennes känslor av att växa upp som adopterad men också om hennes svenska föräldrar och hur det gick till när hon fick kontakt med sin biologiska mamma.

Jag tyckte om filmen.

Jag råkade höra en person som efter filmvisningen sa att hon inte kände igen sig i filmen och hon sa lite besviket ”varför tog de inte med någon av de glada?”

För mig var det tvärtom. Jag kände igen mig i det mesta. Framför allt kände jag att filmen satte fingret på något som jag känner varje dag men inte riktigt kan förklara. Självklart kan det bli fel om en generaliserar och säger att det är så här för alla som är adopterade, men jag tror att väldigt många känner igen sig i de här känslorna. Det behöver inte betyda att en identifierar sig bara med det. Och det är precis det som jag tror är det som gör det så komplext. Jag ser till exempel mig själv som en glad person. Jag har det mesta jag kan önska mig. Jag har till och med ”allt”. Men jag är också väldigt fundersam av mig och jag har ofta känt mig ensam. Inte fysiskt men på andra sätt.

Det är lättare nu som vuxen. Men när jag tänker på hur jag är, hur jag känner och reagerar i olika situationer så är det många gånger som att jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt. Kanske inte konstigt om känslorna är svåra att hantera ibland.

Det fanns många små detaljer i filmen som kändes viktiga för mig. En av dem var när en av tjejerna pratar om hur omgivningen ofta säger att du har ju allt, Sverige är ju så tryggt, hur kan du inte vara lycklig?

– För att det inte är tryggt för mig, säger hon då som svar på sin egen fråga.

Efter filmen var filmskaparna på plats och även Carolina från filmen. Hon pratade en del om det här såret som faktiskt finns i kroppen och hon uttryckte det som att spåren av att ha blivit lämnad sitter på cellnivå. Jag vet inte riktigt hur hon menar, men för mig blir det mer och mer tydligt att jag faktiskt funderat mycket kring just det. Jag har blivit lämnad. Den som födde mig lämnade mig till någon annan, jag separerades från henne. Jag kommer förmodligen aldrig känna min biologiska familj, jag kommer aldrig leva ett liv i den kultur och i det land min biologiska familj finns och där jag har mina biologiska rötter. Jag har för alltid blivit någon annan än den jag föddes till att vara. Jag går i någon annans skor. Jag vet ju att det inte är sant i praktiken. Jag föddes ju till att vara jag och jag är den jag är… men känslor och tankar har för mig många gånger rört sig i sådana banor. Att det liv jag lever och det jag har här i Sverige dessutom på många sätt anses ”bättre” än det liv jag skulle haft om jag vuxit upp på Java med en muslimsk, ogift mamma gör ju också att det enda rätta att känna är tacksamhet och lycka. Det var väldigt svårt för mig att hantera som barn. Vi pratade inte om känslor på det sättet. Jag förstod inte att det var okej att känna alltihop. Jag var bara glad. Jag visste inte hur en var och visade något annat.

Att posta detta känns konstigt. Filmskaparen Osmond sa under samtalet efter filmen att en av de saker som gjorde det så svårt att prata om de här sakerna var att ingen vill ju få sin mamma att gråta. Och det vill ju inte jag heller.

Men jag försöker tänka att det inte är det det handlar om. Jag är inte för eller emot adoption. Jag är inte och jag tror inte att adopterade är olyckliga och missförstådda. Men jag tror att de där känslorna är en stor del av livet för många adopterade och jag vill gärna dela med mig av hur jag tänker.

De ensamma har premiär på SVT den 20 april.

I HD 20170317 kan du läsa artikeln Regissören Osmond Karim är tillbaka med en film om adoption

En liten tanke om skrivande och adoption

En annan sak som jag kommit på är att i alla mina bokidéer som jag jobbat på och i alla mina tankar på skrivande så har jag skrivit in att huvudpersonen kanske har en kompis som är adopterad eller att kanske det ska handla lite om att vara adopterad i alla fall. Men jag tänkte aldrig på att det var det som kunde vara i fokus.

Jag har letat och letat efter något att skriva om jag läste i något skrivtips att det viktigaste med att skriva är att du ska ha något att säga och jag har tyckt att det har varit så himla svårt att veta vad det är jag vill ha sagt.

Men en sak är ju säker. Att vara adopterad kan jag! Jag skulle till och med vilja säga att jag är ganska bra på det. Och tankar om det har jag många. Så varför inte utgå från det.

Genpoolens och platsens betydelse

När jag var liten brukade jag drömma om att vara lik någon. Lik någon på riktigt. Genom blod. Jag ville jämföra mina krokiga tår med någon och kunna säga att våra tår var varandras. Jag kände mig halv för att jag inte kunde göra det.

Idag kan jag det. Jag har två fina fina ungar. Av mig producerade. Ena har min näsa och mina lockar i nacken. Andra har de mandelformade ögonen och mina hårda öron. Nu är de här. De är jag och jag är dem.

Men på senare tid har det, trots att jag nu har min genpool (relativt) säkrad här och nära, slagit mig att mitt ursprung inte är härifrån. Jag är fortfarande född i det där varma landet långt bort där ingenting är som det är här. Åtminstone inte särskilt mycket.

Att jag nu har mina gener här förändrar inte att jag fortfarande har något där också.

Det har aldrig varit särskilt viktigt för mig att leta upp min biologiska mamma eller pappa. Jag har min mamma på foto i pärmen i bokhyllan. Jag är lik henne där. Men jag känner nu att jag ändå vill åka dit. Jag behöver vara på platser där jag är född att vara. Andas ekvatorluft och känna mig fram i miljonstäderna som hade kunnat vara mina.

Sverige är mitt, men vad är Indonesien egentligen?

Det är inte det att jag är halv, men hälften av mig är så väldigt osynlig. Jag måste nog helt enkelt åka dit och locka fram den där halvan lite mer.