November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.

”Men bor din mamma i Indonesien eller i Sverige?”

Nu har vi tagit oss med bil från Ödåkra via Landskrona till Köpenhamn, därifrån med flyg till Amsterdam. I Amsterdam hoppade vi på det stora planet som med en yttepytteliten mellanlandning tog oss hela vägen till Denpasar, Bali.

Vi började vår resa 11.30 lokal svensk tid och landade drygt 26 timmar senare på ett hotellrum i närheten av Kuta Beach, med lila och gula innerväggar. Hotellrummet luktar inpyrd rök. Det känns bra att vi bara ska stanna här i två nätter.

De flesta här verkar se att jag kommer från Indonesien och det är redan många som har frågat tveksamt om mitt ursprung och jag försöker berätta. Killen i passluckan frågade var jag kom ifrån, var jag var född, var min mamma bodde och fattade inte mycket av mina (om du frågar mig, extremt enkla och pedagogiska försök att förklara att jag var adopterad…). När jag började illustrera med händerna och visade att ”jag har en biologisk mamma i Surabaya som gav upp mig för adoption, därför har jag också en mamma i Sverige”, gav han tillslut upp med en suck och släppte in mig.

Detta med alla blickar och förklaringar och frågor tyckte jag var väldigt jobbigt förra gången jag var i Indonesien (för 17 år sedan). Den här gången känner jag mig mer förberedd. Det är jag glad för.

Lokal tid är klockan mitt i natten nu och vi ska sova och ladda om för äventyr i morgon!

Vågorna på Kuta beach är stora och mörka sent på kvällen

På resan samlar jag mina tankar i en alldeles nyinköpt anteckningsbok med svarta pärmar i läder. Där det finns wi-fi försöker jag skriva även här. En och annan bild kan hända kommer på instagram också.

Mitt instagram finns på @fine_hulthenakerblom och Sebastians @sebkar

Gick och såg en film – om att vara adopterad

Igår var jag på bio. En förhandsvisning av filmen De ensamma av Osmond Karim. En film om adoption och om att vara adopterad. Jag tvekade och visste inte om jag orkade, men tack vare en spark i baken så insåg jag att jag ju gärna ville se filmen och att det kanske kunde vara värt mödan. Jag visste att det skulle kännas mycket och att jag förmodligen skulle börja gråta. Så som jag gör när saker känns.

Filmen är en dokumentär på ungefär en timme. I filmen intervjuar Osmond ett kanske 10-tal personer som blivit adopterade och som nu blivit vuxna. Filmen handlar om den ensamhet som många adopterade känner och behandlar problematiken i att vara icke-vit svensk. Om att identifiera sig med att vara svensk, men att rent kroppsligt vara icke-vit och att i det känna en sorts raslig ensamhet.

Personerna i filmen beskriver bland annat motsägelsefulla känslor av att förväntas vara tacksam och samtidigt bära på en känsla av otrygghet. Carolina är en av de adopterade och en stor del av filmen handlar om hennes berättelse. Om hennes känslor av att växa upp som adopterad men också om hennes svenska föräldrar och hur det gick till när hon fick kontakt med sin biologiska mamma.

Jag tyckte om filmen.

Jag råkade höra en person som efter filmvisningen sa att hon inte kände igen sig i filmen och hon sa lite besviket ”varför tog de inte med någon av de glada?”

För mig var det tvärtom. Jag kände igen mig i det mesta. Framför allt kände jag att filmen satte fingret på något som jag känner varje dag men inte riktigt kan förklara. Självklart kan det bli fel om en generaliserar och säger att det är så här för alla som är adopterade, men jag tror att väldigt många känner igen sig i de här känslorna. Det behöver inte betyda att en identifierar sig bara med det. Och det är precis det som jag tror är det som gör det så komplext. Jag ser till exempel mig själv som en glad person. Jag har det mesta jag kan önska mig. Jag har till och med ”allt”. Men jag är också väldigt fundersam av mig och jag har ofta känt mig ensam. Inte fysiskt men på andra sätt.

Det är lättare nu som vuxen. Men när jag tänker på hur jag är, hur jag känner och reagerar i olika situationer så är det många gånger som att jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt. Kanske inte konstigt om känslorna är svåra att hantera ibland.

Det fanns många små detaljer i filmen som kändes viktiga för mig. En av dem var när en av tjejerna pratar om hur omgivningen ofta säger att du har ju allt, Sverige är ju så tryggt, hur kan du inte vara lycklig?

– För att det inte är tryggt för mig, säger hon då som svar på sin egen fråga.

Efter filmen var filmskaparna på plats och även Carolina från filmen. Hon pratade en del om det här såret som faktiskt finns i kroppen och hon uttryckte det som att spåren av att ha blivit lämnad sitter på cellnivå. Jag vet inte riktigt hur hon menar, men för mig blir det mer och mer tydligt att jag faktiskt funderat mycket kring just det. Jag har blivit lämnad. Den som födde mig lämnade mig till någon annan, jag separerades från henne. Jag kommer förmodligen aldrig känna min biologiska familj, jag kommer aldrig leva ett liv i den kultur och i det land min biologiska familj finns och där jag har mina biologiska rötter. Jag har för alltid blivit någon annan än den jag föddes till att vara. Jag går i någon annans skor. Jag vet ju att det inte är sant i praktiken. Jag föddes ju till att vara jag och jag är den jag är… men känslor och tankar har för mig många gånger rört sig i sådana banor. Att det liv jag lever och det jag har här i Sverige dessutom på många sätt anses ”bättre” än det liv jag skulle haft om jag vuxit upp på Java med en muslimsk, ogift mamma gör ju också att det enda rätta att känna är tacksamhet och lycka. Det var väldigt svårt för mig att hantera som barn. Vi pratade inte om känslor på det sättet. Jag förstod inte att det var okej att känna alltihop. Jag var bara glad. Jag visste inte hur en var och visade något annat.

Att posta detta känns konstigt. Filmskaparen Osmond sa under samtalet efter filmen att en av de saker som gjorde det så svårt att prata om de här sakerna var att ingen vill ju få sin mamma att gråta. Och det vill ju inte jag heller.

Men jag försöker tänka att det inte är det det handlar om. Jag är inte för eller emot adoption. Jag är inte och jag tror inte att adopterade är olyckliga och missförstådda. Men jag tror att de där känslorna är en stor del av livet för många adopterade och jag vill gärna dela med mig av hur jag tänker.

De ensamma har premiär på SVT den 20 april.

I HD 20170317 kan du läsa artikeln Regissören Osmond Karim är tillbaka med en film om adoption

En liten tanke om skrivande och adoption

En annan sak som jag kommit på är att i alla mina bokidéer som jag jobbat på och i alla mina tankar på skrivande så har jag skrivit in att huvudpersonen kanske har en kompis som är adopterad eller att kanske det ska handla lite om att vara adopterad i alla fall. Men jag tänkte aldrig på att det var det som kunde vara i fokus.

Jag har letat och letat efter något att skriva om jag läste i något skrivtips att det viktigaste med att skriva är att du ska ha något att säga och jag har tyckt att det har varit så himla svårt att veta vad det är jag vill ha sagt.

Men en sak är ju säker. Att vara adopterad kan jag! Jag skulle till och med vilja säga att jag är ganska bra på det. Och tankar om det har jag många. Så varför inte utgå från det.

Genpoolens och platsens betydelse

När jag var liten brukade jag drömma om att vara lik någon. Lik någon på riktigt. Genom blod. Jag ville jämföra mina krokiga tår med någon och kunna säga att våra tår var varandras. Jag kände mig halv för att jag inte kunde göra det.

Idag kan jag det. Jag har två fina fina ungar. Av mig producerade. Ena har min näsa och mina lockar i nacken. Andra har de mandelformade ögonen och mina hårda öron. Nu är de här. De är jag och jag är dem.

Men på senare tid har det, trots att jag nu har min genpool (relativt) säkrad här och nära, slagit mig att mitt ursprung inte är härifrån. Jag är fortfarande född i det där varma landet långt bort där ingenting är som det är här. Åtminstone inte särskilt mycket.

Att jag nu har mina gener här förändrar inte att jag fortfarande har något där också.

Det har aldrig varit särskilt viktigt för mig att leta upp min biologiska mamma eller pappa. Jag har min mamma på foto i pärmen i bokhyllan. Jag är lik henne där. Men jag känner nu att jag ändå vill åka dit. Jag behöver vara på platser där jag är född att vara. Andas ekvatorluft och känna mig fram i miljonstäderna som hade kunnat vara mina.

Sverige är mitt, men vad är Indonesien egentligen?

Det är inte det att jag är halv, men hälften av mig är så väldigt osynlig. Jag måste nog helt enkelt åka dit och locka fram den där halvan lite mer.