Hur känns det att vara adopterad?

fullsizeoutput_94f
Passfoto, Astutik 1982

Jag är adopterad. Jag kom till Sverige från Indonesien för 36 år sedan, då var jag tre månader gammal. Så länge jag kan minnas har jag vetat om att jag varit adopterad. Min mamma pratade ofta om det. Vi tittade på fotografier från då hon hämtade mig. Hon läste böcker om hur barn i Indonesien hade det. Hon berättade allt hon visste. Jag tyckte om att prata om det och om mig själv, precis som alla barn gör. Men ju äldre jag blev desto mindre ville jag prata om det.

Jag minns att jag som yngre ofta fick frågan Hur känns det att vara adopterad?

Fram till för bara några år sedan brukade jag alltid svara att det kunde väl inte jag veta.
”Jag har ju aldrig inte varit adopterad”, sa jag lite kaxigt.

Jag har alltid sett mig själv som väldigt svensk och ville helst bara vara som alla andra. Helst av allt ville jag vara blond och lång, som de andra. Att försöka sätta ord på alla de motsägelsefulla känslor jag hade i kroppen kändes i alla fall som en alldeles för stor fråga att avhandla på tiorasten. Klart jag hellre ville vara med och viska om killar och köpa bullar i skolcaféet. Jag blev expert på att göra det hela till en ickefråga, framförallt inför mig själv. Men det hände att jag skrev om det.

[…] jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt.

I mitt inlägg Gick och såg en film – om att vara adopterad skriver jag bland annat en del om dessa känslor.

Plötsligt händer det – dags att börja leta

När jag och Sebastian reste till Bali förra året passade vi också på att besöka Surabaya, storstaden där jag föddes. Även om jag inte hittade min biologiska mamma eller så så var det mycket som satte igång i mig i samband med resan. Jag skrev om det lite grann här på bloggen men inte mycket. Anteckningsboken från resan ligger fortfarande här hemma och gömmer mina tankar och känslor. Den tillsammans med alla andra dagböcker och skrivhäften. Och alla dokument och mappar på datorn. Det är svårt att greppa allt. Även om jag funderat enormt mycket på detta och skrivit och skrivit och skrivit så slutar det alltid med att jag har mer kvar att säga när jag reser mig från datorn än vad jag tyckte att jag hade när jag satte mig. Samtidigt som det känns som jag skrivit samma sak om och om igen.

Jag har alltid undrat. Även när jag försökte att inte undra. Jag har funderat, vänt och vridit på tankarna. Men det är först nu jag börjar förstå att det är jag som måste göra något om jag vill få svar på mina frågor och 36 år gammal känner jag mig faktiskt redo att börja söka efter mina rötter. En början blir att dela med mig av min process och mina tankar och den mest uppenbara kanalen för mig att göra det är här på bloggen. Förutom att det kan hjälpa mig själv kanske det också kan hjälpa någon annan där ute som funderar.

På fotot ser ni förresten min biologiska mamma i gul T-shirt. Enligt mina adoptionspapper heter hon Maisyaroh (fram till väldigt nyligen trodde jag att hon hette Janda, men mer om det en annan gång). Just detta foto hade jag hängande på en anslagstavla i mitt tonårsrum. Även om jag just då inte tyckte att det där med att vara adopterad var någonting att lägga någon större vikt vid så tittade jag väldigt mycket på det där fotot. Letade efter likheter. Undrade vad hon tänkte på när hon stod där. Undrade om det verkligen var sant att hon var min mamma. Kanske kommer jag få veta en dag.

Så. Hur känns det att vara adopterad?

Jag uppdaterar från och med nu direkt från anteckningsblocket. Om hur det var att se Surabaya 35 år senare, om hur det kan kännas när man inser att man vill söka upp sina rötter trots att man aldrig trott det tidigare, om hur det känns när man tror att man hittat en ledtråd och förhoppningsvis annat också. Så om du är nyfiken och vill höra mer om adoption, om att vara adopterad och om att söka sina rötter, följ mig gärna.

Är du nyfiken på något särskilt, låt mig gärna veta vad! Kommentera eller skicka mig ett mejl.

Josefine Lena Astutik Hultén

Follow my blog with Bloglovin

Meddelande: Jag har nytt namn, eller egentligen nygammalt. Jag har alltid tyckt om namnet Åkerblom, men hur som helst så var det inte mitt från början. När jag gifte mig fick man inte lov att ha två efternamn. Jag ville inte ta bort Hultén helt, därför blev mitt tidigare efternamn ett mellannamn och Åkerblom blev mitt nya efternamn. När Essa föddes började vi fundera på hur vi ville göra med alla namn. Jag ville ju gärna heta samma som alla barnen samtidigt som det ju blev lite knasigt om Essa skulle heta Åkerblom (av uppenbara skäl). Jag var alltså på något sätt tvungen att ändra mitt namn och det kändes rätt att gå tillbaka till mitt ursprungliga och helt enkelt ”bara” heta Hultén och så blev det. När det gäller barnen så heter Essa både Hultén och sin pappas namn och Love och Adam har så klart kvar Åkerblom men ska också få lägga till Hultén.

Mycket väsen för lite kan man tycka. Men i alla fall så innebär detta också att jag bestämt mig för att inte bara ta tillbaka mitt namn utan ta tillbaka det ordentligt. Jag vill liksom pränta in det. Därför har jag också bytt namn på bloggen, vilket är det egentliga meddelandet med hela detta inlägg. Bland annat för att mitt indonesiska namn Astutik ska synas ordentligt. Mer om varför senare.

Den nya adressen är alltså josefinelenaastutikhulten.com

Josefine (mitt förnamn), Lena (mitt mellannamn och även min mammas namn), Astutik (mitt indonesiska namn som min biologiska mamma gav mig) och Hultén.
Lätt som en plätt va?!

Slut på meddelande

Att skriva om skrivandet

För bara några minuter sedan satt jag och försökte författa en förfrågan, en öppen förfrågan om hjälp att bolla idéer till mitt skrivprojekt. En tanke som slog mig när jag satt och skrev var varför jag egentligen skriver på det här projektet. Varför jag skriver överhuvudtaget. En fråga som jag vet dyker upp hos fler än mig, ganska ofta dessutom.

Jag avslutar för dagen och tänker precis stänga ner datorn. Då hittar jag en skrivövning om att skriva om skrivandet på Debutantbloggen. Passande?

Alltså. Att i valfri litterär stil skriva om det egna skrivandet. Försök att besvara frågorna:

Varför skriver jag?
För vem skriver jag?
Vilka är mina litterära likar?
Vilka villkor och möjlighet har skrivandet för mig?

Att skriva om mitt jag gör jag för mig. I pennan ser jag den jag är, den jag letat efter. Jag skriver för den som undrar om sådant som har med ovisshet att göra. Ovisshet kring jaget. Jag vill att det som är svårt ska kännas enkelt, att det jag vill säga inte går att stänga av. Jag vill skriva tills jag inte undrar mer.

Sociala medier – älskade av-och-på-förhållande

Jag älskar mina sociala medier. Genom dem får jag massvis med inspiration. Jag lär mig saker. Jag hittar nya kontakter och får hjälp med saker av folk jag inte ens känner. Jag hittar nya resmål och prylar jag aldrig saknat men verkligen behöver. De hjälper mig att komma ihåg saker. Jag håller mig uppdaterad. Jag har till och med koll.

Men med jämna mellanrum brukar jag också komma till en punkt där jag bara måste ta bort apparna, för att få en paus. Varje gång jag gör det är känslan lättnad och tystnad. Ljuvlig tystnad. Ungefär som när man varit på fest och minglat, pratat, interagerat. Och sedan kommer hem, stänger ytterdörren, sparkar av sig skorna och sjunker ner i soffan. Ensam, full av intryck. Blundar och hör bara tystnad. Jag behöver inte se något jag inte vill se, behöver inte ta ställning. Jag får inga mindervärdeskomplex när jag jämför mig med allt alla gjort och hur glada alla verkar vara. Jag behöver inte intala mig själv att de perfekta liv som rullar förbi på skärmen inte är så perfekta som de verkar. Jag behöver inte försöka förstå att alla resor, renoveringar, löprundor, vänskapliga band… att allt sammantaget inte är det en enskild person (jag) ska sträva efter att uppnå. Jag behöver inte fundera, formulera. Skriva, sudda ut, tänka om, innan jag till slut klickar på skicka. Jag behöver inte bry mig om a l l a  a n d r a  h e l a  t i d e n. Det är sååååå skönt utan allt det där. Att logga ut och koppla ur är underbart.

Men. Efter ett tag kommer ändå den där saknaden. Jag undrar vad som hänt i den där gruppen, om jag missat några roliga event som är på gång i närheten, om jag har någon ny följare eller om någon gillat några av mina bilder.

Jag är helt enkelt fast i den digitala bekräftelsens käft. Jag trånar efter att veta, inte missa. Jag vill ha den digitala bekräftelse och jag ger efter. Installerar mina appar. Sitter där med mobilen i handen igen. Skrollar, skrollar, skrollar. Gillar, gillar inte, kommenterar och svarar. Fotar, redigerar, postar. Njuter av att interagera igen.

Men samtidigt vet jag att jag snart får nog igen. Och jag längtar lite redan.

Brukar du ta paus från sociala medier? Eller hur gör du?

Essa är här – en förlossningsberättelse

Ja, så kom han till slut. Essa.
Den 9 december 2017.

Det här är mitt försök till förlossningsberättelse. För när vore en bättre tid att skriva en, än när en precis gått igenom en. Förlossning alltså.

Det har gått två månader sedan födseln redan men texten skrev jag, eller påbörjade i alla fall, när Essa var bara ett par veckor.

När jag börjar tänka på hur jag vill skriva den här berättelsen så kommer det först ingenting. Det gör mig ledsen. Det är en sådan speciell och fin upplevelse och jag känner så mycket i kroppen. Och framför allt i hjärtat. Varför är det så svårt att fånga det i ord? Men jag trugar och knåpar ihop några av de lösa trådar som hänger och slänger i min dimmiga ammande hjärna.

Det första jag berättar. Inleder med. När någon frågar mig om förlossningen är att det gick snabbt.

Så.

Det gick snabbt. Alla faser bakades ihop på nåt sätt och från att vattnet gick till dess att han kom tog det mindre än fem timmar. Men för att göra en kort historia lite mindre kort så tar vi det lite mer från början.

Jag väntade alltså mitt tredje barn och Sebastian sitt första. Så tillsammans förberedde vi oss som inför ett första barn. Och det var så mysigt att ta alla stunder vi kunde och fokusera helt på varandra och på den lilla bebisen som faktiskt växte i mig. På många sätt såg jag också förlossningen som en första eftersom det var så längesedan och så här i efterhand känns det väldigt positivt att jag tänkte så.

Vi gick på föräldrautbildning och profylax. Vi besökte lasarettet. Vi sög i oss all information vi kunde hitta. I böcker, foldrar och appar och på nätet.

Både Love och Adam var snabba förlossningar. Adam kom i princip nästan i bilen på väg till sjukhuset. Och någonstans i kroppen kände jag väl att det fanns en ganska stor möjlighet att det skulle gå snabbt även den här gången. Men jag ville liksom inte jinxa något utan försökte ställa in mig på och samla kraft inför en utdragen och kämpig förlossning. Särskilt som vänner och bekanta men också barnmorskan sa att tredje barnet kan vara en luring. Och även om det gått snabbt med de andra så behöver det inte alls göra det med trean.

”Dessutom är du ju myyyycket äldre nu och det kan också bli helt annorlunda med ny pappa och allt.”

För att sammanfatta var vi beredda på en förlossning som skulle dra ut på tiden. På 30 timmars vankande i sjukhuskorridoren. Vi hade en peppig spellista med våra mest kärleksfulla och ösiga låtar sparad på spotify. Förlossningsväskan var preppad med tidningar och böcker. Nötter och godis. Hela släkten hade gjort sitt bästa och tippat bebis födelsedatum och kalendern var full av troliga datum. De flesta tidigt i december.

Och.

Det är natten mellan fredag och lördag den 9 december 2017. Fem dagar före beräknat datum. De stora barnen sover i sina sängar och det är första dagen på varannanveckan. Så fort jag blev gravid började jag nojja på hur vi skulle göra när det väl blev dags. Jag var helt inställd på att det skulle hända på natten eftersom det gjort det med de andra. Men när skulle vi ringa vem? Skulle vi be Love och Adams pappa komma till oss eller lämna dem på vägen till sjukhuset? Knacka på grannen? Vi hade en plan, men det hindrade inte mig från att nojja lika mycket ändå.

Klockan 01:00.

En fingerknäppning. Jag öppnar ögonen. Jag är klarvaken och vet att jag måste kissa. På väg till toaletten känner jag att jag redan kissar och tänker men oj, det här blev ju lite fel.

Ligger i sängen igen och nojjar på om det kanske kan vara dags. Jag har alltså inte förstått att det är vattnet som gått utan tror fortfarande att jag kissat på mig. (Knäppt! Klart som sjutton att det var dags!)

Men i alla fall. Jag ligger där. Förvärkar och sammandragningar har jag haft mycket från vecka 30 och jag känner ingen direkt skillnad nu. Tänker att jag inbillar mig. Men jag väcker Sebastian och ringer till förlossningen ändå efter en stund. En väldigt bestämd barnmorska säger att det inte riktigt låter som om det är på gång ännu. (Note to self: Jag måste verkligen träna på det där med att vara tydlig i min verbala kommunikation). Jag ska ringa igen på morgonen om inget händer under natten för att boka tid för kontroll av vattnet. Jag är inte särskilt påverkad vid det här laget och vi tänker att det nog var falskt alarm. Sebastian somnar. Jag somnar inte.

Klockan 03:00

Jag fortsätter kissa på mig och någonstans under tiden inser jag att det nog faktiskt verkar som att det är på gång på riktigt ändå… Till slut väcker jag Sebastian igen. Nu vill jag åka in. Jag ringer förlossningen igen. Jag är fortfarande inte särskilt påverkad men för att de ska låta mig komma in gör jag mitt bästa för att det ska låta som att jag har lite svårt att andas. Det låter nog mest som om jag håller på att sätta nåt i halsen. Barnmorskan säger till slut att jag ”kan väl komma in om jag känner att jag inte vill vara hemma längre. Sebastian ringer Love och Adams pappa som kommer så fort han kan. Eftersom han vet hur snabbt det gick när Adam föddes säger han att vi kan lämna dörren öppen. Men jag vill gärna vänta tills han är på plats och placerar mig i hallen för att vänta medan Sebastian slänger ner de sista grejerna i förlossningsväska, fixar med babyskyddet och allt sånt där. Adam vaknar mitt i tumultet och kommer ner och sitter hos mig. Jag säger mellan värkarna, som börjat tillta nu, att pappa är på väg eftersom vi ska åka till förlossningen.

”Är det sant?! Kommer ni ha en bebis med er hem när ni kommer tillbaka?”

”Ja, jag tror det”, pustar jag, håller mig i räcket och försöker ta mig an värk efter värk.

”Gör det så ont mamma?”

”Ja (inandning. Ett…) det gör ganska ont (snabba utandningar. Två. Tre. Fyra…)

Lite oklart vad som händer och hur snabbt nu men allt verkar klaffa och vi kommer oss iväg till sjukhuset.

Klockan 05:00

Jag ligger på sjukhusbritsen. Jag har fortfarande min svarta klänning på mig. Alla remmar och grejer är kopplade på magen och jag tror att jag börjat djupandas ordentligt nu. Eftersom jag hade bakterier i urinen tidigt i graviditeten har jag fått antibiotika. Den ska egentligen verka i två timmar. Det kommer den inte hinna göra konstaterar barnmorskan. Några andra saker som ger mig en fingervisning om att det nog inte kommer bli så mycket vankande i korridoren trots allt.

  • Jag är öppen åtta centimeter.
  • Sebastian får inte lov att gå och flytta bilen.
    ”Det kan hända snabbt här förstår du”.
  • Barnmorskan säger att snart kommer det komma en bebis.

Med hjälp av profylax- och yogaandning tar jag mig igenom värk efter värk. Min första förlossning hade jag ingen vidare kontroll över min reaktion på smärtan och förlossningens förlopp. Jag kände mig dåligt förberedd. Jag ville helst bara krypa ifrån mig själv och smärtan tills det hela var över. Andra gången liknade den första men gick mycket bättre eftersom jag ändå visste lite vad som väntade mig. Men att jag skulle få vara med om en förlossning som kändes så bra som denna tredje hade jag bara kunnat drömma om. Heja profylax.

Jag ligger på sidan. Drar höger ben närmre bröstet när jag krystar. Kramar Sebastians hand det hårdaste jag kan. Hans ord och blick lugnar mig som alltid. Han säger i efterhand att jag vid ett skede tittar nästan rakt igenom honom med en slags tom svart blick. Det var precis innan han kom ut. När bandet av smärta spändes hårdare. Hårdare. Blixtrade genom underlivet. Drog och förlamade. Jag fann en enorm styrka av att ha Sebastian där öga mot öga. Men när det var som värst hämtade jag kraften inifrån. Och i varje andetag stannade jag kvar. Lite längre och lite djupare ända tills han kom.

Tid för födelse.
Klockan 05:44
Essa är här och idag blir han två månader gammal.

img_3600

Bokmärken är bra att ha

Långt in i garderoben har jag en lamineringsmaskin. Det är kanske en konstig grej att ha hemma, men så är det i alla fall.

Och eftersom vi läser ganska mycket här hemma. Allt från god natt-sagor, noveller, tidningar, läsläxor, skönlitteratur… är ett ypperligt användningsområde för maskinen att göra bokmärken. Visserligen fungerar post-it-lappar, pokémonkort, gamla snören och tejpbitar ganska bra. Men det är ju så mycket mer kul med ett inspirerande bokmärke!

Och idag har jag gjort ett gäng som ligger i bokhyllan här hemma för den som behöver.

Jag tog lite fina grejer och började laminera. Till exempel ett glittrigt omslagspapper, inspirerande citat ur skrivmagasin, löptidningar och en och annan bok. Ett kul eftermiddagsnöje blev re’ minsann i alla fall.

Nu blir det soffläge.

bokmarken1

November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.

Tio veckors väntan

Nu är det bara tio veckor kvar tills du ska komma hit. Till oss.
Bara tio veckor… Ett sommarlov. En evighet.

Kroppen blir större och större. Folk jag möter säger att jag går konstigt. Jag vaggar. På väg tillbaka från lunch häromdagen, tog jag ett par steg framåt och gungade in i en kollega, för att i nästa två steg gunga in i en annan åt höger. Lite som en bowlingkägla, konstaterade den ena. Och ja, det är en bra beskrivning för hur jag känner mig just nu.

Foglossningen har varit påtaglig ganska länge. Jag har som mest ont på ena sidan och märker särskilt av det när jag har suttit ner länge eller när jag ska försöka ta mig ur sängen. Sebastian har börjat putta på mig för att jag ska kunna resa mig över huvud taget. Att sova är i det stora hela ingen drömtillvaro. I natt sov jag en timme till första kisspaus. Två till fram till nästa. Vaken av att det helt enkelt inte går att ligga ner. Vaken av att du tycker det är dags att umgås. Och visserligen vill jag väldigt gärna umgås också. Så klart. Men jag vill sova också.

När du är vaken sparkar och sträcker du på dig åt alla tänkbara håll. Ofta när jag sitter i möte eller i soffan på kvällen kan jag känna hur hela magen hoppar till. Jag ser mig om och undrar hur många andra som sett denna mastodontspark, men det är aldrig någon mer än jag. Då trycker jag lätt mot dina fötter och stryker mot din rygg eller kanske rumpa. Jag vill att du ska känna att jag ser dig.

Du har två storebröder. Den ena ska bli storebror för första gången, den andra för andra. Vi säger storebror och storestorebror. De längtar också. När jag berättade att det (bara) är tio veckor kvar tills det är dags trodde de knappt att det var sant.

Storestorebror vaknade på natten häromdagen och var orolig för att något skulle hända dig, lillebror (din storebror då), mig, hans pappa eller din pappa något. Det är så det är med familj. Man är orolig.

Vi börjar förbereda oss på riktigt nu. Vi har köpt kläder som vi vill att du ska ha. Vi har köpt en vagn och en säng. En liten säng som ska stå bredvid vår stora. Vi har också börjat köpa andra små saker, för allting är smått. Som burkar med krämer och salvor, strumpor, bilbarnstol. Ungefär 1,3 kg står det i våra appar att du väger nu. Väx till dig. Så vi kan få träffa dig.

Saker att göra på Nusa Lembongan

Ett av stoppen på vår Baliresa i april gjorde vi på den lilla ön Nusa Lembongan. Vi valde Lembongan före Gili Islands på rekommendation av vänner som varit där bara några veckor tidigare. Det skulle vara en lite mindre exploaterad ö this is a fine place to just put your feet up and relax – läste vi på lembonganisland.com och efter ett par dagar i Kuta kände vi oss mer än redo för något lugnare och mer intimt.

Från Balis huvudö till Lembongan tog vi oss med en snabbfärja (Scoot Fast Cruises). Båtfärden går att likna med någon typ av åkattraktion på Liseberg. Det gick snabbt och vågorna var höga. Men vi kom fram helskinnade och det faktum att vi skulle åka tillbaka med samma båt tre dagar senare var lätt att förtränga med den vita sanden mellan tårna. Det turkosa vattnet på hornhinnan. Paradis.

Lembongan går att beskriva ganska enkelt. Paradisö. Det är en liten ö och kontrasten mellan storstadspulsen i Kuta var minst sagt påtaglig.

Sex saker jag tycker man kan passa på att se eller göra för den som besöker ön.

1. Hyr en moppe och ta dig runt ön

Det finns i princip ingen biltrafik på ön. Däremot såg vi gott om mopeder och motorcyklar. Enligt vad vi förstod så gäller 17-årsgräns för moppe (oklart om det betyder motorcykel eller moped) men om det stämmer var det ingenting som de höll särskilt hårt på. Sebastian svär på att han vid ett tillfälle såg två killar i 9-10 års ålder på en Harley Davidsson.

En av dagarna hyrde vi oss en moppe och tog oss runt ön. Det är ingen stor ö och det gick ganska snabbt att köra. Men vi hittade några små pärlor under dagen och kom inte tillbaka till hotellet förrän framåt kvällen. Bland annat hittade vi till Secret beach på Nusa Ceningan – en liten grannö. För att ta sig dit tog vi oss över Yellow Bridge som också var en liten upplevelse i sig.

2. Mangrove Forest

På norra ön hade vi turen att få besöka Mangrove Forest. I en liten korsning på väg dit satt en gammal man och ropade på oss när vi stannade till med moppen.

– Mangrove? I have boat.

Vi följde efter honom och han paddlade oss runt i träsket som en superninja.

3. Snorkla

En dag tog vi en båt- och snorkeltur för att simma med fisken manta, en typ av stora rockor. Vyerna vi fick se var helt fantastiska. Vågorna slog mot bergskanterna runt hela ön. Nästan skrämmande.

Strömmarna i havet gjorde mig tyvärr extremt sjösjuk och jag satt hulkandes på båten när resten av gänget lyckades hitta en manta att dyka med. Men vackert var det.

img_1887img_1880img_1875img_1882

4. Yoga

Det finns en del olika yogastudios på ön. För den som verkligen vill gå in för det såg jag en del hotell som lockade med hela bo-metidera-yoga-paket. Jag testade ett pass på Yoga Shack Lembongan. Ett superhärligt sätt att börja dagen på. Jag hade som mål att ta en och annan löprunda om morgonen under resan, men att springa i värmen passade inte mig särskilt bra. Jag rekommenderar varmt promenader och yoga före löpning.

img_2010

5. Semestra à la slowly-slowly

Vi bodde på ett ställe som hette Suka Beach Bungalows. Riktigt häftiga hyddor där vi verkligen kunde ha semester och slappna av. Hotellägaren var en liten gubbe med vitt linne och magväska. Varje gång vi pratade med honom avslutade han konversationen med att lugnt promenera iväg och säga för sig själv “slowly, slowly…”

Och jag tycker verkligen att Lembongan är det perfekta stället att koppla av och bara ha semester. Havet och stränderna är sagolika och att bara dra fötterna efter sig i sanden… som en dröm. Om eftermiddagen hängde vi i våra hängmattor och läste i solnedgången och hörde barnen i området komma ut med en fotboll så fort solen försvann i horisonten.

IMG_1172

 

img_1830img_1835

 

6. Ta en surflektion

Lembongan kändes lite som en ö som var utslängd mitt i havet. Trots att jag är uppvuxen på en ö så var detta något helt annat. Vattnet och vågorna runt ön var minst sagt påtagliga. Vi hörde dem till och med på natten. Det enda jag skulle kunna önska såhär i efterhand är att jag själv varit surfare.

Varje morgon kunde vi se de inbitna slänga sig på sina brädor och paddla ut till revet en bit utanför ön. Det gick alltså också båtar ut till revet för den som var sugen på att testa på.

Under våra dagar på ön hann vi aldrig med någon surflektion. Om vi gjort det hade jag förmodligen aldrig velat lämna ön. Däremot provade vi faktiskt på surfing senare under resan, men mer om det en annan gång.