Långfredagslångsamhet

Jag vaknar tidigt som vanligt. Vänder mig om, en två tusen gånger. Kollar mobilen. Facebook, Twitter, Instagram. Facebook igen. Funderar på om jag ska gå den där promenaden. Ååå jag känner för att promenera längs fälten i diset. Kanske se solen gå upp. Vakna till liv. Jag ska gå en promenad… Snart.

Ligger så ett tag och funderar på resten av dagen. Vi skulle skrubba altanen. Jag ska baka bröd och kaka till festen i morgon. Eller fest kanske är att ta i. Bjudning är nog mer det rätta ordet. Föräldrar, barn, plastsyskon, bonusföräldrar kommer hit och firar påsk! Mamma och Björn ska testa ”nya” gästrummet. Barnen kommer hem från sin pappa.

Skala potatis, fixa laxen och pajen (fast det gör ju faktiskt mamma!), påskäggsjakt, köpa öl och vin gjorde vi igår, dricka utan alkohol – check! Vad mer har jag glömt?!

Jag ska gå en promenad.

– God morgon finis…

De härligaste orden att höra. Jag ligger kvar lite till. Kollar Facebook. Undrar varför det inte har hänt nåt kul sen sist.

Väntar på att hjärtat ska vakna till liv för att känna hans kropp. Värme. Han sover igen.

Nu går vi upp. Jag ska gå en promenad. Drar upp rullgardinen.

Det är ju helt blött ute! Vad är det? Det regnar. Varför regnar det?

Jag sätter mig i fåtöljen med fötterna på fotpallen. Läser ett par kapitel. Skönt.

Vi bakar halvfärdigt morgonbröd i ugnen, äter frukost och lyssnar radio. Dricker massa juice. Redo för en lång, härlig fredag.

På väg mot Göteborgsvarvet

Innan jul anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. I smyg kan man säga. Planen var från början att ingen skulle få veta att jag anmält mig. Jag skulle träna för mig själv för att sedan helt magiskt springa varvet utan att någon förväntade sig det.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med motivation. Yttre motivation av andra gör att jag sätter press på mig själv och går nästan direkt in i väggen. Men även min egen inre motivation är svår att förstå sig på.

Om jag bestämmer mig för något, då är det det som gäller. Ända tills det inte gäller längre. Och det är det som är det svåra. Om jag bara har min egen motivation är det alldeles för enkelt att avbryta och kasta in handduken. Hur hittar man då den perfekta balansen mellan yttre och inre motivation? Hur kan yttre stimuli hjälpa mig att motivera mig själv för att det jag bestämt mig för ska kunna fortsätta vara mitt mål?

I flera år har folk runt mig tjatat om hur skönt det är att springa, att det vore sååå roligt att springa ett enkelt litet lopp tillsammans eller att alla visst kan springa. Men jag kände bara att det verkligen inte gällde mig, för …”Jag kan ju inte springa!” Jag ville verkligen vara en sån som var bra på att springa, men jag var säker på att jag inte hade drivet, fysiken eller möjligheten.

Så… Fastän jag vara rädd att viljan och motivationen skulle påverkas så berättade jag tillslut för Sebastian. Annars hade jag ju inte haft någon att dela allt det roliga (och det jobbiga) med. Det är fortfarande jättesvårt och jag blir ofta skitsur när han försöker pusha mig att springa fortare, mer eller vad som helst. Jag hamnar väldigt lätt i ”jag kan inte”-läge.

Men jag börjar också förstå att det där med inspiration på något sätt bara är startskottet. Det som krävs för att man ska vilja göra något. Sen räcker det ju inte med att bara börja springa. I slutändan är det ändå så att det bara är jag som kan göra jobbet. Och det är bara jag som kan bestämma om det ska bli gjort eller inte. Förra sommaren utmanade jag mig själv att lära mig springa. Nu fortsätter det med att jag ska lära mig att fortsätta springa.

Och igår var det dags för seedningslopp i Helsingborg. Tack vare Sebastian tog jag mig i kragen och trots febriga barn och osäkerhet inför om jag skulle orka…

Årets första lopp. Första milen utan gåpaus för kroppen. Personbästa. Och Göteborgsvarvet nästa!

 

Dagen efter…

I flera veckor jag har planerat, sett fram emot och längtat efter en nätverksträff för kollegor runt om i Sverige. Så lunch-till-lunch torsdag till fredag var det äntligen dags. Jag hade valt den perfekta platsen, planerat in två dagar med diskussioner, praktiska övningar och mat och fika.

Jag räknade till en början med att det skulle bli 20-30 pers och blev rätt besviken för det kom bara åtta personer.

Men nu är det gjort! Vi hade två kreativa dagar tillsammans. Jag var visserligen rätt stressad och lite frånvarande på grund av allt planerande och tänkande på lunch, fakturering, hålla tider och alla nöjda. Men vi hade bra diskussioner och alla som var med var riktigt kreativa med filmning och foto. Jag tror de hade roligt och fick med sig en del bra grejer hem igår eftermiddag.

(Parantes…

…förutom när jag tänker på att de nog tyckte det var tråkigt att vi var så få, eller att vi inte hann prata tillräckligt mycket om våra sajter som vanligt, att hon som tagit med sig kameran kanske tyckte att vi arbetade alldeles för lite med foto och att det där föredraget kanske blev lite långt ändå…)

Men skit i det! Jag har planerat en konferens. Helt grymt om jag tänker på att jag knappt vågade hålla ett möte för två år sedan.

Och jag tycker faktiskt att  jag gjorde det riktigt bra.

Synopsis, poddar och känslodagbok

Ok. Jag har som jag tidigare nämnt en början till en idé, en bokidé, och jag har börjat på ett synopsis. Jag har redan kört fast och kan inte bestämma mig för en handling. Jag har ett ämne jag skulle vilja skriva om och ett hum om vilka huvudpersonerna ska vara. Jag har en del viktiga vändpunkter klara för mig och några nyckelscener som jag vill få in i berättelsen. Men jag tycker ändå inte att jag får ihop planen.

Till min hjälp i arbetet har jag lyssnat på poddar, letat skrivtips på nätet, i böcker och i tidningar. Jag har nästan anmält mig till en skrivarkurs (men tänker att jag kanske måste börja skriva först för att ha något underlag).

Det största problemet känns som det är tiden. Jag tänker i mitt huvud att jag ska sitta ner varje kväll, typ vid den här tiden och skriva lite varje dag. Men det har inte blivit av en enda kväll. Fastän jag vet att det enya som gäller är att bara sätta igång. Men jag ska planera in en hel dag bara för mig själv. Det ska bli starten och fram till dess skriver jag lite in emellan, på annat smått och gott. Och jag värker på det andra i huvudet. Det finns där.

I väntan på den stora insikten (eller på tiden att faktiskt göra jobbet)

Jag antog en utmaning från Habitud med målet att skriva känslodagbok i fem dagar. Dels för att jag ville skriva någonting men också för att jag alltid tycker att frågan ”hur mår du” eller ”hur har du haft det idag” är så svår att svara på på riktigt. Om jag haft en dålig känsla eller upplevelse så tenderar till exempel det att ta över hela dagen, även om jag egentligen haft en ”bra” dag.

Jag har skrivit i fyra dagar av fem och det är ett bra sätt att skriva dagbok på. Det gör att jag kan identifiera mina känslor kopplat till olika saker och jag synliggör för mig själv saker som jag inte tänker på annars. Jag lyssnade på ett avsnitt som handlade om att skriva dagbok på podden Superältarna. Därifrån snappade jag upp ett tips om att skriva tacksamhetslistor som en form av dagbok. Tipset kom från Julia Dufvenius som menar att hon började med det för att hon annars hade en tendens att bli rätt så mörk, eller jag tror hon sa svart, av sig. Tänker att det kanske är något som passar mig också. För bara några veckor sedan gick jag själv igenom en hög med gamla dagböcker. Underbart att höra Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell orda om och läsa ur sina gamla dagböcker. Igenkänningsfaktor när den är som bäst. Det fick mig faktiskt att ångra mitt beslut att slänga de gamla skrivböckerna.

Tills vidare är målet att skriva. Vad, känns mindre viktigt.

Iiris Viljanen slår an en känsla

Iiris slår an tangenterna på pianot, och samtidigt slås något an i mig. Känslan som fyller rummet är sådär stark så att det vibrerar någonstans mitt emellan magen och halsgropen. Jag har glömt hur musik kan få mig att känna. Vad toner kan få mig att vilja. Det skapar ljud i mig som vill ut. Ord som vill sättas i sitt sammanhang. Iiris är rätt och fel på samma gång. Hon är sig själv och på ett sätt är hon precis som jag förväntade mig. Ändå blir jag förvånad av hur mycket jag kan njuta av stunden.

Det är något extra vackert i de stunder det bara är Iiris och pianot. Hon går helt upp i att bara spela och blir nästan ett med sitt instrument. I kombination med hennes halvt talade, halvt sjungna finlandssvenska texter blir uttrycket personligt. Starkt men också skört. I kombination med det samtal som följer efter spelningen får jag känslan av att jag lärt känna en helt ny person. En röst jag hoppas få höra mer av.

Iiris Viljanen på Facebook

Att mötas av ljuset

Vårens första dag mötte mig idag. Hoppade över lunchen, åkte hem tidigare och jobbade eftermiddagen hemifrån. När jag kom hem öppnade jag altandörren och tog ett par steg ut. I strumplästen.
Solen värmde. På riktigt.
Ljuset bländade och luften lätt som bara vårluft kan vara i det djupa andetaget.
 Blå himmel.

Den skrivande fortsättningen

Jag har en idé men jag verkar inte komma så mycket längre. Det visade sig vara svårare än jag trodde bars att komma igång och få ner idén på papper. Idag har jag försökt att utgå från min idé och sammanställa handling, huvudpersoner, signifikanta händelser och liknande. Men jag kommer liksom ingen vart.

Min idé verkar inte vara någon bra idé längre.

Tillsvidare fortsätter jag lyssna på min nya favorit Författarpodden med Frida och Agnes. Där får jag bra idéer, kraft i lurarna när jag springer och åtminstone en känsla av att jag kommer kunna skriva den där boken någon dag (även om det kanske inte är precis just nu).

Jag fortsätter också läsa Så gör jag av Bodil Malmsten och enligt henne räcker det ju faktiskt med att jag vill.

Du vill skriva, det räcker med det.

Om att skriva

Jag har börjat skriva. Eller… jag har börjat fortsätta skriva.

När jag var liten skrev jag sagor. Som tonåring skrev jag dagbok, som en dåre skrev jag dagbok. Sen fick jag en skrivmaskin och började skriva texter. Tankar. Där någonstans mellan raderna blev tankarna dikter och sen dagbok igen. En period skrev jag sms så att fingrarna blödde. På min första riktiga mobiltelefon, Nokia 3310. Det blev mail, uppsatser, brev, jobbansökningar, reflektionsprotokoll, utvärderingar, artiklar, facebookinlägg, tweets.

Så länge jag kan minnas har jag älskat att skriva. Jag har alltid älskat ord. I en tråd på Facebook såg jag frågan ”Varför skriver du?” och jag började fundera en del på det. Det enklaste svaret är nog helt enkelt ”för att jag måste”.

I ett samtal med coachen Sofia Sivertsdotter berättade jag att jag kände mig vilsen och att jag hade svårt att göra val. Vi pratade bland annat om att jag ville arbeta kreativt men jag visste inte med vad och på vilket sätt.

Med hjälp av rådet att fundera på frågorna ”Vad vill du ha gjort när du är 110 år?”, ”Var vill du vara om 10-25 år?” och ”Hur skulle du vilja arbeta?” började jag tänka efter. Jag gjorde personlighetstest och jag har försökt tydliggöra mina grundvärderingar, med hjälp av Tru-Values Program, för att kunna ta beslut utifrån vad det är jag vill och vad som är bra för mig. Jag har svårt att välja en sak att göra, men jag försöker åtminstone göra en sak i taget.

Jag springer. Jag sjunger. Jag tänker. Jag lyssnar. Jag fotograferar. Jag skriver.
Skapande. Kreativitet. Att kunna se och höra.

Det är uppenbart vad du brinner för. Att få använda mer av den du är.
– Sofia Sivertsdotter

Och det tänker jag göra.

En av de saker som jag skulle vilja göra, det är att skriva.
Därför gör jag det. Jag skriver för att jag måste!