#howiseeyousee

Tidigare i år påbörjade jag och Sebastian ett projekt där vi fotar utifrån olika tema.

Det började med att vi gav oss ut på små fotopromenader. Det är precis som det låter. En promenad där man fotograferar. Vi fotade med våra mobiltelefoner och när vi kom hem tittade vi på varandras bilder tillsammans.

Sebastian är en jävel på att fota och hjälpte mig försöka förstå kamerainställningar och komposition. Jag är en glad amatör och började efter våra promenader bli bättre och bättre på att se saker jag ville fånga på bild. Och det blev roligare och roligare. Vi testade en massa fotoredigeringsappar och började slå oss fram i Instagram-djungeln.

Efter att ha sett TV-programmet Alla är fotografer började vi fundera på hur vi kunde utveckla oss mer. 

Det första temat blev Du.

Vissa teman väljer vi tillsammans. Vissa själva.

Det handlar om att se på saker på olika sätt, eller kanske på samma sätt. Om att sättet att se på saker varierar sig på så många olika sätt.

Det senaste temat var skugga. Jag är färdig men inte Sebastian.

Du kan följa #howiseeyousee på Tumblr eller via våra Instagram @fine_hulthenakerblom @sebkar.

När du förändrar ditt sätt att se förändras de saker du ser

Det är konsten som är konsten

I min stad har jag några speciella favoritplatser. En är Dunkers kulturhus.

Till Dunkers går jag för där får jag lugn och ro. Tid att andas. Jag går dit för att titta på konst. Tänka. Ta plats utan att synas. Se. Reflektera. Bara vara.

Jag är ofta på Dunkers. Det går i perioder, men jag anser ändå att jag är en ganska frekvent besökare. Denna vecka har jag haft turen att få besöka kulturhuset två gånger för jobbets räkning. Två inspirerande föreläsningar har förgyllt min vecka.

Att vara på en plats som ger kroppen ro får mig att tänka på något jag hörde Stina Oscarsson säga på Berättarfestivalen i Skellefteå tidigare i år.

Vi måste få tid att ägna tid åt poesi. Att läsa berättelser och skriva berättelser.

Skönheten i konsten är det som gör att vi kan värja oss mot det andra, som gör att vi orkar protestera mot de världsliga existentiella problemen.

Jag tänker på det ofta. Idag är en sådan dag.

Från ”Jag kan inte springa” till första milloppet

”Jag kan inte springa!” har jag envist hävdat i 33 år. Jag kämpade mig igenom 1 km i skolan och fick alltid panik efter 400 meter de gånger jag försökt mig ut i spåret som vuxen. Men i februari sprang jag för första gången ett par kilometer utan att stanna! Sen vågade jag inte pröva igen förrän i juni då jag lufsade mig igenom 3 km. Men med massor av push från sambon, läsning och en god portion vilja blev det efter några rundor till och med roligt att snöra på sig skorna.

Jag kanske kan springa ändå. Igår sprang jag mitt första lopp! Nästan ofattbart i mina öron att jag sprungit ett lopp på en mil. Det var dessutom jätteroligt! Helsingborg Marathon Stafett.

Och jag fick en medalj.

Detta publicerade jag igår i facebookgruppen Lonesome runners. Gruppens medlemmar är fantastiska med att gilla, ge varandra råd och att stötta varandra. Gå med i den gruppen om du vill komma igång med löpning eller bara vill bli bättre och nätverka med andra som är intresserade!

Jag har alltså lärt mig att springa. Jag tycker väldigt mycket om att lära mig saker, men jag har aldrig tidigare lärt mig något som jag trodde jag inte skulle klara av. Därför är detta med att springa något alldeles unikt.

Idag är kontentan att jag har lärt mig springa. Det gick att lära mig det. Hur det gick till är en berättelse för sig.

Jag springer i Grekland

Jag kan inte springa. Jag är en elefant. Det står helt klart nu. Fötterna framför mig. Två elefantfötterna. De liksom stampar ner och är i princip omöjliga att lyfta när de väl kommit ner i asfalten. Och skor. Om jag tar av skorna kanske det blir bättre. Det är helt sjukt att det kan vara så här jobbigt att springa i tio minuter. Och solen. Varför är solen så himla stark rakt på min panna där jag svettas som mest. Det är ju sjukt opraktiskt.

Men jag springer. I Grekland. På en trottoar som gränsar till en bergskant, och nedanför kan jag skymta det kristallblå havet och brisen från Medelhavet är ljuvligt mjuk och sval mot mitt ansikte. Helt sjukt faktiskt att jag packade springkläder med mig på charterresan och springer. Men jag kan ju inte springa!?

Minnesanteckning: Lesbos, Grekland, juli 2015

På tal om orättvisa

Jag träffade en pojke som kom till Sverige för två år sedan. Han berättade för mig, på näst intill perfekt svenska, hur han drömmer om att bli arkitekt. För han tycker om att rita och räkna matte.

Han föddes i Syrien. Det gick väldigt bra för honom i skolan hemma i Syrien. När kriget kom var han och hans familj tvungna att flytta.

– Det är därför jag inte är så bra på engelska, berättar han.

Eftersom han inte kunde gå i skolan på 2-3 år.

I somras semestrade vi på Lesbos. Vi hyrde bil ett par dagar och tog oss på slingriga vägar upp och ner över de karja bergen. Det var på väg mot fiskebyn som vi såg de första som kom vandrande. Senare läste vi att eftersom det är förbjudet att hjälpa flyktingarna som kommit med båt från Syrien fick de inte lov att åka vare sig buss eller taxi. Därför fick de gå de 160 kilometrarna till staden där flyktinglägret låg.

När vi kom ner till vattnet såg vi resterna av de punkterade båtarna, flytvästar och gummiringar.

En pappa, hand i hand med sin treårig dotter. De unga männen, starka och envist först i klungan. En äldre kvinna stapplade långsamt fram med hjälp av kryckor. Nästan alla vi passerade sökte våra blickar, och skuggan.

Vi körde förbi.

Senare gav vi en flaska vatten till ett gäng som stannat för kvällen under en busskur. En flaska. Vi visste inte vad mer vi kunde göra.

Jag talade med en kvinna som arbetar med nyanlända häromdagen.

– Det kommer många nu som berättar om vilka långa sträckor de har vandrat.

Det verkar som om vi ska köpa hus

– Det verkar som om vi är överens om ett pris, säger Alexander i andra änden av luren. Jaha. Va kul. (Jag är inte alltid så bra på att uttrycka mina känslor)

Vi vann. Vi lade budet och ingen annan lade ett högre. Det verkar alltså som om vi köper ett hus!

Just den här helgen ska vi till Tjörn och sedan vidare till Marstrand för att gå på bröllop. Jag ska sjunga i kyrkan och har övat sedan i februari.

Det har varit fullt ös på jobbet och jag kan ibland över huvud taget totalt och inte alls förstå hur jag ska kunna komma framåt med det här projektet som kallas för mitt jobb. Jag skriver, samordnar, planerar och publicerar. Men jag undrar ändå allt för ofta vart arbetsdagen tagit vägen och om jag gjort någonting vettigt alls.

Dessutom har jag börjat springa (Jag vet! mer om det sen), vilket tar upp en jäkla massa tid. Mest när jag inte springer, för då tänker jag att jag borde springa och det är inte alls ett effektivt sätt att springa på.

För övrigt har jag väldigt svårt att göra många saker på en gång. Jag kan göra det utan problem, men jag blir totalt översvämmad i skallen och tycker att jag är den mest upptagna människan på jorden och att jag borde få någon typ av medalj för att jag multi-taskar så dåligt, fast bra.

Men så. Mitt i denna halvt kaosartade vardag råkade vi bestämma oss för att lägga ett bud. Huset tittade vi på tillsammans alla fyra. Det var liksom direkt kärlek men som svalnade lite grann och sen kom vi på att det nog ändå var kärlek. Därför körde vi tillbaka till huset. Smög runt och tittade och funderade. Sedan lade vi ett bud.

Jag tyckte bäst om de dubbla altandörrarna ut från vardagsrum och kök. Där ska jag gå rakt ut på gräsmattan och bara sitta. I min egen trädgård. Barnen var uppenbart imponerade av poolen (Ja!! Det finns pool), men det fyller även vissa andra superviktiga krav som trappa inomhus och plats för lekhall… Sebastian. Han tycker att huset är perfekt, men att det saknar charm. Han är nog ganska rädd. Det är väl jag med för den delen! Huset pockade hur som helst på våra drömmar. Det var nog därför.

Igår kväll skrev vi på alla papper.

Senvintervardag

När vi gick hem idag var himlen nästan vit. Klockan var 16 och himlen var ljus. Det börjar bli vår.

Vi tre spatserade långsamt, hand i hand. Gick från den enda sidan av gatan över till den andra. Sedan tillbaka igen. De båda ville trampa i buskarna. Jag sa nej. Sen trampade de ändå.

Promenaden ledde våra samtal och samtalet bestämde våra steg. Jag andades in den stilla ljusa luften. Såg fåglarna cirkulera ovan våra huvuden. Hörde ljudet från bilarna på vägen, alldeles nära och på avstånd. Vi gick njutsamt utan mål och lyckan av att kunna vara nära i en så enkel stund uppfyllde mig på ett underbart sätt.

Vi gick till Hemköp och köpte äpplen. Ett grönt till mig och ett till stora. Ett rött till lilla. Det knastrade saftigt mellan tänderna och vi gick tysta bredvid varandra med våra äpplen.

Stora tappade snart sitt gröna äpple och det rullade ut över trottoarens kant. Lite skrik och gråt. Ett lyckosamt uppfångande av en grusig frukt och tårar på kinden. Sen fortsatte vi spatsera. Hemma sköljde jag äpplet och stora fortsatta knapra. Jag satt sakta bredvid och njöt av att se det fina i mina fina.

Ung kärlek.

Syster. Vi pratade en dag om kärlek. Ung kärlek. Och du mindes känslan av att vara så förbaskat dumkär i någon att man bara inte kunde tänka på något annat. Och sen mindes du känslan när du äntligen mötte honom och han öppnade munnen och allt bara försvann.

Kommer du ihåg?

Om man får sådana känslor. Om jag har känslan att jag inte kan tänka på något annat än just en person. Jag vaknar på natten och kan inte somna om för jag kan ju inte sova när jag bara är dumkär hela tiden. Jag har aldrig pratat med honom. Jag har aldrig träffat honom. Men jag har skrivit och fått svar. Vi har funderat tillsammans och det är känslan av hans sätt att bemöta mig som får mig att känna såhär. Tänk. Tänk om det blir precis som för dig fast omvänt. Tänk om jag äntligen möter honom och det jag känner av att se honom, vara nära honom skulle få alla känslor att försvinna.

Eller tänk om allt finns kvar. Kanske till och med blir ännu starkare. Tanken på det känns helt plötsligt också skrämmande. Fast verkligen på ett helt annat sätt.

Morgonen hos mormor och morfar

Klockan är 7.15. Min fina mamma står med lillebror i köket och bakar bröd(!) Pannkaksbröd. Brödet vars doft tar mig tillbaka i tiden och får mig att minnas min egen barndom och tiden då det var jag som stod på pallen bredvid och vill röra, vispa, blanda och bestämma. Storebror lyssnar på en hysterisk Absolute Music skiva som snurrar på repeat i min tonårsstereo med dubbel kassettbandspelare och som säkert väger minst lika mycket som jag. Han dansar som besatt och använder den antika golvlampan som någon typ av danspåle. Jag försöker att inte säga ifrån eftersom jag bara älskar att han (och jag) får skapa sådana minnen, men jag vill egentligen mest bara skrika och försöka förklara för honom att lampfoten säkert är lika gammal som morfar (minst) men inser att det inte skulle ha någon effekt åt det håll jag tänker mig, utan mer skulle lett inpå att ”en gång sa stora kusin att morfar är huuuuuuundra år…” följt av asgarv och ännu hårdare dans eller ninjaspring runt den stackars lampfoten.

En paus och en blick

Jag sitter på biblioteket. Det har blivit mitt kontor. Jag älskar den här platsen som har blivit mig egen. Bibliotek har alltid varit min plats. Och alla andras. Det är det som är det fina.

Idag ser jag ut genom fönstret lite längre än vanligt. Jag ser och lyssnar stilla på det som är, just precis där jag är.

Jag ser ut genom fönstret. Jag ser ut över stadens låga takåsar.
Bort mot horisonten där jag skymtar havets stillhet.
Jag skymtar det fria.

Samtidigt ser jag alldeles nära. Blanka vattenpölar.
Intetsägande, blanka vattenpölar.
Där de små som tjuter i caféets foajé
hade älskat att doppa sina mjuka, varma fötter.