Tvåtusen nitton

2019 alltså. Känns så rätt.

Jag kände det direkt i morse när jag skulle skriva dagens datum för första gången i år. Jag brukar annars tycka lite illa om att börja skriva det nya året i siffror.

Men inte 2019.

Att det känns så rätt måste ju bara vara ett tecken. För nåt. På att det kommer bli ett hejdundrande bra år eller nåt sånt.

Eventuellt så är det bara ett tecken på att jag har en hang up på det skrivna.

Apropå det så har jag ju verkligen inte skrivit ihjäl mig det senaste. Åtminstone inte här på bloggen. Jag har tänkt en massa på det men inte kommit så mycket längre än så.

Men men. God start till dig som läser och om saker som att söka mina rötter, skriva, leva familjelivet, jobba och att vara människa tänker jag att det bästa är att inte lova något. Typ att jag ska skriva om olika saker snart igen.

Men när det gäller sökandet så kan jag i alla fall meddela att jag är i kontakt med en organisation i Holland som arbetar uteslutande med att söka rötter i Indonesien. Jag har skickat in papper, betalat lite pengar och just nu är min dokumentation på väg till Surabaya! Jag vet inte om de är på väg typ som att de är på flyget, men på något sätt är de i alla fall på väg. Jag har tänkt att jag ska skriva och berätta lite mer om organisationen och hur de arbetar. Men. Jag har lovat att inte lova. Kanske kommer det nåt om det ändå.

Allt gott. Nytt gott!

Vad jag förväntar mig av mitt sökande

Just nu är min titel, mer än något, mamma. Föräldraledig trebarnsmamma. En sådan där glåmig och sömnig en som med någon slags låg-energi gör sitt bästa för att hitta kraft att göra varje dag till ett litet litet äventyr. Oftast sker äventyret i den nymålade trappan mellan nedan- och ovanvåning eller i badbaljan med badankan som faktiskt kan dyka utan att få en kallsup. Men ganska ofta sker det också ett litet äventyr i skogen bland de gammalmormorgamla trädkronorna, i en gunga på lekplatsen eller på en bebisträff någonstans i världen.

Tankarna om mitt ursprung och att söka mina rötter kommer förstås lite i skym undan mitt i bebis- och föräldratillvaron, men en dag fick jag en fråga. En fråga jag känner mig något handfallen inför och som jag tänkt mycket på de senaste veckorna.

– Vad förväntar du dig av att söka och varför just nu?

Det jag vet är att jag förväntar mig en inre resa. Jag vill ta emot alla känslor. Jag tror att jag kommer vilja stanna tiden, gå tillbaka i tiden och samtidigt springa därifrån. Jag vill veta mer om mina biologiska rötter för jag känner att det finns pusselbitar som fattas. Jag vill kunna betrakta mitt ursprung med vuxna ögon och med öppet hjärta. För jag hoppas och tror att det kan ge näring till den del av min själ som inte vet och inte kan, den del som undrar och som längtar. Kanske det kan ge mig den ro jag på något sätt saknar.

Att våga tro på en berättelse

Min berättelse är att min biologiska mamma lämnade mig till barnhemmet när jag var cirka tio veckor gammal. Några veckor senare fick min blivande mamma Lena ett brev hem i brevinkastet. Hon hade fått en bebisflicka med namnet Astutik att hämta på barnhemmet i Surabaya.

Ett par månader senare fullständiggjordes adoptionen vid en rättegång på plats i Surabaya. Efter det reste jag och mamma hem till Sverige tillsammans, då var jag drygt tre månader gammal. Vid rättegången lyckades min mamma fotografera Maisyaroh. Fotografierna i det slitna albumet tittar jag fortfarande på ibland. Det är det sista jag vet om henne.

Maisyaroh hade en socialarbetare med sig till rättegången som sa att min mamma gärna fick hålla kontakten via en given adress. Mamma försökte skicka bilder och skriva brev men det hon skickade kom aldrig fram, därför tror vi att adressen var felaktig.

Tänk om, tänk om inte

Min berättelse duger. Den duger mer än väl. Men trots det har det också alltid funnits ett Tänk om tillsammans med den berättelsen. Berättelsens hål. Ett Tänk om i många olika skepnader.

Vem är Maisyaroh? Hur ser hon ut?
Har hon familj idag? Man? Barn? Har jag syskon?
Vad får henne att skratta? Vad får henne att gråta?
Vem är min pappa? Var det någon Maisyaroh var kär i? Eller var det någon i huset där hon arbetade som hembiträde?
Stämmer det att hon var änka? Betyder det att min biologiska pappa är död? Hur gammal var han?
Var han snäll mot henne?
Stämmer det att hon var 20 år när hon adopterade bort mig?
Har hon berättat för någon om mig eller är jag en väl bevarad hemlighet? En skam.
Det kanske inte ens stämmer att det är hon som är min mamma.

Om den familj hon har idag inte vet om att hon fött och adopterat bort ett barn. Vad händer då om jag dyker upp?

Det finns också den möjligheten att allt är precis så som jag önskar att det är, vilket på sitt sätt nästan känns lika skrämmande.

Om allt stämmer är hon idag 57 år.
Kanske tog hon hand om mig och ammade mig i de där tio veckorna innan hon lämnade mig till barnhemmet. Kanske bor hon på adressen Jl. Ketintang 201 trots allt.
Kanske har hon undrat varje dag sedan vi skildes åt hur jag mår och hur det gått för mig.
Kanske har hon en ny familj som vet om att 1981 adopterade Maisyaroh bort en dotter.
Kanske saknar de mig och drömmer om att en dag möta mig.
Kanske väntar de på att jag en dag ska komma och knacka på deras dörr.

Svaret på frågan om vad jag vill hitta är i alla fall att jag bara vill hitta det. Svaret. Sanningen. Jag vill stå framför henne, Maisyaroh och veta att det är hon. Jag vill veta om min berättelse verkligen är min berättelse. Tidigare har jag aldrig velat söka. Jag stängde den dörren när jag var väldigt ung för jag trodde inte att jag hade det behovet. Men nu när jag är på väg åt det hållet är det svårt att tänka sig att jag tidigare trodde att svaret till att hitta mig själv var att låtsas som att mitt ursprung inte var en del av den ekvationen.

Men hur som helst så lever vardagen sitt liv. I Surabaya på sitt sätt och här i Ödåkra på sitt. Vi handlar lördagsgodis och lånar nya böcker på biblioteket. Vi cyklar, rensar lego och kollar youtube. Vi bråkar, kramas och steker pannkakor så ofta vi kan. Och efter en kvalitetshelg med mina tre pluttisar är det svårt att känna att något saknas.

Mitt i livet, med en och annan fot.

 

Att söka sina rötter – ett steg i taget

För några veckor sedan fick jag nys om att Spårlöst sökte personer till en ny säsong. Jag knåpade ihop ett brev och sökte. Jag har inte fått något svar och jag har inga direkt höga förväntningar på att jag ska komma med, eftersom jag antar att antalet sökande är många. Men att söka till Spårlöst blev en spark i baken. Från att inte riktigt veta vare sig om eller hur jag ska ta tag i sökandet var det mycket steget att söka som gjorde att jag faktiskt bestämde mig för att nu är jag redo.

Men var börjar man egentligen? Även om jag har väntat i hela mitt 36 år långa liv är det inte helt klart och tydligt vad jag ska göra nu när det faktiskt är dags. Just nu befinner jag mig i något slags första steg och jobbar med att samla information samt fundera över hur jag vill gå vidare. Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd (MFoF) hittade jag bra information om att förbereda sig inför en röttersökning.

Det här vet jag om min biologiska mamma

Vi har alltid kallat min biologiska mamma för Janda. Det var så det stod i adoptionspappren. Det stod också att hon var 20 år och arbetade som hembiträde. Ita som jag fick kontakt med förra året när vi hittade barnhemmet i Surabaya ville väldigt gärna hjälpa mig att hitta min biologiska mamma och vi fortsatte ha kontakt även när jag kom hem till Sverige. Hon frågade om min mammas namn och när jag skrev att hon hette Janda sa hon att hon aldrig hört det som namn förut. Hon skrev att det betydde fönster. På flera ställen i mina papper står det också Maisyaroh, det trodde jag var hennes efternamn. Ita fick se en kopia av ett dokument och sa att hon trodde Maisyaroh var förnamnet. Eftersom jag alltid kallat henne Janda blev jag lite sur och undrade varför man skulle tro att hon hette fönster, men tänkte inte mer på det just då. Men för några veckor sedan skrollade jag igenom min och Itas chatthistorik, då såg jag att hon inte alls skrivit att det betydde fönster. Hon hade skrivit det betyder änka. Jag hade alltså läst fel på window och widow.

När jag tittar noga i mina papper står det på ett ställe att modern är JANDA MAISYAROH, det vill säga änkan Maisyaroh, inte Janda Maisyaroh. För några veckor sedan var jag i kontakt med advokatbyrån som arbetade med min adoption och de har bekräftat att min mammas förnamn är Maisyaroh. Så hon heter i alla fall inte fönster.

I mina adoptionspapper finns en adress där min biologiska mamma och jag ska ha bott då jag föddes. Det var en av de adresser jag besökte förra året: Jalan Ketintang no. 201. Min mamma har berättat att hon en gång försökt skicka ett brev och fotografier till adressen för att min biologiska mamma sagt till sin socialarbetare att hon gärna ville veta hur det gick för mig i Sverige. Brevet kom tyvärr tillbaka med texten okänd mottagare.

Jag skickade adressen till Ita och hon sa att det var nära där hon bodde. Hon åkte dit för att se vad hon kunde hitta och skrev efteråt till mig: ”Han som ägt huset 1981 hette mr Darmo. Han dog under 90-talet och sålde då huset till en kvinna, som då och idag bor på Kentintang no. 203. Jag pratade med kvinnan och visade henne en bild på din biologiska mamma, men hon hade aldrig sett henne. Kvinnan sa också att mr Darmo aldrig anställt ett hembiträde.”

Det är alltså detta jag vet (inte vet) om min mamma som jag nu ska försöka hitta.

”We cannot encourage you to have high expectations”

När jag kontaktade advokatbyrån fick jag tillbaka ett långt svar där de ville uppmärksamma mig på hur svårt det kan vara att söka efter sina biologiska rötter. De ville inte att jag skulle ha för höga förväntningar. De menade att det i de flesta fall finns alldeles för dåligt med information och dokumentation, samt att många av de som adopterade bort sina barn ofta var immigranter och kom från andra städer eller byar på Java eller andra öar i Indonesien.

Detta är något som alltid funnits i bakhuvudet. Även när jag var yngre och var säker på att jag inte ville söka mina rötter. Att inte vilja söka var nog ett sätt att hantera det faktum att det finns en stor risk att jag aldrig kommer hitta någonting. Då är det kanske bättre att inte ens försöka. Inte behöva bli besviken. Jag nöjde mig helt enkelt med att ha min biologiska mamma på bild ovanför min säng. Jag nöjde mig med berättelsen om att hon lämnade mig på barnhemmet när jag var några veckor gammal, fram till dess hade hon ammat mig och haft mig nära. Jag nöjde mig med att veta att hon klarade inte av att ta hand om mig, därför var det bättre att adoptera bort mig.

Den senaste tiden har jag fått kontakt med andra som söker och/eller har sökt sina rötter. Det är tufft att höra att alla inte hittar det de söker. En del hittar men får som svar att den hittade inte vill ha någon kontakt. En del får sin historia omskriven och hela sin självbild upp och nervänd. Oavsett hur svårt det är vill jag försöka göra vad jag kan. Jag kommer förmodligen bli besviken många gånger på vägen och jag kommer kanske inte orka fortsätta söka, men just nu vill jag.

Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus.

Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, om de kan ha träffat mig när jag var bebis. Samtidigt som jag pratar tänker jag att det kanske finns en chans att de vet något om min biologiska mamma. De kanske såg min biologiska mamma när hon kom med mig till barnhemmet. De kanske vet vem hon är. För en sekund blir jag rädd och ångrar mig. Vill gå därifrån. Men det går över och jag fortsätter istället snubbla på orden.

Jag tror att jag berättar att Ita rekommenderat oss att komma och prata med honom. Att jag är adopterad och är här för jag undrar om det kanske har funnits ett barnhem här en gång i tiden. Och att tanten på gatan sa att det hade det. Jag är så fokuserad på att försöka vara närvarande att jag får någon slags adrenalinpåslag vilket resulterar i en black out. Jag vet inte riktigt vad jag själv säger eller vad jag har sagt och jag hör knappt vad någon annan säger. 

Jag försöker lugna mig. Ser på Sebastian i ögonvrån och tar ett djupt andetag. Mr. Henry berättar att jo, det har varit ett barnhem i huset tvärs över gatan, i hus nummer 8. Mitt hjärta slutar slå. Han fortsätter prata men ser helt oberörd ut och jag undrar om jag verkligen hört rätt. Han försäkrar sig om att jag hör när han säger att han och hans fru inte vet någonting om några biologiska föräldrar. Jag signalerar att jag förstår och låter honom fortsätta prata. Han berättar att de som ägde barnhemmet var mr Oemar och miss Maria. Jag känner igen namnen från mina adoptionspapper. Han säger att mr Oemar dog för många år sedan och att miss Maria flyttade till Holland med en ny man för en tid sedan. Under hela vårt samtal kan jag inte låta bli att fundera på om det finns någon anledning för dem att lura mig. Men jag känner mig så glad så jag försöker att inte tänka på det. Sen säger han att idag bor hans systerdotter i huset. Jag förstår inte först om han menar sin egen systerdotter eller mr Oemars. Om det är mr Henrys systerdotter så finns det alltså en rimlig chans att jag kanske kanske kan få se huset innan vi åker från Surabaya tänker jag men kommer i samma stund på att vi ju åker över till Bali igen redan i morgon. Äsch, det är nog mr Oemars systerdotter han menar ändå… tankarna far fram och tillbaks i huvudet och jag försöker fortsätta vara fokuserad på mr Henry.

Han frågar om jag vill titta på huset. Om jag vill titta på huset? Är det en fråga? Jag uppfattar det som en fråga men jag vet inte hur jag ska reagera. Vad jag ska säga. Så klart att jag vill. Får jag det?

Barnhemmets entré 1982

När jag föreställt mig barnhemmet har jag tänkt mig ett stort hus med stor sovsal där alla barnen sover, som på film. Men detta är ett normalstort vanligt hus. I huset bor alltså mr Henrys systerdotter och det är hon som visar oss runt i huset. I huset bor också hennes familj över minst tre generationer. Mr Henrys fru går bredvid och berättar hur det såg ut under tiden det var barnhem. När vi går runt känner jag igen en del saker från sådant jag sett på fotografier. Jag tror att möblerna är de samma men det känns knappt rimligt. Jag går runt som i slow motion.

– Här sov du och de andra bebisarna.
Mitt sovrum. Det är ett litet rum och jag försöker se framför mig hur det såg ut när fyra eller kanske sju eller åtta bebisar bodde där inne. Var jag nöjd och glad? Hade jag någon favoritbarnflicka? Skrek jag när jag skulle sova? Var det någon som tröstade mig? Jag har ju alltid vetat om att jag bott på barnhem men det är nog först nu jag förstår att jag spenderat mina första månader i livet på den här platsen. Och det är först nu jag ser det som lite märkvärdigt som något som spelar roll. En del av mig. Att jag är född i Surabaya och spenderade mina första månader i livet på ett barnhem är inte bara en berättelse.

– Här sov du och de andra bebisarna.

Jag går runt i huset och försöker känna efter. Jag undrar om det finns någon möjlighet att jag kan känna igen mig på något sätt. Om kroppen liksom kan minnas en plats. Jag ber Sebastian fota för jag vet att jag kommer vilja ha bilder för att minnas men jag vill inte lägga en endaste sekund på att inte vara i den här stunden. Det är svalt i huset och trots att alla rum är överbelamrade av flyttkartonger, möbler, gamla cyklar och övertäckta möbler så känns det tomt och kalt. Jag försöker se det som det såg ut då. Försöker lägga ihop det jag sett på fotografier med det jag ser i verkligheten.

Jag vet inte hur länge vi är kvar i huset. Det enda jag vet är att jag vill spara känslan av varje plats i huset och ta med mig den hem. Jag står länge utanför rummet där vi sov. I köket. I det stora rummet där barnflickorna matade bebisarna. På tröskeln vid utedörren.

När vi tittat så noga vi förmått oss tackar vi för rundturen. Kramas och skrattar. Jag är så glad och det är en fin stund. Vi stannar till lite ute på gatan och andas. Det är mörkt och jag tror att det har slutat regna nu. Det är varmt men huden känns ändå kall. Jag håller med händerna om mina egna armar som för att värma. Huden är så där mjuk som den aldrig blir hemma i Sverige. Allt är stilla.

Utanför Yayasan Anak Sejahtera

Vi går tillbaka till mr Henrys hus på andra sidan gatan. Vi dricker vatten. Tittar på deras familjefoton på väggen och småpratar lite. De hjälper oss att ringa efter en taxi som kör oss tillbaka till hotellet. Jag ser ut i mörkret och känner att jag är redo att lämna Surabaya för den här gången.

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag en chatkonversation med Ita som undrar hur det gått. Jag berättar kort och tackar henne för all hjälp. Vi bestämmer att vi ska hålla kontakten och sedan säger vi god natt.

Dagen därpå när vi är på väg till flygplatsen får jag ytterligare ett meddelande från Ita. Hon frågar vilket som blir mitt nästa steg.

Vad ska jag göra härnäst för att hitta min biologiska mamma?

 

Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Nu är det ett år sedan jag besökte den stora, smutsiga, hetsiga, obegripliga staden Surabaya. Min födelsestad. För första gången.

Det var egentligen ”bara” tänkt att vara en tvåveckors semesterresa på Bali, men lite i sista sekund bokade vi in ett dygn även i Surabaya. Jag ville inte leta efter något på riktigt, bara se lite av staden och känna efter hur det skulle kännas att vara där. Så ett dygn kändes bra. Jag visste inte heller om jag skulle vilja prata om det när jag kom hem igen, därför berättade jag inte för folk att vi skulle dit. Men det påverkade mig såklart mycket. Jag var så förväntansfull samtidigt som jag inte vågade hoppas på något alls. Inför besöket var jag nervös och sammanbiten.

Surabaya ligger på Java och vi visste att det skulle vara en kontrast jämfört med Bali. Det liksom bullrade och stadens karaktär kändes med en gång hård. Motorvägen hade upp till åtta filer och gatan utanför vårt hotell tre. Vägarna saknade helt trottoarer och övergångsställen och det gick knappt att ta sig fram till fots. Vi såg ett parkliknande område på andra sidan vägen om vårt hotell. De som ville gå över gatan gick försiktigt ut och viftade med armen innan de passerade. Vi lät bli det.

Lonely planet går att läsa:

Welcome to Surabaya
Your initial impressions aren’t likely to be great. Polluted, congested, business-driven, Surabaya doesn’t seem ideal for tourism.

Hur som helst hade vi ett tight schema och jag ville försöka hitta två olika platser. Huset eller platsen där barnhemmet legat och adressen där min mamma enligt uppgifterna i mina adoptionspapper bodde när jag föddes. Det var svårt att hitta adresserna på google. Det var många olika delar i gatunamnen och när jag gjorde en sökning fanns det flera adresser som liknade varandra. Uppgifterna i mina papper var inte heller helt samstämmiga. På några ställen i texten stod det gatunummer 201 och på något ställe nummer 20, vilket låg mer än en kilometer bort. Jag hade i alla fall märkt ut några olika adresser på kartan och försökte hitta en taxichaufför som kunde köra oss mellan de olika platserna och gärna vänta medan vi utforskade de olika områdena. Eftersom i princip ingen pratade engelska var det svårt att förklara hur vi menade. På hotellet lyckades vi tillslut boka en privatchaufför. Vi satte oss i den svarta blankpolerade bilen och det kändes lite som om jag befann mig i ett avsnitt av Spårlöst.

Att inte våga vara förväntansfull men ändå vara just det.

På jakt efter barnhemmet Yayasan Anak Sejahtera

Området vi kommit till var i princip inhägnat för biltrafik och kändes fint. Jag visste att barnhemmet stängt ner någon gång i början av 90-talet men jag ville ändå dit. På ett foto av barnhemmets framsida hade jag sett ett fönsterparti och en entré i mörkt trä. Jag har tittat på bilden många många gånger och jag var ganska säker på att jag skulle känna igen det om jag såg det. Men när vi väl gick omkring där och snurrade fram och tillbaka på alla gatunamn på kartan kändes det som det hade kunnat vara vilket som helst av alla hus vi passerade.

Det var mitt på dagen och nästan alla hus på gatan var tomma. I ett av husen stod en kille på en stege som vi försökte få kontakt med. När han hörde att vi pratade engelska försvann han in i huset. Snart kom han tillbaka med en man som också vände i dörren och kom istället tillbaka med en ung kvinna. Hennes engelska var bättre än det mesta vi hört under dagen och hon presenterade sig som Ita.

Jag berättade vem jag var och vad vi gjorde där. Hon lyssnade noga och tog sedan med oss till en granne på gatan. Det var en äldre kvinna och de två pratade med varandra en stund. Jag stod bredvid och tänkte att jag måste lära mig språket. För guds skull, varför har jag inte lärt mig språket! Jag hörde ordet adopsi flera gånger och när hon äntligen tystnade berättade Ita att kvinnan sa att det hade funnits ett barnhem på gatan.
”Hon känner till din mamma”, sa hon. ”Hon är död.”
En kort stund tappade jag modet. Tänkte att nu blev det inget mer. Men jag lade ihop ett och ett och förstod att hon måste menat någon annan. En som hon kallade miss Maria. Barnhemsföreståndarens fru, förstod jag senare.

Ita tyckte att jag skulle komma tillbaka senare på kvällen. Det fanns en granne på gatan som bott där länge.
”Mr. Henry är gammal och klok”, sa hon.
”…och han pratar engelska”.

Hon var säker på att han kunde hjälpa mig och hon insisterade på att jag skulle komma tillbaka och prata med honom. Jag kände mig skeptisk och undrade om det fanns någon anledning för henne att lura mig.

Vi letade oss tillbaka till chauffören som satt och sov i bilen. Han frågade kort om allt gått bra och sedan pekade vi på kartan och han körde oss mot nästa stopp.

Jl. Ketintang no. 201 – min biologiska mammas adress?

Vi lämnade de lugna kvarteren och de i jämförelse öde gatorna och körde mot Jl. Ketintang no. 201. Enligt mina papper var det där min biologiska mamma bodde när jag föddes.

Vi kryssade oss fram jämte minibussar utan fönster, arméer av mopeder och motorcyklar. Det var tjockt med trafik i området och gatorna var smala. Taxichauffören fick parkera en liten bit ifrån Ketintang och vi bad honom vänta igen. Han nickade och lutade åter igen sätet bakåt. Vi letade oss fram genom ett myller av bilar, cyklar, mopeder och människor. Alla rörde sig på olika håll. Jag mötte frågande blickar och huden klibbade. Nummer 201 var ett stort gult hus vid en stor parkering. Det kändes inte som ett bostadshus och vi kände oss osäkra på om vi verkligen var på rätt plats. Vid parkeringen fanns en liten servering. Jag köpte en coca-cola av en tjej bakom en kartong med läskflaskor och några chipspåsar. Hon fnissade lite åt mig när jag betalade. Jag vet inte varför.

På andra sidan gatan låg något som förmodligen var ett kvarter. Små skjulliknande fyrkanter som satt ihop med varandra. Mellan fyrkanterna kunde jag höra barn som cyklade, någon som hängde tvätt. Svetten rann i min panna och jag svalde hårt innan vi fortsatte se oss omkring. Vi gick längs Ketintang tills vi kom till en järnvägskorsning. Bommarna var nerfällda och på varje sida stockade sig trafiken. Vi gick närmre bommarna för att försöka se mer av gatan på andra sidan. Då såg vi att längs rälsen var det fullt av skjul och kojor. Vi såg människor som promenerade precis jämte rälsen. Barn som sprang. Folk som bodde och levde där. Jag ville vända om och åka hem. Bort från värmen, den dånande trafiken, blickarna, tågspåret och hela Ketintang.

Vi stod kvar en liten stund men tog oss aldrig över spåret. Vi gick tillbaka och hittade taxichauffören där vi hade lämnat honom.

Runt 16-tiden var vi tillbaka på hotellrummet och jag somnade ovanpå överkastet. När jag vaknade till fick jag ett sms av Ita som undrade när vi skulle komma tillbaka för att knacka på hos Mr. Henry. Jag ville ignorera henne och krypa ner i sängen. Kolla på film i vårt fina hotellrum.

Jag är glad att Sebastian fick mig att vilja åka ändå till slut…

Jl Ketintang 201

Tät trafik. Tät stämning.

Hur känns det att vara adopterad?

fullsizeoutput_94f
Passfoto, Astutik 1982

Jag är adopterad. Jag kom till Sverige från Indonesien för 36 år sedan, då var jag tre månader gammal. Så länge jag kan minnas har jag vetat om att jag varit adopterad. Min mamma pratade ofta om det. Vi tittade på fotografier från då hon hämtade mig. Hon läste böcker om hur barn i Indonesien hade det. Hon berättade allt hon visste. Jag tyckte om att prata om det och om mig själv, precis som alla barn gör. Men ju äldre jag blev desto mindre ville jag prata om det.

Jag minns att jag som yngre ofta fick frågan Hur känns det att vara adopterad?

Fram till för bara några år sedan brukade jag alltid svara att det kunde väl inte jag veta.
”Jag har ju aldrig inte varit adopterad”, sa jag lite kaxigt.

Jag har alltid sett mig själv som väldigt svensk och ville helst bara vara som alla andra. Helst av allt ville jag vara blond och lång, som de andra. Att försöka sätta ord på alla de motsägelsefulla känslor jag hade i kroppen kändes i alla fall som en alldeles för stor fråga att avhandla på tiorasten. Klart jag hellre ville vara med och viska om killar och köpa bullar i skolcaféet. Jag blev expert på att göra det hela till en ickefråga, framförallt inför mig själv. Men det hände att jag skrev om det.

[…] jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt.

I mitt inlägg Gick och såg en film – om att vara adopterad skriver jag bland annat en del om dessa känslor.

Plötsligt händer det – dags att börja leta

När jag och Sebastian reste till Bali förra året passade vi också på att besöka Surabaya, storstaden där jag föddes. Även om jag inte hittade min biologiska mamma eller så så var det mycket som satte igång i mig i samband med resan. Jag skrev om det lite grann här på bloggen men inte mycket. Anteckningsboken från resan ligger fortfarande här hemma och gömmer mina tankar och känslor. Den tillsammans med alla andra dagböcker och skrivhäften. Och alla dokument och mappar på datorn. Det är svårt att greppa allt. Även om jag funderat enormt mycket på detta och skrivit och skrivit och skrivit så slutar det alltid med att jag har mer kvar att säga när jag reser mig från datorn än vad jag tyckte att jag hade när jag satte mig. Samtidigt som det känns som jag skrivit samma sak om och om igen.

Jag har alltid undrat. Även när jag försökte att inte undra. Jag har funderat, vänt och vridit på tankarna. Men det är först nu jag börjar förstå att det är jag som måste göra något om jag vill få svar på mina frågor och 36 år gammal känner jag mig faktiskt redo att börja söka efter mina rötter. En början blir att dela med mig av min process och mina tankar och den mest uppenbara kanalen för mig att göra det är här på bloggen. Förutom att det kan hjälpa mig själv kanske det också kan hjälpa någon annan där ute som funderar.

På fotot ser ni förresten min biologiska mamma i gul T-shirt. Enligt mina adoptionspapper heter hon Maisyaroh (fram till väldigt nyligen trodde jag att hon hette Janda, men mer om det en annan gång). Just detta foto hade jag hängande på en anslagstavla i mitt tonårsrum. Även om jag just då inte tyckte att det där med att vara adopterad var någonting att lägga någon större vikt vid så tittade jag väldigt mycket på det där fotot. Letade efter likheter. Undrade vad hon tänkte på när hon stod där. Undrade om det verkligen var sant att hon var min mamma. Kanske kommer jag få veta en dag.

Så. Hur känns det att vara adopterad?

Jag uppdaterar från och med nu direkt från anteckningsblocket. Om hur det var att se Surabaya 35 år senare, om hur det kan kännas när man inser att man vill söka upp sina rötter trots att man aldrig trott det tidigare, om hur det känns när man tror att man hittat en ledtråd och förhoppningsvis annat också. Så om du är nyfiken och vill höra mer om adoption, om att vara adopterad och om att söka sina rötter, följ mig gärna.

Är du nyfiken på något särskilt, låt mig gärna veta vad! Kommentera eller skicka mig ett mejl.

Josefine Lena Astutik Hultén

Follow my blog with Bloglovin

Meddelande: Jag har nytt namn, eller egentligen nygammalt. Jag har alltid tyckt om namnet Åkerblom, men hur som helst så var det inte mitt från början. När jag gifte mig fick man inte lov att ha två efternamn. Jag ville inte ta bort Hultén helt, därför blev mitt tidigare efternamn ett mellannamn och Åkerblom blev mitt nya efternamn. När Essa föddes började vi fundera på hur vi ville göra med alla namn. Jag ville ju gärna heta samma som alla barnen samtidigt som det ju blev lite knasigt om Essa skulle heta Åkerblom (av uppenbara skäl). Jag var alltså på något sätt tvungen att ändra mitt namn och det kändes rätt att gå tillbaka till mitt ursprungliga och helt enkelt ”bara” heta Hultén och så blev det. När det gäller barnen så heter Essa både Hultén och sin pappas namn och Love och Adam har så klart kvar Åkerblom men ska också få lägga till Hultén.

Mycket väsen för lite kan man tycka. Men i alla fall så innebär detta också att jag bestämt mig för att inte bara ta tillbaka mitt namn utan ta tillbaka det ordentligt. Jag vill liksom pränta in det. Därför har jag också bytt namn på bloggen, vilket är det egentliga meddelandet med hela detta inlägg. Bland annat för att mitt indonesiska namn Astutik ska synas ordentligt. Mer om varför senare.

Den nya adressen är alltså josefinelenaastutikhulten.com

Josefine (mitt förnamn), Lena (mitt mellannamn och även min mammas namn), Astutik (mitt indonesiska namn som min biologiska mamma gav mig) och Hultén.
Lätt som en plätt va?!

Slut på meddelande

Att skriva om skrivandet

För bara några minuter sedan satt jag och försökte författa en förfrågan, en öppen förfrågan om hjälp att bolla idéer till mitt skrivprojekt. En tanke som slog mig när jag satt och skrev var varför jag egentligen skriver på det här projektet. Varför jag skriver överhuvudtaget. En fråga som jag vet dyker upp hos fler än mig, ganska ofta dessutom.

Jag avslutar för dagen och tänker precis stänga ner datorn. Då hittar jag en skrivövning om att skriva om skrivandet på Debutantbloggen. Passande?

Alltså. Att i valfri litterär stil skriva om det egna skrivandet. Försök att besvara frågorna:

Varför skriver jag?
För vem skriver jag?
Vilka är mina litterära likar?
Vilka villkor och möjlighet har skrivandet för mig?

Att skriva om mitt jag gör jag för mig. I pennan ser jag den jag är, den jag letat efter. Jag skriver för den som undrar om sådant som har med ovisshet att göra. Ovisshet kring jaget. Jag vill att det som är svårt ska kännas enkelt, att det jag vill säga inte går att stänga av. Jag vill skriva tills jag inte undrar mer.

Sociala medier – älskade av-och-på-förhållande

Jag älskar mina sociala medier. Genom dem får jag massvis med inspiration. Jag lär mig saker. Jag hittar nya kontakter och får hjälp med saker av folk jag inte ens känner. Jag hittar nya resmål och prylar jag aldrig saknat men verkligen behöver. De hjälper mig att komma ihåg saker. Jag håller mig uppdaterad. Jag har till och med koll.

Men med jämna mellanrum brukar jag också komma till en punkt där jag bara måste ta bort apparna, för att få en paus. Varje gång jag gör det är känslan lättnad och tystnad. Ljuvlig tystnad. Ungefär som när man varit på fest och minglat, pratat, interagerat. Och sedan kommer hem, stänger ytterdörren, sparkar av sig skorna och sjunker ner i soffan. Ensam, full av intryck. Blundar och hör bara tystnad. Jag behöver inte se något jag inte vill se, behöver inte ta ställning. Jag får inga mindervärdeskomplex när jag jämför mig med allt alla gjort och hur glada alla verkar vara. Jag behöver inte intala mig själv att de perfekta liv som rullar förbi på skärmen inte är så perfekta som de verkar. Jag behöver inte försöka förstå att alla resor, renoveringar, löprundor, vänskapliga band… att allt sammantaget inte är det en enskild person (jag) ska sträva efter att uppnå. Jag behöver inte fundera, formulera. Skriva, sudda ut, tänka om, innan jag till slut klickar på skicka. Jag behöver inte bry mig om a l l a  a n d r a  h e l a  t i d e n. Det är sååååå skönt utan allt det där. Att logga ut och koppla ur är underbart.

Men. Efter ett tag kommer ändå den där saknaden. Jag undrar vad som hänt i den där gruppen, om jag missat några roliga event som är på gång i närheten, om jag har någon ny följare eller om någon gillat några av mina bilder.

Jag är helt enkelt fast i den digitala bekräftelsens käft. Jag trånar efter att veta, inte missa. Jag vill ha den digitala bekräftelse och jag ger efter. Installerar mina appar. Sitter där med mobilen i handen igen. Skrollar, skrollar, skrollar. Gillar, gillar inte, kommenterar och svarar. Fotar, redigerar, postar. Njuter av att interagera igen.

Men samtidigt vet jag att jag snart får nog igen. Och jag längtar lite redan.

Brukar du ta paus från sociala medier? Eller hur gör du?

Essa är här – en förlossningsberättelse

Ja, så kom han till slut. Essa.
Den 9 december 2017.

Det här är mitt försök till förlossningsberättelse. För när vore en bättre tid att skriva en, än när en precis gått igenom en. Förlossning alltså.

Det har gått två månader sedan födseln redan men texten skrev jag, eller påbörjade i alla fall, när Essa var bara ett par veckor.

När jag börjar tänka på hur jag vill skriva den här berättelsen så kommer det först ingenting. Det gör mig ledsen. Det är en sådan speciell och fin upplevelse och jag känner så mycket i kroppen. Och framför allt i hjärtat. Varför är det så svårt att fånga det i ord? Men jag trugar och knåpar ihop några av de lösa trådar som hänger och slänger i min dimmiga ammande hjärna.

Det första jag berättar. Inleder med. När någon frågar mig om förlossningen är att det gick snabbt.

Så.

Det gick snabbt. Alla faser bakades ihop på nåt sätt och från att vattnet gick till dess att han kom tog det mindre än fem timmar. Men för att göra en kort historia lite mindre kort så tar vi det lite mer från början.

Jag väntade alltså mitt tredje barn och Sebastian sitt första. Så tillsammans förberedde vi oss som inför ett första barn. Och det var så mysigt att ta alla stunder vi kunde och fokusera helt på varandra och på den lilla bebisen som faktiskt växte i mig. På många sätt såg jag också förlossningen som en första eftersom det var så längesedan och så här i efterhand känns det väldigt positivt att jag tänkte så.

Vi gick på föräldrautbildning och profylax. Vi besökte lasarettet. Vi sög i oss all information vi kunde hitta. I böcker, foldrar och appar och på nätet.

Både Love och Adam var snabba förlossningar. Adam kom i princip nästan i bilen på väg till sjukhuset. Och någonstans i kroppen kände jag väl att det fanns en ganska stor möjlighet att det skulle gå snabbt även den här gången. Men jag ville liksom inte jinxa något utan försökte ställa in mig på och samla kraft inför en utdragen och kämpig förlossning. Särskilt som vänner och bekanta men också barnmorskan sa att tredje barnet kan vara en luring. Och även om det gått snabbt med de andra så behöver det inte alls göra det med trean.

”Dessutom är du ju myyyycket äldre nu och det kan också bli helt annorlunda med ny pappa och allt.”

För att sammanfatta var vi beredda på en förlossning som skulle dra ut på tiden. På 30 timmars vankande i sjukhuskorridoren. Vi hade en peppig spellista med våra mest kärleksfulla och ösiga låtar sparad på spotify. Förlossningsväskan var preppad med tidningar och böcker. Nötter och godis. Hela släkten hade gjort sitt bästa och tippat bebis födelsedatum och kalendern var full av troliga datum. De flesta tidigt i december.

Och.

Det är natten mellan fredag och lördag den 9 december 2017. Fem dagar före beräknat datum. De stora barnen sover i sina sängar och det är första dagen på varannanveckan. Så fort jag blev gravid började jag nojja på hur vi skulle göra när det väl blev dags. Jag var helt inställd på att det skulle hända på natten eftersom det gjort det med de andra. Men när skulle vi ringa vem? Skulle vi be Love och Adams pappa komma till oss eller lämna dem på vägen till sjukhuset? Knacka på grannen? Vi hade en plan, men det hindrade inte mig från att nojja lika mycket ändå.

Klockan 01:00.

En fingerknäppning. Jag öppnar ögonen. Jag är klarvaken och vet att jag måste kissa. På väg till toaletten känner jag att jag redan kissar och tänker men oj, det här blev ju lite fel.

Ligger i sängen igen och nojjar på om det kanske kan vara dags. Jag har alltså inte förstått att det är vattnet som gått utan tror fortfarande att jag kissat på mig. (Knäppt! Klart som sjutton att det var dags!)

Men i alla fall. Jag ligger där. Förvärkar och sammandragningar har jag haft mycket från vecka 30 och jag känner ingen direkt skillnad nu. Tänker att jag inbillar mig. Men jag väcker Sebastian och ringer till förlossningen ändå efter en stund. En väldigt bestämd barnmorska säger att det inte riktigt låter som om det är på gång ännu. (Note to self: Jag måste verkligen träna på det där med att vara tydlig i min verbala kommunikation). Jag ska ringa igen på morgonen om inget händer under natten för att boka tid för kontroll av vattnet. Jag är inte särskilt påverkad vid det här laget och vi tänker att det nog var falskt alarm. Sebastian somnar. Jag somnar inte.

Klockan 03:00

Jag fortsätter kissa på mig och någonstans under tiden inser jag att det nog faktiskt verkar som att det är på gång på riktigt ändå… Till slut väcker jag Sebastian igen. Nu vill jag åka in. Jag ringer förlossningen igen. Jag är fortfarande inte särskilt påverkad men för att de ska låta mig komma in gör jag mitt bästa för att det ska låta som att jag har lite svårt att andas. Det låter nog mest som om jag håller på att sätta nåt i halsen. Barnmorskan säger till slut att jag ”kan väl komma in om jag känner att jag inte vill vara hemma längre. Sebastian ringer Love och Adams pappa som kommer så fort han kan. Eftersom han vet hur snabbt det gick när Adam föddes säger han att vi kan lämna dörren öppen. Men jag vill gärna vänta tills han är på plats och placerar mig i hallen för att vänta medan Sebastian slänger ner de sista grejerna i förlossningsväska, fixar med babyskyddet och allt sånt där. Adam vaknar mitt i tumultet och kommer ner och sitter hos mig. Jag säger mellan värkarna, som börjat tillta nu, att pappa är på väg eftersom vi ska åka till förlossningen.

”Är det sant?! Kommer ni ha en bebis med er hem när ni kommer tillbaka?”

”Ja, jag tror det”, pustar jag, håller mig i räcket och försöker ta mig an värk efter värk.

”Gör det så ont mamma?”

”Ja (inandning. Ett…) det gör ganska ont (snabba utandningar. Två. Tre. Fyra…)

Lite oklart vad som händer och hur snabbt nu men allt verkar klaffa och vi kommer oss iväg till sjukhuset.

Klockan 05:00

Jag ligger på sjukhusbritsen. Jag har fortfarande min svarta klänning på mig. Alla remmar och grejer är kopplade på magen och jag tror att jag börjat djupandas ordentligt nu. Eftersom jag hade bakterier i urinen tidigt i graviditeten har jag fått antibiotika. Den ska egentligen verka i två timmar. Det kommer den inte hinna göra konstaterar barnmorskan. Några andra saker som ger mig en fingervisning om att det nog inte kommer bli så mycket vankande i korridoren trots allt.

  • Jag är öppen åtta centimeter.
  • Sebastian får inte lov att gå och flytta bilen.
    ”Det kan hända snabbt här förstår du”.
  • Barnmorskan säger att snart kommer det komma en bebis.

Med hjälp av profylax- och yogaandning tar jag mig igenom värk efter värk. Min första förlossning hade jag ingen vidare kontroll över min reaktion på smärtan och förlossningens förlopp. Jag kände mig dåligt förberedd. Jag ville helst bara krypa ifrån mig själv och smärtan tills det hela var över. Andra gången liknade den första men gick mycket bättre eftersom jag ändå visste lite vad som väntade mig. Men att jag skulle få vara med om en förlossning som kändes så bra som denna tredje hade jag bara kunnat drömma om. Heja profylax.

Jag ligger på sidan. Drar höger ben närmre bröstet när jag krystar. Kramar Sebastians hand det hårdaste jag kan. Hans ord och blick lugnar mig som alltid. Han säger i efterhand att jag vid ett skede tittar nästan rakt igenom honom med en slags tom svart blick. Det var precis innan han kom ut. När bandet av smärta spändes hårdare. Hårdare. Blixtrade genom underlivet. Drog och förlamade. Jag fann en enorm styrka av att ha Sebastian där öga mot öga. Men när det var som värst hämtade jag kraften inifrån. Och i varje andetag stannade jag kvar. Lite längre och lite djupare ända tills han kom.

Tid för födelse.
Klockan 05:44
Essa är här och idag blir han två månader gammal.

img_3600