Essa är här – en förlossningsberättelse

Ja, så kom han till slut. Essa.
Den 9 december 2017.

Det här är mitt försök till förlossningsberättelse. För när vore en bättre tid att skriva en, än när en precis gått igenom en. Förlossning alltså.

Det har gått två månader sedan födseln redan men texten skrev jag, eller påbörjade i alla fall, när Essa var bara ett par veckor.

När jag börjar tänka på hur jag vill skriva den här berättelsen så kommer det först ingenting. Det gör mig ledsen. Det är en sådan speciell och fin upplevelse och jag känner så mycket i kroppen. Och framför allt i hjärtat. Varför är det så svårt att fånga det i ord? Men jag trugar och knåpar ihop några av de lösa trådar som hänger och slänger i min dimmiga ammande hjärna.

Det första jag berättar. Inleder med. När någon frågar mig om förlossningen är att det gick snabbt.

Så.

Det gick snabbt. Alla faser bakades ihop på nåt sätt och från att vattnet gick till dess att han kom tog det mindre än fem timmar. Men för att göra en kort historia lite mindre kort så tar vi det lite mer från början.

Jag väntade alltså mitt tredje barn och Sebastian sitt första. Så tillsammans förberedde vi oss som inför ett första barn. Och det var så mysigt att ta alla stunder vi kunde och fokusera helt på varandra och på den lilla bebisen som faktiskt växte i mig. På många sätt såg jag också förlossningen som en första eftersom det var så längesedan och så här i efterhand känns det väldigt positivt att jag tänkte så.

Vi gick på föräldrautbildning och profylax. Vi besökte lasarettet. Vi sög i oss all information vi kunde hitta. I böcker, foldrar och appar och på nätet.

Både Love och Adam var snabba förlossningar. Adam kom i princip nästan i bilen på väg till sjukhuset. Och någonstans i kroppen kände jag väl att det fanns en ganska stor möjlighet att det skulle gå snabbt även den här gången. Men jag ville liksom inte jinxa något utan försökte ställa in mig på och samla kraft inför en utdragen och kämpig förlossning. Särskilt som vänner och bekanta men också barnmorskan sa att tredje barnet kan vara en luring. Och även om det gått snabbt med de andra så behöver det inte alls göra det med trean.

”Dessutom är du ju myyyycket äldre nu och det kan också bli helt annorlunda med ny pappa och allt.”

För att sammanfatta var vi beredda på en förlossning som skulle dra ut på tiden. På 30 timmars vankande i sjukhuskorridoren. Vi hade en peppig spellista med våra mest kärleksfulla och ösiga låtar sparad på spotify. Förlossningsväskan var preppad med tidningar och böcker. Nötter och godis. Hela släkten hade gjort sitt bästa och tippat bebis födelsedatum och kalendern var full av troliga datum. De flesta tidigt i december.

Och.

Det är natten mellan fredag och lördag den 9 december 2017. Fem dagar före beräknat datum. De stora barnen sover i sina sängar och det är första dagen på varannanveckan. Så fort jag blev gravid började jag nojja på hur vi skulle göra när det väl blev dags. Jag var helt inställd på att det skulle hända på natten eftersom det gjort det med de andra. Men när skulle vi ringa vem? Skulle vi be Love och Adams pappa komma till oss eller lämna dem på vägen till sjukhuset? Knacka på grannen? Vi hade en plan, men det hindrade inte mig från att nojja lika mycket ändå.

Klockan 01:00.

En fingerknäppning. Jag öppnar ögonen. Jag är klarvaken och vet att jag måste kissa. På väg till toaletten känner jag att jag redan kissar och tänker men oj, det här blev ju lite fel.

Ligger i sängen igen och nojjar på om det kanske kan vara dags. Jag har alltså inte förstått att det är vattnet som gått utan tror fortfarande att jag kissat på mig. (Knäppt! Klart som sjutton att det var dags!)

Men i alla fall. Jag ligger där. Förvärkar och sammandragningar har jag haft mycket från vecka 30 och jag känner ingen direkt skillnad nu. Tänker att jag inbillar mig. Men jag väcker Sebastian och ringer till förlossningen ändå efter en stund. En väldigt bestämd barnmorska säger att det inte riktigt låter som om det är på gång ännu. (Note to self: Jag måste verkligen träna på det där med att vara tydlig i min verbala kommunikation). Jag ska ringa igen på morgonen om inget händer under natten för att boka tid för kontroll av vattnet. Jag är inte särskilt påverkad vid det här laget och vi tänker att det nog var falskt alarm. Sebastian somnar. Jag somnar inte.

Klockan 03:00

Jag fortsätter kissa på mig och någonstans under tiden inser jag att det nog faktiskt verkar som att det är på gång på riktigt ändå… Till slut väcker jag Sebastian igen. Nu vill jag åka in. Jag ringer förlossningen igen. Jag är fortfarande inte särskilt påverkad men för att de ska låta mig komma in gör jag mitt bästa för att det ska låta som att jag har lite svårt att andas. Det låter nog mest som om jag håller på att sätta nåt i halsen. Barnmorskan säger till slut att jag ”kan väl komma in om jag känner att jag inte vill vara hemma längre. Sebastian ringer Love och Adams pappa som kommer så fort han kan. Eftersom han vet hur snabbt det gick när Adam föddes säger han att vi kan lämna dörren öppen. Men jag vill gärna vänta tills han är på plats och placerar mig i hallen för att vänta medan Sebastian slänger ner de sista grejerna i förlossningsväska, fixar med babyskyddet och allt sånt där. Adam vaknar mitt i tumultet och kommer ner och sitter hos mig. Jag säger mellan värkarna, som börjat tillta nu, att pappa är på väg eftersom vi ska åka till förlossningen.

”Är det sant?! Kommer ni ha en bebis med er hem när ni kommer tillbaka?”

”Ja, jag tror det”, pustar jag, håller mig i räcket och försöker ta mig an värk efter värk.

”Gör det så ont mamma?”

”Ja (inandning. Ett…) det gör ganska ont (snabba utandningar. Två. Tre. Fyra…)

Lite oklart vad som händer och hur snabbt nu men allt verkar klaffa och vi kommer oss iväg till sjukhuset.

Klockan 05:00

Jag ligger på sjukhusbritsen. Jag har fortfarande min svarta klänning på mig. Alla remmar och grejer är kopplade på magen och jag tror att jag börjat djupandas ordentligt nu. Eftersom jag hade bakterier i urinen tidigt i graviditeten har jag fått antibiotika. Den ska egentligen verka i två timmar. Det kommer den inte hinna göra konstaterar barnmorskan. Några andra saker som ger mig en fingervisning om att det nog inte kommer bli så mycket vankande i korridoren trots allt.

  • Jag är öppen åtta centimeter.
  • Sebastian får inte lov att gå och flytta bilen.
    ”Det kan hända snabbt här förstår du”.
  • Barnmorskan säger att snart kommer det komma en bebis.

Med hjälp av profylax- och yogaandning tar jag mig igenom värk efter värk. Min första förlossning hade jag ingen vidare kontroll över min reaktion på smärtan och förlossningens förlopp. Jag kände mig dåligt förberedd. Jag ville helst bara krypa ifrån mig själv och smärtan tills det hela var över. Andra gången liknade den första men gick mycket bättre eftersom jag ändå visste lite vad som väntade mig. Men att jag skulle få vara med om en förlossning som kändes så bra som denna tredje hade jag bara kunnat drömma om. Heja profylax.

Jag ligger på sidan. Drar höger ben närmre bröstet när jag krystar. Kramar Sebastians hand det hårdaste jag kan. Hans ord och blick lugnar mig som alltid. Han säger i efterhand att jag vid ett skede tittar nästan rakt igenom honom med en slags tom svart blick. Det var precis innan han kom ut. När bandet av smärta spändes hårdare. Hårdare. Blixtrade genom underlivet. Drog och förlamade. Jag fann en enorm styrka av att ha Sebastian där öga mot öga. Men när det var som värst hämtade jag kraften inifrån. Och i varje andetag stannade jag kvar. Lite längre och lite djupare ända tills han kom.

Tid för födelse.
Klockan 05:44
Essa är här och idag blir han två månader gammal.

img_3600

Tio veckors väntan

Nu är det bara tio veckor kvar tills du ska komma hit. Till oss.
Bara tio veckor… Ett sommarlov. En evighet.

Kroppen blir större och större. Folk jag möter säger att jag går konstigt. Jag vaggar. På väg tillbaka från lunch häromdagen, tog jag ett par steg framåt och gungade in i en kollega, för att i nästa två steg gunga in i en annan åt höger. Lite som en bowlingkägla, konstaterade den ena. Och ja, det är en bra beskrivning för hur jag känner mig just nu.

Foglossningen har varit påtaglig ganska länge. Jag har som mest ont på ena sidan och märker särskilt av det när jag har suttit ner länge eller när jag ska försöka ta mig ur sängen. Sebastian har börjat putta på mig för att jag ska kunna resa mig över huvud taget. Att sova är i det stora hela ingen drömtillvaro. I natt sov jag en timme till första kisspaus. Två till fram till nästa. Vaken av att det helt enkelt inte går att ligga ner. Vaken av att du tycker det är dags att umgås. Och visserligen vill jag väldigt gärna umgås också. Så klart. Men jag vill sova också.

När du är vaken sparkar och sträcker du på dig åt alla tänkbara håll. Ofta när jag sitter i möte eller i soffan på kvällen kan jag känna hur hela magen hoppar till. Jag ser mig om och undrar hur många andra som sett denna mastodontspark, men det är aldrig någon mer än jag. Då trycker jag lätt mot dina fötter och stryker mot din rygg eller kanske rumpa. Jag vill att du ska känna att jag ser dig.

Du har två storebröder. Den ena ska bli storebror för första gången, den andra för andra. Vi säger storebror och storestorebror. De längtar också. När jag berättade att det (bara) är tio veckor kvar tills det är dags trodde de knappt att det var sant.

Storestorebror vaknade på natten häromdagen och var orolig för att något skulle hända dig, lillebror (din storebror då), mig, hans pappa eller din pappa något. Det är så det är med familj. Man är orolig.

Vi börjar förbereda oss på riktigt nu. Vi har köpt kläder som vi vill att du ska ha. Vi har köpt en vagn och en säng. En liten säng som ska stå bredvid vår stora. Vi har också börjat köpa andra små saker, för allting är smått. Som burkar med krämer och salvor, strumpor, bilbarnstol. Ungefär 1,3 kg står det i våra appar att du väger nu. Väx till dig. Så vi kan få träffa dig.

Om en långsam sommarvecka och att vänta trean

Det regnar ute idag också. Skurarna duggar tätt och ingen vet när de kommer eller hur länge de varar. Alldeles nyss slog blixten ner inte långt härifrån och nu lyser solen in från altandörren.

Den här veckan är det bara jag och Sebastian hemma. Inga barn. Planen var att vi skulle åkt till Stockholm i tisdags och hälsat på vänner och familj. Men nu har snart hela veckan gått och vi har istället fått spendera den med bara varandra. Lite (eller ganska mycket) som en dröm förstås (!) men vi tycker ändå lite synd om oss själva. Mest synd om Sebastian som fått bältros. Eftersom bältros kan smitta den som inte haft vattkoppor med just vattkoppor, och eftersom merparten av de vi skulle träffa har bebisar och/eller små barn, var det inte många kvar som var så sugna på att umgås med oss just nu. Bältrosen är alltså anledningen till att vi hållit oss hemma hela veckan.

Och det blev en ganska långsam vecka faktiskt. När barnen inte är hemma går jag ibland ner så mycket i varv att klockorna stannar. Och eftersom vi inte träffat i princip någon så har jag mest bara vilat hela veckan.

Förresten. Anledningen till mitt enorma behov av att vila. För er som känner mig så är det ingen nyhet längre, men för er andra kan jag stolt meddela att jag numera går runt och bär på, inte bara mig själv utan, en liten liten klump som är beräknad att landa på jorden i mitten av december. Det betyder att jag idag går in i min 22:a graviditetsvecka. Klumpen (barnet) är, enligt gravidappen Preglife som vi läser varje vecka, cirka 26 cm långt och väger cirka 370 gram. Det är ungefär lika mycket som den mängd champinjoner jag använder när jag lagar svamppasta. Ha! 52,9 procent av graviditeten har passerat och jag har 132 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum.

Att vara gravid med trean

Det här med att vänta sitt tredje barn alltså.
Häftigt. Härligt. Spännande. Läskigt. Fint. Mysigt. Underbart. Lyckosamt.

Utan att låta som en instagram-morsa som lever det perfekta livet så är det faktiskt allt det där (jag väger upp positiviteten snart, lovar). Det är nu tio år sedan jag blev gravid med mitt första barn och åtta år sedan sist. Vilket är två evigheter sedan båda två. I början var jag lätt skeptisk och lite orolig för hela baletten med att börja om från början (och lite är jag det förstås fortfarande) men nu är jag helt förälskad i det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Inuti magen alltså. På riktigt. Jag tycker det är så sjukt fascinerande hela grejen. Den växer typ flera centimeter varje vecka och från att vara typ ett litet grodyngel kan jag nu känna den sparka och snurra runt varje dag. Det sjuka med allt är att jag trodde att det kanske skulle vara lite av en been-there-done-that upplevelse att bli gravid igen. Men nästan allting känns som om det är första gången. Jag kan i och för sig känna igen själva känslorna i kroppen, men det känns ändå som något helt nytt. Och om ni undrar så är den där mammalängtan precis lika stor som de andra gångerna. Nog nästan lite större. Med trean känner jag ännu mer att jag verkligen inte vill missa någonting. Jag vill göra allt rätt. Jag vill minnas allt och känner efter varje liten grej som händer. Försöker njuta av alla små saker för att vara säker på att jag ska kunna erinra mig hur det kändes någon gång i framtiden när jag sitter där i min gungstol med mina virknålar (eller med femte generationens smart-telefon-goggles…)

…att vänta sitt tredje barn alltså (de där jobbiga sakerna).
Det är också oerhört utmattande. Tungt. Oroande. Påfrestande. Begränsande.

Illamåendet (går över)

I början mådde jag illa non-stop. Det var i samband med vår resa till Bali som jag förstod att jag var gravid och alla dofter från resan får mig just nu att känna kväljningar bara jag tänker på det. Jag hoppas innerligt att den känslan försvinner sen. Heldeppigt att inte kunna tänka på återresan till Indonesien utan att få kväljningar. Men efter de första tolv veckorna mådde jag helt plötsligt ganska fantastiskt och tänkte att det där med andra trimestern verkligen var en hit. Jag gick till gymmet (en gång), tog långpromenader, lagade mat och kände mig riktigt strålande.
Tänkte: Det är så här det är att vara gravid!

Men den senaste veckan har jag i princip känt mig deprimerad. Det kan i och för sig hänga ihop med vädret och det faktum att vi fick ställa in semesterplanerna, men jag tror också att det är själva graviditeten. Jag vill sova. Hela tiden. Och när jag är vaken har jag en djupt inneboende vilja att bara sätta mig ner. Sen när jag väl sitter ner så är magen i vägen och det spänner och gör ont så jag måste ställa mig upp igen. Gaah!

Foglossning och träning under graviditeten

Min foglossning, eller bäckenbottensmärta, har blivit värre. Jag försöker promenera och röra mig varje dag men det är så urbota oskönt. Cykla är det som går bäst. Jag har lånat ett foglossningsbälte från min barnmorska vilket faktiskt hjälper lite. Och jag gör mina knipövningar. Det räknas också som träning har jag hört! Det sämsta med att ha så ont redan nu är att jag känner mig som en elefant. Jag vaggar verkligen fram. Men när jag ser mig i spegeln, eller möter andra som är sådär riktigt gravida, typ min svägerska, som ser ut som om de ska sprängas vilken sekund som helst. Då känner jag mig yttepytteliten och som världens tramsigaste som klagar på att “det är så tungt”. Men det äääär verkligen så tungt! Jag har ont i rumpan, under rumpan, runt höfterna och ja, i hela bäckenbotten. Och viktiga saker som att stå på ett ben är totalt uteslutet. Blä.

Eftersom jag ändå känner mig rätt så gravid och obekväm var det hur som helst liiiite skönt att slippa sitta i bil i 6 timmar upp till Stockholm och sen 6 timmar hem igen. Och även om jag mest har legat och vilat, pekat och ibland hjälpt till med min extremt vässade och snabbtänkta hjärna… så har vi faktiskt fått en hel del gjort hemma i huset under veckan. Eller Sebastian har fått en hel del gjort. Heja hjärtat!

Mer om det inom kort.

IMG_0467
Passar på att ta en sommarpromenad när det är uppehåll

Fredagsmys

Fredag igen. Bytesdag. Lämnar barnen hos deras pappa. Läser färdigt den där boken. Gråter lite försiktigt, för det gör jag alltid när en bok tar slut. Planterar blommor. Äter pizza med sparris och pinjenötter. Dricker lite bubbel. Pratar hål i huvudet på Sebastian som sitter mitt emot. Lyssnar på fågelkvittret. Funderar på helgen.

Tar fram skrivdon och skriver. Det har jag inte gjort sen resan till Indonesien.

Nu reser vi (på riktigt)

För några månader sedan skrev jag om att längta efter att resa och om vår lilla resa till Karlskrona, som ett substitut till de där långa drömresorna som har en tendens att aldrig bli av. Men nu råkar det faktiskt vara så att vi tog en titt på resekontot, slog ihop ett och ett och insåg att det faktiskt är nu vi ska göra den där resan som jag hela tiden tjatar om att jag vill göra. Det vill säga en sån där once in a life time resa.

Sen vi träffades för tre år sedan är resandet något som jag tjatat rätt mycket om. Vi åkte mycket på semester när jag var barn, men jag har ändå alltid ångrat att jag aldrig gjorde någon långresa på egen hand. En sådan där resa som alla andra gjorde. Någon åkte till andra sidan jordklotet och reste runt, en annan var au pair i Belgien, ett par drog till Indien med en ryggsäck och någon flyttade till Paris för att plugga franska. Problemet med mig var att jag aldrig hade någon sådan längtan när jag var i 20-års åldern och därför gjorde jag det helt enkelt inte. Men som sagt. Att ångra är ju dumt.

När man har två barn, hus, heltidsjobb och sånt där så är det ju lite klurigare att lösa de praktiska detaljerna med att dra till andra sidan jordklotet. Men vi har efter en del funderande lyckats få ihop det riktigt bra. Så om några veckor drar vi.

Vi ska ut och resa!
Destination: Indonesien, Bali, 14 dagar.

Jag har tidigare varit i Indonesien en gång. Då åkte jag, mamma, styvpappa och moster på rundresa på Java och sedan solade vi en vecka på Bali. Då var jag 19 år och hade precis tagit studenten. Det var en riktigt fin rundresa och vi fick se och lära oss massor, men jag har många blandade känslor av de där dagarna när vi reste runt i en turistbuss på ön där jag råkar vara född. Det var nog då jag började förstå att jag inte är indones eller asiat, utan svensk med asiatiskt utseende. De här tankarna har i och för sig alltid funnits i mig både före och efter den där resan. Jag har alltid vetat att ”jag kommer från Indonesien”. ”Jag kom till Sverige när jag var liten bebis” och ”min biologiska mamma hette Janda och hade nog inte råd att behålla mig”. Det har bara varit så och inte så mycket mer. Men allt blev såklart mycket starkare av att vara där. På riktigt.

En sak som kom över en ganska mycket var att se alla människor runt omkring och för en gångs skull känna att de såg ut som jag, jag såg ut som de, vi såg ut som varandra. Jag vet att jag flera gånger tänkte att någon av dem kanske var min bror eller släkting. Men den allra största känslan som infann sig var att trots att jag såg ut som dem så kändes det inte som att jag var en av dem. Och på många sätt var det en tung känsla att det inte kändes som hemma. Jag tror att jag trodde att det skulle göra det. Hemma (i Sverige) har jag alltid haft känslan att jag är svensk och på många sätt som alla andra, men ändå inte.

När jag och mamma (min svenska mamma, vilket känns så löjligt att säga eftersom det låter som om jag har mer än en mamma och det har jag ju inte, fast sen när jag tänker efter så har jag ju det…typ) pratade om resan vi gjorde år 2000 vid en familjemiddag härom dagen så berättade hon hur hon mindes en sak väldigt speciellt från vår resa i Indonesien. Det var att den inhemska befolkningen vi mötte flera gånger sa ”oh, lucky you!” när de fick höra att jag var adopterad. Mina minnen från samma resa är att de envisades med att säga ”oh, poor you!”. Jag har ingen aning om vilket de sa flest gånger och jag menar verkligen inte att det är synd om mig på något sätt. Men när folk sa så fick jag också den där känslan. Det var lite som en aha-upplevelse att känna att jag inte hörde riktigt hemma varken här eller där.

Sedan dess har jag i alla fall varit ganska ointresserad av att återvända. Jag har inte varit redo att möta känslorna en gång till. Samtidigt har jag varit nyfiken och undrat hur det skulle kännas nästa gång. Hur jag skulle hantera det. Jag vill ändå tro att det har hänt en del med mig de senaste 17 åren.

Tanken med just den här resan är mest att uppleva och upptäcka. Och såklart att göra det med mitt hjärta.

Och just nu är jag fantastiskt spänd av förväntan. Nervös. Men framför allt glad över att jag ska få åka ut på en riktig resa!

Att hälsa på syster och att svettas igen

Vi har varit hela helgen hos storasyster och hennes familj i Lerum. Barnen har skrikit ikapp och brottats på golvet i kusinernas pojkrum, spelat minecraft och kollat youtube-klipp så ögonen förmodligen skulle behöva skärmdetoxas i minst en vecka, de har skrattat så de kiknat och bråkat bara lite. De vuxna har druckit vin, bakat bullar och stekt bacon. Vi har alla testat våra trampolinkunskaper och kvalitet på mag- och ryggmuskulatur på airhopp i Partille och vi har varit väldigt mycket lediga tillsammans. Allt sammantaget, en mycket fin helg.

Den timme vi spenderade på airhop är förövrigt den mesta kondition jag fått på hela vintern. Det var underbart att svettas igen och när jag tänker på det så har jag nog inte sprungit sen någon gång i julas. Och innan dess var det så dåligt med löppass att det knappt räknas. Jag har varit förkyld i omgångar hela hösten när jag tänker efter. Sådär ordentligt förkyld med hosta, grönt snor, ont i halsen och nu senast väste det till och med i lungorna varje gång jag vred kroppen diagonalt. Kan ju bara inte bara vara ett gott tecken.

Denna brist på rörelse har gjort att jag kämnet mig närmast förlamad. Kroppen känns som en tjock deg. På jäsning liksom. Det värsta är suget på godis. Det har varit så illa att jag fick bestämma mig för att sluta äta godis mitt i veckan, vilket bara gjorde att jag blev ännu mer sugen.

I veckan kände jag i alla fall för första gången på flera veckor att jag började bli lite bättre från förkylningen (men inte helt ännu). Därför har jag börjat fundera mer på min träning och löpning nu än tidigare och det känns peppigt att kunna börja snart. Särskilt när jag tänker på den där tjocka degen.

Planen är att hålla igång kroppen med att springa regelbundet, inga direkta distansmål men ett första stopp är vårruset i maj med tjejgänget hemma i Göteborg och i julklapp anmälde jag mig och Sebastian till Kullamannen för att hålla igång hela året plus att få en löpupplevelse tillsammans. Kanske kan jag klämma in ett millopp och träna på att få en bättre tid på milen än tidigare också.

Men. Löpningen i sig är inte något jag satsar på i år. Däremot känner jag att jag vill släppa loss kroppen igen och testa på dansträning igen. Dansen har alltid varit något jag älskar men som det är just nu kan jag inte ens minnas sist jag dansade. På måndag provtränar jag därför dansaerobic av något slag på det lokala gymmet och på söndag är det prova-på-dag på ett danshus i stan och efter det ska jag bestämma mig för om det är dans eller gym som gäller. Kroppen skriker bara jag tänker på hur skönt det ska bli att komma igång.

Hur orolig kan man bli för sina barn?

De ringer från skolan och jag måste hämta Adam tidigare. Han hade gått ner för en kulle och fått plötslig huvudvärk. ”Jag sa till Julle att han skulle vänta lite för jag fick ont i huvudet, sen kom det bara pang och jag var tvungen att sätta mig ner och gråta”, säger barnet till mig när vi pratar.

Lärarna är oroliga. De tycker att jag nog ska åka till doktorn. Det har de googlat sig fram till att man ska göra när man har ont i huvudet på det sättet.

Jag sätter mig i bilen med Adam bredvid mig. Blek och liten.

Med motorn igång ringer jag till vårdcentralen och sköterskan frågar tusen frågor. Men jag svarar (med Adams hjälp) att han ser som vanligt, hör som vanligt, kan gå, mår inte illa, har inte så ont längre, har inte ramlat eller fått något slag mot huvudet och njae jag är kanske inte riktigt 100 % säker på att han har så ont som han säger. Det har ju ändå hänt förut att jag i förbifarten vid lämning på förskolan och skolan sagt att jag kan komma och hämta på skolan om han skulle må dåligt (om han till exempel haft ont i magen på morgonen) och då råkar det ibland bli så att man nog får lite ont i magen senare på dagen… Så när jag lägger på luren känns det faktiskt ändå helt ok att säga att vi åker hem och vilar, tar en huvudvärkstablett och avvaktar.

Att sjuksköterskan säger ”om det skulle hända något akut under kvällen då får du ju ringa 112” ignorerar jag nästan.

Efter en alvedon som smälter på tungan, ett stort glas vatten, några läkerol och en superläskigt bra bok är Adam pigg och vill spela xbox. Vi hämtar storebror, äter färskt bröd med gräddost, ritar jultomten och rudolf med röda mulen, skäller lite på varandra, kollar konsert på SVT play och spelar kort.

Det verkar trots allt som att det inte var någon hjärntumör just den här gången.

Nytt år. Nya mål. Snart.

Det börjar närma sig ett nytt år. Och jag tycker väldigt mycket om nästan allt som är nytt och har inför 2017 börjat fundera på vilka mål jag skulle kunna sätta för mig själv. Sen jag började sätta mål för mig själv har jag märkt att saker och ting faller på plats lite lättare och att allt liksom blir lite bättre.

Förra året satte jag upp tio mål som jag nu, när jag började fundera på nya, hittade bland buntar och anteckningar. När jag såg mina mål framför mig kunde jag se att jag (förvånansvärt nog) faktiskt haft de med mig någonstans i bakhuvudet under året fastän jag samtidigt verkar ha förträngt de helt. Och eftersom jag helt glömt att göra det under året känner jag att, innan jag kan sätta upp de nya målen, behöver utvärdera de gamla.

ÅRET 2016

1. Upptäcka minst ett nytt resmål

Ja. Vi åkte till Mallorca med mina föräldrar och med barnen, vilket var mer att upptäcka än vad jag föreställde mig. Vi var i och för sig ganska stillsamma och höll oss mestadels på stranden och i närheten av hotellet. Men jag och Sebastian fick också en heldag för oss själva med bil i bergen då vi verkligen tog oss tid att upptäcka.

Sen får vi inte glömma Karlskrona.
Nytt – check. Resmål – njae – men, check. Upptäcka – check!

2. Njuta av att vara i naturen

I början av året sprang jag ganska mycket, men någon gång under sommaren stannade det av. Lite småskador, förkylningar och allmänt dålig motivation på det gjorde inte saken bättre. Men en sak som löpningen verkligen gett mig är att jag längtar efter luft och natur mer nu än tidigare. Jag är ute och jag njuter. Jag suktar efter lunchpromenaden och väljer ute framför inne betydligt oftare än tidigare. Och naturen gör mig gott. Allra helst den ”riktiga” naturen och långpromenader längs Skåneleden och naturreservat lite här och var har guldkantat kvällar och helger under året. Kopparhatten, Svedberga kulle, Småryd, Domstens strand, Glumslövs backar, Järavallen, Svartedalen… några som fastnat i mitt hjärta.

3. Testa ett nytt äventyr, som exempelvis åka höjdbanan

Jag vet inte riktigt vad jag menade med höjdbanan men jag har i alla fall varit på Kungsbygget och åkte zipline. Det var kul!

4. Åka skidor eller snowboard minst en gång

Heja Vallåsen. Den gamla snowboarden åkte fram, jag tror det var den sista helgen med snö. Det blev några åk och att ramla runt i snön är verkligen som balsam för kropp och knopp.

5. Upprätthålla en plan för löpning och träning

Vad ska man säga. Nej. Det har inte gått så bra. Jag har försökt göra och följa ett antal olika planer och ibland gick det väldigt bra men mestadels bara trögt. En sak som jag reflekterat över är att det många gånger känts som att det är alla appar och löparklockor som springer och inte jag. Därför var det skönt att sluta med program i runkeeper men också knasigt eftersom det blev att jag slutade nästan helg. Just nu vet jag inte riktigt vad jag vill med min löpning och funderar på att inför 2017 istället sätta rörelsemål och inte bara löpning. Apropå appar och klockor så skaffade jag mig en apple watch i slutet av sommaren och den hjälper mig i alla fall att hålla en hyfsad standard på det dagliga rörelsemålet men det kan bli sååååå mycket bättre.

6. Springa ett längre lopp än tidigare

2016 blev året då jag sprang Göteborgsvarvet! vilket fortfarande känns helt magiskt. Det räcker med det.

7. Prioritera mina vänner

Här vet jag inte riktigt vad jag skulle prioritera mina vänner framför. Ovänner? Hm…

8. Läsa böcker

Jag började läsa och låna och köpa och skriva. Allt på en gång och jag är så oerhört glad att jag läser igen. Jag skulle kunna göra långa listor och utläggningar om hur människor (karaktärer) i böcker påverkar mig och hur jag blir lite ledsen varje gång jag fantiserar om hur en huvudperson ur en gammal bok mår eller vad hen hittar på och sen kommer på att personen ju inte finns på riktigt!

9. Skratta utan att begränsa mig om något är roligt

Ja. Jo. Kanske inte riktigt. Jag har träffat de som kan skratta värre. Men jag har skrattat mer än på länge, särskilt sen jag bytte avdelning på jobbet och fick ett helt team att hänga med om dagarna. Tummen upp för kollegor man kan skratta med.

10. Krama mina barn

Det låter kanske dumt och självklart, men ibland glömmer jag faktiskt bort hur positivt närhet och kärlek påverkar en. Jag har använt detta lite som en strategi. Min yngsta har en tendens att bli väldigt arg och ju mer han skriker desto mer skriker jag och desto mer skriker han. Jättedumt och väldigt icke-konstruktivt. Därför började jag att testa att låta honom vara arg, säga att det är okej men att det kan vara bra att försöka lugna sig lite. Kanske det till och med skulle hjälpa att bara vara arg och samtidigt kramas. Och sen fortsätta prata.

Det funkar faktiskt! Det som ibland kan vara svårt det är att komma ihåg det.
Kärlek.

En planlös helg

Första advent 2016. Den här helgen shoppade vi mest hela tiden. Och jag försökte återhämta mig efter en förkylningsvecka. Jag var till och med hemma från jobbet i två dagar, utan att jobba.

Black friday och vi bor 1 km från Väla. Det säger sig självt vart vi skulle ta vägen en helg helt utan planer och barn.

Jag lyckades shoppa kläder jag ”behövde”, nåt jag bara ville ha och kuddar till våra soffor. Köp inte kuddar på black friday, om du vill ha ett tips. Omöjligt att ta sig fram i minglet, onödigt jobbigt att klämma sig in i omklädningsrummet och du känner dig som värsta överkonsumenten (även om det är med all rätt så lite onödigt mycket).

Efter det nya kuddinköpet lagade vi middag. Stekte kött, drack rödvin i vackra glas, lyssnade på musik, tjatade inte på några barn som var tvungna att städa upp efter sig, städade upp efter oss själva (bara lite), tände ljus och drog runt i huset så där som vi gör när barnen inte är hemma.

Idag (söndag) hade barnen dansuppvisning i stan där vi samlades hela högen, mammor, pappor och bonusar, och applåderade de små liven som dansat sin första termin på dansskola och som helt plötsligt är fullfjädrade dansare (nåja).

Energinivån på dansgolvet gick upp och ner kan man säga...
Energinivån på dansgolvet gick upp och ner kan man säga…

På eftermiddagen möblerade vi om i vardagsrummet. Bästa tidsfördrivet en mörk och kall vinterdag.

img_0443img_0445 img_0450

Gilla helgen.

Det är väldigt lätt att längta tillbaka till sommaren

Jag hittade bilder i kameran från vår campingsession på Ven i somras och det är inte så jättesvårt att länga tillbaka till årets varmaste dagar. Solen, havet och semestern.

Sebastian spelade med bandet (Institutionen) på Ökända musikfestival och jag ville så gärna uppleva festivalen jag hört såååå mycket om. Och eftersom barnen var hemma fick det bli så att vi drog över till ön allihop. Jag velade fram och tillbaks i flera veckor innan jag tillslut dagarna innan bestämde mig för att ge mig på ett försök att tälta med kidsen. Köpte tält och sovsäckar.

img_0351img_0170

img_0016img_0063img_0119