Bokmärken är bra att ha

Långt in i garderoben har jag en lamineringsmaskin. Det är kanske en konstig grej att ha hemma, men så är det i alla fall.

Och eftersom vi läser ganska mycket här hemma. Allt från god natt-sagor, noveller, tidningar, läsläxor, skönlitteratur… är ett ypperligt användningsområde för maskinen att göra bokmärken. Visserligen fungerar post-it-lappar, pokémonkort, gamla snören och tejpbitar ganska bra. Men det är ju så mycket mer kul med ett inspirerande bokmärke!

Och idag har jag gjort ett gäng som ligger i bokhyllan här hemma för den som behöver.

Jag tog lite fina grejer och började laminera. Till exempel ett glittrigt omslagspapper, inspirerande citat ur skrivmagasin, löptidningar och en och annan bok. Ett kul eftermiddagsnöje blev re’ minsann i alla fall.

Nu blir det soffläge.

bokmarken1

November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.

Tio veckors väntan

Nu är det bara tio veckor kvar tills du ska komma hit. Till oss.
Bara tio veckor… Ett sommarlov. En evighet.

Kroppen blir större och större. Folk jag möter säger att jag går konstigt. Jag vaggar. På väg tillbaka från lunch häromdagen, tog jag ett par steg framåt och gungade in i en kollega, för att i nästa två steg gunga in i en annan åt höger. Lite som en bowlingkägla, konstaterade den ena. Och ja, det är en bra beskrivning för hur jag känner mig just nu.

Foglossningen har varit påtaglig ganska länge. Jag har som mest ont på ena sidan och märker särskilt av det när jag har suttit ner länge eller när jag ska försöka ta mig ur sängen. Sebastian har börjat putta på mig för att jag ska kunna resa mig över huvud taget. Att sova är i det stora hela ingen drömtillvaro. I natt sov jag en timme till första kisspaus. Två till fram till nästa. Vaken av att det helt enkelt inte går att ligga ner. Vaken av att du tycker det är dags att umgås. Och visserligen vill jag väldigt gärna umgås också. Så klart. Men jag vill sova också.

När du är vaken sparkar och sträcker du på dig åt alla tänkbara håll. Ofta när jag sitter i möte eller i soffan på kvällen kan jag känna hur hela magen hoppar till. Jag ser mig om och undrar hur många andra som sett denna mastodontspark, men det är aldrig någon mer än jag. Då trycker jag lätt mot dina fötter och stryker mot din rygg eller kanske rumpa. Jag vill att du ska känna att jag ser dig.

Du har två storebröder. Den ena ska bli storebror för första gången, den andra för andra. Vi säger storebror och storestorebror. De längtar också. När jag berättade att det (bara) är tio veckor kvar tills det är dags trodde de knappt att det var sant.

Storestorebror vaknade på natten häromdagen och var orolig för att något skulle hända dig, lillebror (din storebror då), mig, hans pappa eller din pappa något. Det är så det är med familj. Man är orolig.

Vi börjar förbereda oss på riktigt nu. Vi har köpt kläder som vi vill att du ska ha. Vi har köpt en vagn och en säng. En liten säng som ska stå bredvid vår stora. Vi har också börjat köpa andra små saker, för allting är smått. Som burkar med krämer och salvor, strumpor, bilbarnstol. Ungefär 1,3 kg står det i våra appar att du väger nu. Väx till dig. Så vi kan få träffa dig.

Saker att göra på Nusa Lembongan

Ett av stoppen på vår Baliresa i april gjorde vi på den lilla ön Nusa Lembongan. Vi valde Lembongan före Gili Islands på rekommendation av vänner som varit där bara några veckor tidigare. Det skulle vara en lite mindre exploaterad ö this is a fine place to just put your feet up and relax – läste vi på lembonganisland.com och efter ett par dagar i Kuta kände vi oss mer än redo för något lugnare och mer intimt.

Från Balis huvudö till Lembongan tog vi oss med en snabbfärja (Scoot Fast Cruises). Båtfärden går att likna med någon typ av åkattraktion på Liseberg. Det gick snabbt och vågorna var höga. Men vi kom fram helskinnade och det faktum att vi skulle åka tillbaka med samma båt tre dagar senare var lätt att förtränga med den vita sanden mellan tårna. Det turkosa vattnet på hornhinnan. Paradis.

Lembongan går att beskriva ganska enkelt. Paradisö. Det är en liten ö och kontrasten mellan storstadspulsen i Kuta var minst sagt påtaglig.

Sex saker jag tycker man kan passa på att se eller göra för den som besöker ön.

1. Hyr en moppe och ta dig runt ön

Det finns i princip ingen biltrafik på ön. Däremot såg vi gott om mopeder och motorcyklar. Enligt vad vi förstod så gäller 17-årsgräns för moppe (oklart om det betyder motorcykel eller moped) men om det stämmer var det ingenting som de höll särskilt hårt på. Sebastian svär på att han vid ett tillfälle såg två killar i 9-10 års ålder på en Harley Davidsson.

En av dagarna hyrde vi oss en moppe och tog oss runt ön. Det är ingen stor ö och det gick ganska snabbt att köra. Men vi hittade några små pärlor under dagen och kom inte tillbaka till hotellet förrän framåt kvällen. Bland annat hittade vi till Secret beach på Nusa Ceningan – en liten grannö. För att ta sig dit tog vi oss över Yellow Bridge som också var en liten upplevelse i sig.

2. Mangrove Forest

På norra ön hade vi turen att få besöka Mangrove Forest. I en liten korsning på väg dit satt en gammal man och ropade på oss när vi stannade till med moppen.

– Mangrove? I have boat.

Vi följde efter honom och han paddlade oss runt i träsket som en superninja.

3. Snorkla

En dag tog vi en båt- och snorkeltur för att simma med fisken manta, en typ av stora rockor. Vyerna vi fick se var helt fantastiska. Vågorna slog mot bergskanterna runt hela ön. Nästan skrämmande.

Strömmarna i havet gjorde mig tyvärr extremt sjösjuk och jag satt hulkandes på båten när resten av gänget lyckades hitta en manta att dyka med. Men vackert var det.

img_1887img_1880img_1875img_1882

4. Yoga

Det finns en del olika yogastudios på ön. För den som verkligen vill gå in för det såg jag en del hotell som lockade med hela bo-metidera-yoga-paket. Jag testade ett pass på Yoga Shack Lembongan. Ett superhärligt sätt att börja dagen på. Jag hade som mål att ta en och annan löprunda om morgonen under resan, men att springa i värmen passade inte mig särskilt bra. Jag rekommenderar varmt promenader och yoga före löpning.

img_2010

5. Semestra à la slowly-slowly

Vi bodde på ett ställe som hette Suka Beach Bungalows. Riktigt häftiga hyddor där vi verkligen kunde ha semester och slappna av. Hotellägaren var en liten gubbe med vitt linne och magväska. Varje gång vi pratade med honom avslutade han konversationen med att lugnt promenera iväg och säga för sig själv “slowly, slowly…”

Och jag tycker verkligen att Lembongan är det perfekta stället att koppla av och bara ha semester. Havet och stränderna är sagolika och att bara dra fötterna efter sig i sanden… som en dröm. Om eftermiddagen hängde vi i våra hängmattor och läste i solnedgången och hörde barnen i området komma ut med en fotboll så fort solen försvann i horisonten.

IMG_1172

 

img_1830img_1835

 

6. Ta en surflektion

Lembongan kändes lite som en ö som var utslängd mitt i havet. Trots att jag är uppvuxen på en ö så var detta något helt annat. Vattnet och vågorna runt ön var minst sagt påtagliga. Vi hörde dem till och med på natten. Det enda jag skulle kunna önska såhär i efterhand är att jag själv varit surfare.

Varje morgon kunde vi se de inbitna slänga sig på sina brädor och paddla ut till revet en bit utanför ön. Det gick alltså också båtar ut till revet för den som var sugen på att testa på.

Under våra dagar på ön hann vi aldrig med någon surflektion. Om vi gjort det hade jag förmodligen aldrig velat lämna ön. Däremot provade vi faktiskt på surfing senare under resan, men mer om det en annan gång.

Om en långsam sommarvecka och att vänta trean

Det regnar ute idag också. Skurarna duggar tätt och ingen vet när de kommer eller hur länge de varar. Alldeles nyss slog blixten ner inte långt härifrån och nu lyser solen in från altandörren.

Den här veckan är det bara jag och Sebastian hemma. Inga barn. Planen var att vi skulle åkt till Stockholm i tisdags och hälsat på vänner och familj. Men nu har snart hela veckan gått och vi har istället fått spendera den med bara varandra. Lite (eller ganska mycket) som en dröm förstås (!) men vi tycker ändå lite synd om oss själva. Mest synd om Sebastian som fått bältros. Eftersom bältros kan smitta den som inte haft vattkoppor med just vattkoppor, och eftersom merparten av de vi skulle träffa har bebisar och/eller små barn, var det inte många kvar som var så sugna på att umgås med oss just nu. Bältrosen är alltså anledningen till att vi hållit oss hemma hela veckan.

Och det blev en ganska långsam vecka faktiskt. När barnen inte är hemma går jag ibland ner så mycket i varv att klockorna stannar. Och eftersom vi inte träffat i princip någon så har jag mest bara vilat hela veckan.

Förresten. Anledningen till mitt enorma behov av att vila. För er som känner mig så är det ingen nyhet längre, men för er andra kan jag stolt meddela att jag numera går runt och bär på, inte bara mig själv utan, en liten liten klump som är beräknad att landa på jorden i mitten av december. Det betyder att jag idag går in i min 22:a graviditetsvecka. Klumpen (barnet) är, enligt gravidappen Preglife som vi läser varje vecka, cirka 26 cm långt och väger cirka 370 gram. Det är ungefär lika mycket som den mängd champinjoner jag använder när jag lagar svamppasta. Ha! 52,9 procent av graviditeten har passerat och jag har 132 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum.

Att vara gravid med trean

Det här med att vänta sitt tredje barn alltså.
Häftigt. Härligt. Spännande. Läskigt. Fint. Mysigt. Underbart. Lyckosamt.

Utan att låta som en instagram-morsa som lever det perfekta livet så är det faktiskt allt det där (jag väger upp positiviteten snart, lovar). Det är nu tio år sedan jag blev gravid med mitt första barn och åtta år sedan sist. Vilket är två evigheter sedan båda två. I början var jag lätt skeptisk och lite orolig för hela baletten med att börja om från början (och lite är jag det förstås fortfarande) men nu är jag helt förälskad i det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Inuti magen alltså. På riktigt. Jag tycker det är så sjukt fascinerande hela grejen. Den växer typ flera centimeter varje vecka och från att vara typ ett litet grodyngel kan jag nu känna den sparka och snurra runt varje dag. Det sjuka med allt är att jag trodde att det kanske skulle vara lite av en been-there-done-that upplevelse att bli gravid igen. Men nästan allting känns som om det är första gången. Jag kan i och för sig känna igen själva känslorna i kroppen, men det känns ändå som något helt nytt. Och om ni undrar så är den där mammalängtan precis lika stor som de andra gångerna. Nog nästan lite större. Med trean känner jag ännu mer att jag verkligen inte vill missa någonting. Jag vill göra allt rätt. Jag vill minnas allt och känner efter varje liten grej som händer. Försöker njuta av alla små saker för att vara säker på att jag ska kunna erinra mig hur det kändes någon gång i framtiden när jag sitter där i min gungstol med mina virknålar (eller med femte generationens smart-telefon-goggles…)

…att vänta sitt tredje barn alltså (de där jobbiga sakerna).
Det är också oerhört utmattande. Tungt. Oroande. Påfrestande. Begränsande.

Illamåendet (går över)

I början mådde jag illa non-stop. Det var i samband med vår resa till Bali som jag förstod att jag var gravid och alla dofter från resan får mig just nu att känna kväljningar bara jag tänker på det. Jag hoppas innerligt att den känslan försvinner sen. Heldeppigt att inte kunna tänka på återresan till Indonesien utan att få kväljningar. Men efter de första tolv veckorna mådde jag helt plötsligt ganska fantastiskt och tänkte att det där med andra trimestern verkligen var en hit. Jag gick till gymmet (en gång), tog långpromenader, lagade mat och kände mig riktigt strålande.
Tänkte: Det är så här det är att vara gravid!

Men den senaste veckan har jag i princip känt mig deprimerad. Det kan i och för sig hänga ihop med vädret och det faktum att vi fick ställa in semesterplanerna, men jag tror också att det är själva graviditeten. Jag vill sova. Hela tiden. Och när jag är vaken har jag en djupt inneboende vilja att bara sätta mig ner. Sen när jag väl sitter ner så är magen i vägen och det spänner och gör ont så jag måste ställa mig upp igen. Gaah!

Foglossning och träning under graviditeten

Min foglossning, eller bäckenbottensmärta, har blivit värre. Jag försöker promenera och röra mig varje dag men det är så urbota oskönt. Cykla är det som går bäst. Jag har lånat ett foglossningsbälte från min barnmorska vilket faktiskt hjälper lite. Och jag gör mina knipövningar. Det räknas också som träning har jag hört! Det sämsta med att ha så ont redan nu är att jag känner mig som en elefant. Jag vaggar verkligen fram. Men när jag ser mig i spegeln, eller möter andra som är sådär riktigt gravida, typ min svägerska, som ser ut som om de ska sprängas vilken sekund som helst. Då känner jag mig yttepytteliten och som världens tramsigaste som klagar på att “det är så tungt”. Men det äääär verkligen så tungt! Jag har ont i rumpan, under rumpan, runt höfterna och ja, i hela bäckenbotten. Och viktiga saker som att stå på ett ben är totalt uteslutet. Blä.

Eftersom jag ändå känner mig rätt så gravid och obekväm var det hur som helst liiiite skönt att slippa sitta i bil i 6 timmar upp till Stockholm och sen 6 timmar hem igen. Och även om jag mest har legat och vilat, pekat och ibland hjälpt till med min extremt vässade och snabbtänkta hjärna… så har vi faktiskt fått en hel del gjort hemma i huset under veckan. Eller Sebastian har fått en hel del gjort. Heja hjärtat!

Mer om det inom kort.

IMG_0467
Passar på att ta en sommarpromenad när det är uppehåll

Fredagsmys

Fredag igen. Bytesdag. Lämnar barnen hos deras pappa. Läser färdigt den där boken. Gråter lite försiktigt, för det gör jag alltid när en bok tar slut. Planterar blommor. Äter pizza med sparris och pinjenötter. Dricker lite bubbel. Pratar hål i huvudet på Sebastian som sitter mitt emot. Lyssnar på fågelkvittret. Funderar på helgen.

Tar fram skrivdon och skriver. Det har jag inte gjort sen resan till Indonesien.

”Men bor din mamma i Indonesien eller i Sverige?”

Nu har vi tagit oss med bil från Ödåkra via Landskrona till Köpenhamn, därifrån med flyg till Amsterdam. I Amsterdam hoppade vi på det stora planet som med en yttepytteliten mellanlandning tog oss hela vägen till Denpasar, Bali.

Vi började vår resa 11.30 lokal svensk tid och landade drygt 26 timmar senare på ett hotellrum i närheten av Kuta Beach, med lila och gula innerväggar. Hotellrummet luktar inpyrd rök. Det känns bra att vi bara ska stanna här i två nätter.

De flesta här verkar se att jag kommer från Indonesien och det är redan många som har frågat tveksamt om mitt ursprung och jag försöker berätta. Killen i passluckan frågade var jag kom ifrån, var jag var född, var min mamma bodde och fattade inte mycket av mina (om du frågar mig, extremt enkla och pedagogiska försök att förklara att jag var adopterad…). När jag började illustrera med händerna och visade att ”jag har en biologisk mamma i Surabaya som gav upp mig för adoption, därför har jag också en mamma i Sverige”, gav han tillslut upp med en suck och släppte in mig.

Detta med alla blickar och förklaringar och frågor tyckte jag var väldigt jobbigt förra gången jag var i Indonesien (för 17 år sedan). Den här gången känner jag mig mer förberedd. Det är jag glad för.

Lokal tid är klockan mitt i natten nu och vi ska sova och ladda om för äventyr i morgon!

Vågorna på Kuta beach är stora och mörka sent på kvällen

På resan samlar jag mina tankar i en alldeles nyinköpt anteckningsbok med svarta pärmar i läder. Där det finns wi-fi försöker jag skriva även här. En och annan bild kan hända kommer på instagram också.

Mitt instagram finns på @fine_hulthenakerblom och Sebastians @sebkar

Gick och såg en film – om att vara adopterad

Igår var jag på bio. En förhandsvisning av filmen De ensamma av Osmond Karim. En film om adoption och om att vara adopterad. Jag tvekade och visste inte om jag orkade, men tack vare en spark i baken så insåg jag att jag ju gärna ville se filmen och att det kanske kunde vara värt mödan. Jag visste att det skulle kännas mycket och att jag förmodligen skulle börja gråta. Så som jag gör när saker känns.

Filmen är en dokumentär på ungefär en timme. I filmen intervjuar Osmond ett kanske 10-tal personer som blivit adopterade och som nu blivit vuxna. Filmen handlar om den ensamhet som många adopterade känner och behandlar problematiken i att vara icke-vit svensk. Om att identifiera sig med att vara svensk, men att rent kroppsligt vara icke-vit och att i det känna en sorts raslig ensamhet.

Personerna i filmen beskriver bland annat motsägelsefulla känslor av att förväntas vara tacksam och samtidigt bära på en känsla av otrygghet. Carolina är en av de adopterade och en stor del av filmen handlar om hennes berättelse. Om hennes känslor av att växa upp som adopterad men också om hennes svenska föräldrar och hur det gick till när hon fick kontakt med sin biologiska mamma.

Jag tyckte om filmen.

Jag råkade höra en person som efter filmvisningen sa att hon inte kände igen sig i filmen och hon sa lite besviket ”varför tog de inte med någon av de glada?”

För mig var det tvärtom. Jag kände igen mig i det mesta. Framför allt kände jag att filmen satte fingret på något som jag känner varje dag men inte riktigt kan förklara. Självklart kan det bli fel om en generaliserar och säger att det är så här för alla som är adopterade, men jag tror att väldigt många känner igen sig i de här känslorna. Det behöver inte betyda att en identifierar sig bara med det. Och det är precis det som jag tror är det som gör det så komplext. Jag ser till exempel mig själv som en glad person. Jag har det mesta jag kan önska mig. Jag har till och med ”allt”. Men jag är också väldigt fundersam av mig och jag har ofta känt mig ensam. Inte fysiskt men på andra sätt.

Det är lättare nu som vuxen. Men när jag tänker på hur jag är, hur jag känner och reagerar i olika situationer så är det många gånger som att jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt. Kanske inte konstigt om känslorna är svåra att hantera ibland.

Det fanns många små detaljer i filmen som kändes viktiga för mig. En av dem var när en av tjejerna pratar om hur omgivningen ofta säger att du har ju allt, Sverige är ju så tryggt, hur kan du inte vara lycklig?

– För att det inte är tryggt för mig, säger hon då som svar på sin egen fråga.

Efter filmen var filmskaparna på plats och även Carolina från filmen. Hon pratade en del om det här såret som faktiskt finns i kroppen och hon uttryckte det som att spåren av att ha blivit lämnad sitter på cellnivå. Jag vet inte riktigt hur hon menar, men för mig blir det mer och mer tydligt att jag faktiskt funderat mycket kring just det. Jag har blivit lämnad. Den som födde mig lämnade mig till någon annan, jag separerades från henne. Jag kommer förmodligen aldrig känna min biologiska familj, jag kommer aldrig leva ett liv i den kultur och i det land min biologiska familj finns och där jag har mina biologiska rötter. Jag har för alltid blivit någon annan än den jag föddes till att vara. Jag går i någon annans skor. Jag vet ju att det inte är sant i praktiken. Jag föddes ju till att vara jag och jag är den jag är… men känslor och tankar har för mig många gånger rört sig i sådana banor. Att det liv jag lever och det jag har här i Sverige dessutom på många sätt anses ”bättre” än det liv jag skulle haft om jag vuxit upp på Java med en muslimsk, ogift mamma gör ju också att det enda rätta att känna är tacksamhet och lycka. Det var väldigt svårt för mig att hantera som barn. Vi pratade inte om känslor på det sättet. Jag förstod inte att det var okej att känna alltihop. Jag var bara glad. Jag visste inte hur en var och visade något annat.

Att posta detta känns konstigt. Filmskaparen Osmond sa under samtalet efter filmen att en av de saker som gjorde det så svårt att prata om de här sakerna var att ingen vill ju få sin mamma att gråta. Och det vill ju inte jag heller.

Men jag försöker tänka att det inte är det det handlar om. Jag är inte för eller emot adoption. Jag är inte och jag tror inte att adopterade är olyckliga och missförstådda. Men jag tror att de där känslorna är en stor del av livet för många adopterade och jag vill gärna dela med mig av hur jag tänker.

De ensamma har premiär på SVT den 20 april.

I HD 20170317 kan du läsa artikeln Regissören Osmond Karim är tillbaka med en film om adoption

En liten tanke om skrivande och adoption

En annan sak som jag kommit på är att i alla mina bokidéer som jag jobbat på och i alla mina tankar på skrivande så har jag skrivit in att huvudpersonen kanske har en kompis som är adopterad eller att kanske det ska handla lite om att vara adopterad i alla fall. Men jag tänkte aldrig på att det var det som kunde vara i fokus.

Jag har letat och letat efter något att skriva om jag läste i något skrivtips att det viktigaste med att skriva är att du ska ha något att säga och jag har tyckt att det har varit så himla svårt att veta vad det är jag vill ha sagt.

Men en sak är ju säker. Att vara adopterad kan jag! Jag skulle till och med vilja säga att jag är ganska bra på det. Och tankar om det har jag många. Så varför inte utgå från det.

Nu reser vi (på riktigt)

För några månader sedan skrev jag om att längta efter att resa och om vår lilla resa till Karlskrona, som ett substitut till de där långa drömresorna som har en tendens att aldrig bli av. Men nu råkar det faktiskt vara så att vi tog en titt på resekontot, slog ihop ett och ett och insåg att det faktiskt är nu vi ska göra den där resan som jag hela tiden tjatar om att jag vill göra. Det vill säga en sån där once in a life time resa.

Sen vi träffades för tre år sedan är resandet något som jag tjatat rätt mycket om. Vi åkte mycket på semester när jag var barn, men jag har ändå alltid ångrat att jag aldrig gjorde någon långresa på egen hand. En sådan där resa som alla andra gjorde. Någon åkte till andra sidan jordklotet och reste runt, en annan var au pair i Belgien, ett par drog till Indien med en ryggsäck och någon flyttade till Paris för att plugga franska. Problemet med mig var att jag aldrig hade någon sådan längtan när jag var i 20-års åldern och därför gjorde jag det helt enkelt inte. Men som sagt. Att ångra är ju dumt.

När man har två barn, hus, heltidsjobb och sånt där så är det ju lite klurigare att lösa de praktiska detaljerna med att dra till andra sidan jordklotet. Men vi har efter en del funderande lyckats få ihop det riktigt bra. Så om några veckor drar vi.

Vi ska ut och resa!
Destination: Indonesien, Bali, 14 dagar.

Jag har tidigare varit i Indonesien en gång. Då åkte jag, mamma, styvpappa och moster på rundresa på Java och sedan solade vi en vecka på Bali. Då var jag 19 år och hade precis tagit studenten. Det var en riktigt fin rundresa och vi fick se och lära oss massor, men jag har många blandade känslor av de där dagarna när vi reste runt i en turistbuss på ön där jag råkar vara född. Det var nog då jag började förstå att jag inte är indones eller asiat, utan svensk med asiatiskt utseende. De här tankarna har i och för sig alltid funnits i mig både före och efter den där resan. Jag har alltid vetat att ”jag kommer från Indonesien”. ”Jag kom till Sverige när jag var liten bebis” och ”min biologiska mamma hette Janda och hade nog inte råd att behålla mig”. Det har bara varit så och inte så mycket mer. Men allt blev såklart mycket starkare av att vara där. På riktigt.

En sak som kom över en ganska mycket var att se alla människor runt omkring och för en gångs skull känna att de såg ut som jag, jag såg ut som de, vi såg ut som varandra. Jag vet att jag flera gånger tänkte att någon av dem kanske var min bror eller släkting. Men den allra största känslan som infann sig var att trots att jag såg ut som dem så kändes det inte som att jag var en av dem. Och på många sätt var det en tung känsla att det inte kändes som hemma. Jag tror att jag trodde att det skulle göra det. Hemma (i Sverige) har jag alltid haft känslan att jag är svensk och på många sätt som alla andra, men ändå inte.

När jag och mamma (min svenska mamma, vilket känns så löjligt att säga eftersom det låter som om jag har mer än en mamma och det har jag ju inte, fast sen när jag tänker efter så har jag ju det…typ) pratade om resan vi gjorde år 2000 vid en familjemiddag härom dagen så berättade hon hur hon mindes en sak väldigt speciellt från vår resa i Indonesien. Det var att den inhemska befolkningen vi mötte flera gånger sa ”oh, lucky you!” när de fick höra att jag var adopterad. Mina minnen från samma resa är att de envisades med att säga ”oh, poor you!”. Jag har ingen aning om vilket de sa flest gånger och jag menar verkligen inte att det är synd om mig på något sätt. Men när folk sa så fick jag också den där känslan. Det var lite som en aha-upplevelse att känna att jag inte hörde riktigt hemma varken här eller där.

Sedan dess har jag i alla fall varit ganska ointresserad av att återvända. Jag har inte varit redo att möta känslorna en gång till. Samtidigt har jag varit nyfiken och undrat hur det skulle kännas nästa gång. Hur jag skulle hantera det. Jag vill ändå tro att det har hänt en del med mig de senaste 17 åren.

Tanken med just den här resan är mest att uppleva och upptäcka. Och såklart att göra det med mitt hjärta.

Och just nu är jag fantastiskt spänd av förväntan. Nervös. Men framför allt glad över att jag ska få åka ut på en riktig resa!