Jag skriver helst av allt på biblioteket

Gärna på bibliotekets café med en kopp grönt te. Citronella. Utan mjölk. OM bibliotekets café ligger i anslutning till själva biblioteket och inte typ i en kall källare. Eller allra helst sitter jag nog ändå hemma vid köksbordet med ett tänt ljus i mässingsstaken snett framför mig. Men det får bara var jag hemma. Och helst ska ingen heller vara på väg hem på ett ganska bra tag. Då blir jag för stressad. Därför är hemmaskrivandet, av rätt uppenbara skäl, rätt så sällsynt just nu. Och idag sitter jag vare sig hemma eller på biblioteket.

Idag sitter jag i ett aktivitetshus. Här finns parkourhall, skejthall. Replokal, boulebanor och säkert massa annat bakom de där dörrarna som smäller från och till. Och här sitter jag, mitt på boulebanan. Eller egentligen mitt emellan. Men det känns mer som mitt på. Jag har på mig den grovstickade kulturtanttröjan. Det var den tjockaste jag kunde hitta. Och den noppiga raka kappan över det (också tjock). Halsduken och kängorna. Jag är ändå kall om låren och näsan rinner. Nu slocknade de sista lysrören. Om jag bara ställer upp eller viftar lite tänds de igen. Det är nära på lite bättre så här. Ändå. Jag struntar i det.

Tanken var att jag skulle skriva. I en timme och 30 minuter medan Love tränar.
Hittills har jag svarat på ett mejl. Gjort en ytterst liten jobbgrej. Kollat hemnet två gånger och funderat över hur många grader det egentligen (inte) är här inne. Jag får en slags flash back till ridhusets inomhuspaddock. Minus att det inte finns ens en enda sömnig ridskoleponny att titta på här. Här finns faktiskt inget kul alls att titta på faktiskt. Förutom tre röda ringar som hänger på väggen. Diameter cirka 40 centimeter. För små för att vara rockringar och jag undrar verkligen varför de hänger på väggen.

Bakom den vitmålade tegelväggen hör jag de ihärdiga kullagren slå mot plywoodrampen. Lysrören i taket fortsätter släckas och tändas. Genom den uppställda ståldörren kan jag ana Love och hans träningskompisar som hoppar upp och över plintarna där inne. 

Nu har jag tittat hemnet en gång till. Inget nytt. 

Om 20 minuter kommer de svettiga tonårsgrabbarna ut genom dörren.

Fram till dess ska jag ägna mig åt att researcha adoptioner från Indonesien under 70- och 80-talet. Förmodligen kommer jag igång ordentlig någon gång runt klockan 20.27.

Att skriva om skrivandet

För bara några minuter sedan satt jag och försökte författa en förfrågan, en öppen förfrågan om hjälp att bolla idéer till mitt skrivprojekt. En tanke som slog mig när jag satt och skrev var varför jag egentligen skriver på det här projektet. Varför jag skriver överhuvudtaget. En fråga som jag vet dyker upp hos fler än mig, ganska ofta dessutom.

Jag avslutar för dagen och tänker precis stänga ner datorn. Då hittar jag en skrivövning om att skriva om skrivandet på Debutantbloggen. Passande?

Alltså. Att i valfri litterär stil skriva om det egna skrivandet. Försök att besvara frågorna:

Varför skriver jag?
För vem skriver jag?
Vilka är mina litterära likar?
Vilka villkor och möjlighet har skrivandet för mig?

Att skriva om mitt jag gör jag för mig. I pennan ser jag den jag är, den jag letat efter. Jag skriver för den som undrar om sådant som har med ovisshet att göra. Ovisshet kring jaget. Jag vill att det som är svårt ska kännas enkelt, att det jag vill säga inte går att stänga av. Jag vill skriva tills jag inte undrar mer.

November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.

Gick och såg en film – om att vara adopterad

Igår var jag på bio. En förhandsvisning av filmen De ensamma av Osmond Karim. En film om adoption och om att vara adopterad. Jag tvekade och visste inte om jag orkade, men tack vare en spark i baken så insåg jag att jag ju gärna ville se filmen och att det kanske kunde vara värt mödan. Jag visste att det skulle kännas mycket och att jag förmodligen skulle börja gråta. Så som jag gör när saker känns.

Filmen är en dokumentär på ungefär en timme. I filmen intervjuar Osmond ett kanske 10-tal personer som blivit adopterade och som nu blivit vuxna. Filmen handlar om den ensamhet som många adopterade känner och behandlar problematiken i att vara icke-vit svensk. Om att identifiera sig med att vara svensk, men att rent kroppsligt vara icke-vit och att i det känna en sorts raslig ensamhet.

Personerna i filmen beskriver bland annat motsägelsefulla känslor av att förväntas vara tacksam och samtidigt bära på en känsla av otrygghet. Carolina är en av de adopterade och en stor del av filmen handlar om hennes berättelse. Om hennes känslor av att växa upp som adopterad men också om hennes svenska föräldrar och hur det gick till när hon fick kontakt med sin biologiska mamma.

Jag tyckte om filmen.

Jag råkade höra en person som efter filmvisningen sa att hon inte kände igen sig i filmen och hon sa lite besviket ”varför tog de inte med någon av de glada?”

För mig var det tvärtom. Jag kände igen mig i det mesta. Framför allt kände jag att filmen satte fingret på något som jag känner varje dag men inte riktigt kan förklara. Självklart kan det bli fel om en generaliserar och säger att det är så här för alla som är adopterade, men jag tror att väldigt många känner igen sig i de här känslorna. Det behöver inte betyda att en identifierar sig bara med det. Och det är precis det som jag tror är det som gör det så komplext. Jag ser till exempel mig själv som en glad person. Jag har det mesta jag kan önska mig. Jag har till och med ”allt”. Men jag är också väldigt fundersam av mig och jag har ofta känt mig ensam. Inte fysiskt men på andra sätt.

Det är lättare nu som vuxen. Men när jag tänker på hur jag är, hur jag känner och reagerar i olika situationer så är det många gånger som att jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt. Kanske inte konstigt om känslorna är svåra att hantera ibland.

Det fanns många små detaljer i filmen som kändes viktiga för mig. En av dem var när en av tjejerna pratar om hur omgivningen ofta säger att du har ju allt, Sverige är ju så tryggt, hur kan du inte vara lycklig?

– För att det inte är tryggt för mig, säger hon då som svar på sin egen fråga.

Efter filmen var filmskaparna på plats och även Carolina från filmen. Hon pratade en del om det här såret som faktiskt finns i kroppen och hon uttryckte det som att spåren av att ha blivit lämnad sitter på cellnivå. Jag vet inte riktigt hur hon menar, men för mig blir det mer och mer tydligt att jag faktiskt funderat mycket kring just det. Jag har blivit lämnad. Den som födde mig lämnade mig till någon annan, jag separerades från henne. Jag kommer förmodligen aldrig känna min biologiska familj, jag kommer aldrig leva ett liv i den kultur och i det land min biologiska familj finns och där jag har mina biologiska rötter. Jag har för alltid blivit någon annan än den jag föddes till att vara. Jag går i någon annans skor. Jag vet ju att det inte är sant i praktiken. Jag föddes ju till att vara jag och jag är den jag är… men känslor och tankar har för mig många gånger rört sig i sådana banor. Att det liv jag lever och det jag har här i Sverige dessutom på många sätt anses ”bättre” än det liv jag skulle haft om jag vuxit upp på Java med en muslimsk, ogift mamma gör ju också att det enda rätta att känna är tacksamhet och lycka. Det var väldigt svårt för mig att hantera som barn. Vi pratade inte om känslor på det sättet. Jag förstod inte att det var okej att känna alltihop. Jag var bara glad. Jag visste inte hur en var och visade något annat.

Att posta detta känns konstigt. Filmskaparen Osmond sa under samtalet efter filmen att en av de saker som gjorde det så svårt att prata om de här sakerna var att ingen vill ju få sin mamma att gråta. Och det vill ju inte jag heller.

Men jag försöker tänka att det inte är det det handlar om. Jag är inte för eller emot adoption. Jag är inte och jag tror inte att adopterade är olyckliga och missförstådda. Men jag tror att de där känslorna är en stor del av livet för många adopterade och jag vill gärna dela med mig av hur jag tänker.

De ensamma har premiär på SVT den 20 april.

I HD 20170317 kan du läsa artikeln Regissören Osmond Karim är tillbaka med en film om adoption

En liten tanke om skrivande och adoption

En annan sak som jag kommit på är att i alla mina bokidéer som jag jobbat på och i alla mina tankar på skrivande så har jag skrivit in att huvudpersonen kanske har en kompis som är adopterad eller att kanske det ska handla lite om att vara adopterad i alla fall. Men jag tänkte aldrig på att det var det som kunde vara i fokus.

Jag har letat och letat efter något att skriva om jag läste i något skrivtips att det viktigaste med att skriva är att du ska ha något att säga och jag har tyckt att det har varit så himla svårt att veta vad det är jag vill ha sagt.

Men en sak är ju säker. Att vara adopterad kan jag! Jag skulle till och med vilja säga att jag är ganska bra på det. Och tankar om det har jag många. Så varför inte utgå från det.

Hjälp. Jag har inte skrivit… nu igen

Skriva.

Jag tänkte att jag skulle skriva. Lite eller mycket eller i alla fall nåt. Nu när det äntligen blev helg. Jag hade två dagar utan planer. Inga barn hemma i huset och hoppet sa att nu ska det ske. Nu kan jag äntligen hinna med att skriva.

Lördag gick. Vi åkte ut i naturen och promenerade. Lyssnade på bäcken som rann genom isen. Fotade trädstammar, vårtecken och varandra. Vi gick bredvid varandra och jag fick hålla honom i handen. Min kärlek. Jag blev åksjuk i bilen. Vi åkte hem och låg på soffan. Glömde äta mat.

I ett tappert försök öppnade jag ett dokument. Skrev några ord om saker som dök upp. Kände att det kanske är det jag vill skriva om. Tittade inte åt det andra. Det som jag egentligen skulle skriva på.

Inga ord att räkna.

Vi tittade på play och sen hade dagen gått.

Det blev söndag. Jag hade kunnat sätta mig på morgonen precis som jag hade kunnat på lördagen. Men det var skönt att sova. Vi gick till stallet och pratade med hästarna. Sen kom det gäster. Dagen gick och den var fin. Vi gick på museum, tittade på konst, pratade. Sen åt vi semla. När kvällen kom somnade jag på soffan.

Och nu är det måndag igen. Snart.

Men en dag ska jag. Och jag vet att det inte händer förrän jag gör det.
Och det är bara jag som kan få det gjort.

Hur gör du för att få det gjort? Skrivandet alltså.

En skrivövning från Debutantbloggen

När Debutantbloggen bytte skribenter inför det nya året sörjde jag ganska hårt, till en början. Men nu när jag läst några inlägg börjar jag lära känna de nya bloggarna och förstår så klart att detta också kommer kunna bli jättebra.

Idag när jag läste ikapp (eftersom jag dissat bloggen lite så har jag missat en del) så hittade jag en liten skrivövning. Heja heja! tycker jag och dessutom lovar de fler under året 🙂

Min skrivövning om Dvala.

Som i dvala gick jag länge.
Under ett täcke som skydd.
Det var trångt och kvavt.
Och jag visste att luften snart skulle ta slut.
Ändå lät jag tiden gå,
utan att låtsas om.

Sen kom dagen.
Dagen då jag tog de första trevande stegen.
Dagen jag såg på himlen, som om första gången.
Då visste jag
att det är nu.
Det är nu det verkligen börjar.

 

Vad kan man ha en skrivkompis till?

Skrivkompis. Jag har en skrivkompis.
Jag rekommenderar alla som skriver att skaffa sig en.

Efter att ha gått med i Skriv i somras fick jag (och alla som deltar i programmet) hjälp med att få mig en skrivkompis. Till en början kändes det ganska obekvämt och lite pinsamt. Tanken på att ringa upp någon jag aldrig träffat eller vet någonting om och börja prata skrivande var lite knäpp faktiskt. Vi blev i alla fall en grupp på fyra som började lite trevande med att ge varandra textrespons och det var en superhärlig grupp med enormt mycket energi. Men eftersom det egentligen var skrivkompisar vi skulle bilda så delade vi oss i två par.

Min skrivkompis blev Ina

Och jo, visst är det lite knäppt att ringa upp varandra, säga hej och sen ösa på med prat om bara skrivande. Vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Egentligen. Samtidigt känns det som att Ina är en person jag verkligen tycker om och kan förstå.

Igår hade vi vårt första möte för året. Innan dess hade vi tagit en paus. Jag kände mig låst efter nanowrimo, skrev inget nytt och visste inte hur jag skulle hantera min icke-skrivande svacka. Därför bad jag om en paus och när jag gjorde det visade det sig att Ina också var lite låg i skrivenergin och att en paus passade henne också.

Nu i efterhand kan jag se att det kanske är just i de där svackorna vi behöver varandra som mest. Det är då vi behöver pushen och någon som hjälper oss att inse att det blir bättre, om en bara vill. Att inte skriva är ju en väldigt naturlig del av att skriva. Kanske ingår det till och med i definitionen av att vara en skrivande person. Det går upp och ner.

I alla fall. Vi tog en paus och under tiden funderade jag väldigt mycket på det här med skrivande. Varför jag skriver, vad jag vill skriva, när och så vidare. Det enda jag kunde komma fram till var att jag skriver. Till och med när jag inte skriver skriver jag på något sätt uppe i skallen) och det vill jag fortsätta med.

Min berättelse, min bok, den ligger vilande just nu men tankarna kring den lever ändå och så länge jag skriver på annat känns det som om jag också ger näring till min bokidé. Jag bakar den liksom konstant ändå.

Under pausen bestämde vi oss för att återkoppla till varandra i början av januari, för att bestämma hur vi skulle kunna fortsätta med vårt skrivkompissamarbete. Under tiden hade vi sporadisk kontakt via whatsapp och mail. Ingen av oss verkade skriva så väldigt engagerat under den här perioden men ett litet sms med pepp eller avreaktion fungerade utmärks som kanal att avreagera sig på. Utifrån det kom jag på idén med att det kanske är det vi ska ha varandra till. Också. Att prata om våra texter, hur långt vi kommit, hur härligt det är att skriva och så vidare är en fantastisk kraftkälla, men när ingenting händer, inte en enda rad eller bokstav blir till något mer, vad gör man med en skrivkompis då?

Förslaget blev, ordagrant: Att kunna ”kräka av sig” när det går trögt.
Men också att prata texter och andra saker som rör skrivande som tidigare. Och när vi hade vårt möte häromdagen kändes det jättefint!
Som att prata med en gammal vän samtidigt som att börja om på något helt nytt.

Så här ser upplägget skrivkompis ut just nu

Nu är planen att höras av en kväll varannan vecka. Inför ”mötet” skickar vi text (om vi har något vi vill ha hjälp med) men vi har också bestämt att det vi vill fokusera på just nu är inspiration. Saker som inspirerar oss att komma igång och att fortsätta och att hitta våra sätt att våga och inte ge upp. Inte bara saker som är fokuserade kring själva texten. Utan även typ lästips, poddar, tankar, reflektioner, känslor och så vidare. Vi fortsätter också skicka meddelanden till varandra på whatsappen mellan våra möten om det är något vi vill bolla.

Tidigare har vi pratat utifrån tre frågor som Ina tidigare hade jobbat utifrån i sitt skrivande:

  1. Vad har du gjort på ditt skrivprojekt denna vecka? Gör en punktlista.
  2. Vad har du lärt dig? Vilken är din viktigaste lärdom från denna vecka? Skriv ner den i 2-3 meningar.
  3. Vad ska du göra härnäst? Gör en punktlista över det du ska göra under kommande skrivvecka.

Vi har inte pratat om de tre punkterna men jag tänker mig att vi skulle kunna fortsätta tänka kring dessa inför våra möten, men med tilläget:

4. Jag har inte skrivit något alls och har ingen plan för hur jag ska fortsätta. Hjälp mig!

Pepp och några frågor om skrivkompisar

Nu är jag riktigt pepp på detta! Heja, heja. Och förresten, ett skrivtips för dig som vill logga ditt skrivprojekt är att nanowrimo.org har introducerat en goal tracker där du kan sätta mål för och logga ditt skrivprojekt även nu efter november månad.

Hur arbetar du med din eller dina skrivkompisar?
Och vilka tips har du till den som vill testa? Var kan man hitta en skrivkompis, hur lägger man upp arbetet och vad är det bästa med att ha en skrivkompis?

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet.

Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar?

Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att ”lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord.

Och nu vet jag varför.

För att jag längtat efter stunden att få släppa ut det som bara är jag. Längtat efter att låta fingrarna springa på tangenterna, utan mål, bara för att de vill. Längtat efter att hjärnan får ta paus från alla de där morötterna som driver mig (och som ger mig energi) i jobbet, men som också lätt kan trötta ut mig när jag glömmer koppla bort dem efter kontorstid.

Det var ju därför jag bestämt mig för att skriva idag. Varför skriver du idag?

Förberedelser inför #NaNoWriMo

Jag har tidigare bara hört talas om det lite flyktigt.
National Novel Writing Month – 50 000 ord på 30 dagar #NaNoWriMo.

Efter att jag jobbat på med mina karaktärer hände inte så mycket i mitt skrivande. Eller snarare hände ingenting. Karaktärerna hade fått liv, men vad gör väl det när jag inte visste vad jag skulle göra med dem. Jag hade helt enkelt kört fast och för att komma igång och skriva igen kände jag att jag verkligen behövde en idé som jag trodde på. Min tidigare bokidé kom till i somras när jag gick med i Skriv! och har hela tiden känts lite krystad. Därför ville jag börja helt om och köpte en kurs som heter Hitta min bokidé.

Kursen tog ett par dagar att genomföra och under dessa dagar har jag ägnat mig åt att skapa en mängd olika listor och mindmaps med drömmar, tankar, erfarenheter och kunskaper. Jag har svarat på frågor och gjort olika hållbarhetskontrollövningar. Jag har använt mig av färgglada överstrykningspennor och jag har köpt en ny mapp där jag förvarar alla mina ”Min bokidé”-anteckningar. Jag har ritat, skrivit och tänkt så det knakar.

Och nu är jag färdig med kursen. Det var riktigt spännande och jag lyckades skrapa fram några helt nya bokidéer som jag verkligen skulle vilja skriva(!) och efter ett dygn i lagom vånda har jag nu valt EN av idéerna. Eftersom detta nu sammanfaller med att november börjar om två dagar tänker jag att detta ska bli min novemberutmaning i #NaNoWriMo.

Som en del av både kursen och #NaNoWriMo får man rådet att berätta för folk om sitt mål. Så nu gör jag det. Och sen är det väl bara att köra antar jag.

img_0266

 

Lek med karaktärer

Efter att jag avslutade mina 30 dagar av Skriva 6 minuter om dagen ville jag inte riktigt släppa formen för jag tyckte den förde så mycket intressant med sig. Jag ville inte heller bara låta det hela fortsätta, eftersom jag såg en risk med att det hela då skulle mjölka ur sig själv helt.

Samtidigt står mitt bokprojekt väldigt stilla. Jag har tre huvudkaraktärer som lite grann byter skepnad och syfte fram och tillbaka. Just nu känns väldigt lite med dem riktigt rätt. Jag tog fram papper och penna och började skissa på mina karaktärer. Hur jag tänkte mig att de såg ut och hur deras olika drag kanske visade sig i olika attribut. När jag ritat de tre slog det mig att det fanns fler karaktärer som kanske kunde få plats (på pappret/i berättelsen/i mitt huvud). Så jag ritade några till.

Sen startade jag en ny anteckning som jag kallade Lek med karaktärer med planen att skriva 6 minuter varje dag, precis som tidigare, och att under de 6 minutrarna helt ägna mig åt att låta olika saker hända med mina karaktärer.

Det är faktiskt jättespännande! Nu har det helt plötsligt dykt upp typ fyra nya karaktärer. De har träffat på de tre ”ursprungliga” karaktärerna på olika sätt och några har träffat varandra. Någon har jag bara ett namn på och några ligger på lut som syskon eller kompisar till någon.

En karaktär som kommit in och tagit ganska mycket plats är en som jag skrev rätt mycket om innan jag gick in i bokprojektet i somras. Det är en person som är ganska nära mig och när jag började låta henne komma in och möta de andra karaktärerna skapades en massa miljöer och bilder i mitt huvud (nära mig, där jag växte upp) och det blev genast väldigt enkelt att skriva.

Hon i sin tur har stött på helt andra karaktärer och det börjar hända saker som jag kanske måste fortsätta dra i.

Apropå vinsterna med att låta en karaktär vara just nära en själv så läste jag inlägget Det nära av Karl Modig på Debutantbloggen nu ikväll och utifrån det känns det ganska aktuellt att låta den här karaktären komma in ännu mer i projektet.

Jag har sagt att jag ska fortsätta att bara ”leka” med karaktärerna veckan ut. Sen får vi se vad som händer.

img_0772
En nyfiken en som kikar fram bakom luggen. Hon har torgvantar också!