Jag hittade bilder i kameran från vår campingsession på Ven i somras och det är inte så jättesvårt att länga tillbaka till årets varmaste dagar. Solen, havet och semestern.
Sebastian spelade med bandet (Institutionen) på Ökända musikfestival och jag ville så gärna uppleva festivalen jag hört såååå mycket om. Och eftersom barnen var hemma fick det bli så att vi drog över till ön allihop. Jag velade fram och tillbaks i flera veckor innan jag tillslut dagarna innan bestämde mig för att ge mig på ett försök att tälta med kidsen. Köpte tält och sovsäckar.
Nu sitter jag i soffan med tända ljus. Tror visst att hösten är här. Och jag har förstått att man kan springa kortare rundor istället för bara ”långa” hela tiden. Kanske att det till och med kan vara bättre. I Nike running appen hittade jag ett pass som heter Riktmärke som gick ut på att jag skulle träna mig på att springa i ett högre tempo än i vanliga fall. Jag värmde upp i 7 min, öste på i snabb fart i 3 min och varvade ner i 5. Och tanten i mina hörlurar sa att jag var jätteduktig. Så jag litar på henne!
Men. En sak som jag blev skitsur för var under avslutande minut när hon helt plötsligt försökte peppa med ”kom ihåg att ju hårdare du jobbar desto snyggare blir du”. Vad hände?! Samtidigt säger hon ”Kom ihåg att det inte finns någon mållinje, men vi ses på startlinjen nästa gång”, vilket känns sympatiskt och smart. Men det där andra gjorde mig förbryllad. Bättring #NRC !
Annars idag har jag och teamet suttit tillsammans runt i vårt konferensrum (för jag har ett team nu och en massa kul och sjukt kompetenta kommunikatörskollegor eftersom jag bytte avdelning i somras) och kollat på en webbsändning om Digital kommunikation – från rörlig bild till nya digitala kanaler som hölls i Stockholm, SKL.
Eftersom vi tittade via webbsändning kunde var och en bestämma vilka delar vi ville titta på och om man ville gick det bra att samtidigt jobba med annat. Himla bra upplägg. Så då passade jag på att klura på ett upplägg för en årsplan med tydliga mål (hurra!) för Pedagogsajten, som ju är mitt huvuduppdrag.
Och vi hade popcorn och godis också.
Så denna dag har jag lärt mig saker som att Svenska kyrkan verkar grymma när det gäller digitala strategier och närvaro i sociala medier, att snapshat kan vara en bra kanal att använda sig av (om det är där målgruppen befinner sig), att Kungälvs kommun satsar på att bli bäst på film och att om jag skulle behöva föda barn igen så är det podden Föda barn som gäller.
Ok. God natt. Åh, förresten. På torsdag är det bokmässan. Skulle såååå gärna vara där. Ska följa det allt jag kan på hemmaplan. Framför allt Bladen brinner som har premiär!
Den första semesterveckan har jag spenderat med kärleken, ett par vänner, för mig själv och i stillhet.
Vi sov tills barnen i vanliga fall äter lunch på skolan. Vaknade varma och vimmelkantiga av för många timmars sömn och instängd luft i sovrummet.
Tog en biltur till mitten av Skåne och njöt i regnet av underbara pärlor.
Björkhaga trädgårdsgalleri
Det tar ett tag att få in rätta semestermoodet
Vi åt långfrukost sju dagar i sträck. Det bästa jag vet. Flyttade ut frukosten till uterummet och sedan till framsidan så fort det blev väder.
Fick i början av veckan besök av två bästa och fikade på favvostället LillaRo, käkade lyxsallad nästan på stranden och badade trots kallt.
LillaRo mitt ute i ingenstans. Underbart.Alltså det är verkligen inte så illa som det ser ut!
Tiden för mig själv har jag väntat på. Och för att utnyttja ensamtiden till max öppnade jag upp min gamla Acer från studietiden och tog ett glas rödvin och började skriva. Påbörjade Skriv! och har tack vare det kunde jag börja formulera och tydliggöra två skrivprojekt. Det svåra nu är att våga tro på en idé lite mer för att välja den och köra så det ryker… I Skriv! har jag också fått kontakt med två personer som jag ska testa vara skrivkompis med. Spännande, spännande.
Jag har börjat med kvällsyoga i solnedgången.
Idag har barnen kommit hem och nu följer två semesterveckor tillsammans. Har förberett mig med hjälp av sommarens överlevnadsguide med barn och i morgon blir det dags för min (och barnens) första musikfestival! Jag har packat sovsäckar, tält, hörselkåpor, morötter, ficklampor, bananchips, varma kläder och godis. Det ska bli soligt och varmt och Ven väntar med Reagge och solsken. Ökända, gör er beredda!
…sen kom de och jag upptäckte att jag bara sparat inlägget som ett utkast! Därför kommer det lite sent!
Detta blir vår första sommar i huset. Och det är verkligen sommar nu. Ända sedan vi flyttade in i slutet av november har vi väntat och längtat till lila syréner, turkosblått vatten, asfaltsogräs.
På mindre än två veckor har vi nog fått uppleva allt man kan tänkas vilja ha ut av sommarmånaderna. Temperaturen steg plösligt till närmre 30 grader, gurkor och tomater har växt ur sina krukor, gräsmattan torkat och studsmattan nära på glömts bort till förmån för oasen på baksidan där vi ätit frukost, lunch, middag, badat oss torra av klor och huserat bästa vänner.
Underbara sommar.
Idag fyller Love 8 år och det är två dagar kvar till skolavslutningen. Det har varit mindre än 20 grader i ett par dagar nu och jag har äntligen tid att skriva av mig lite, istället för att lapa sol på trädäcket. Som för övrigt känns som en brygga under fotsulan.
Men gå inte barfota på trädäcket, då får du flisor i fötterna.
För ett år sen hade jag, efter att i 33 år envist hävdat att jag inte kunde springa, precis kommit igång med min löpning. Löparglädje och Jaana Nehez hade lockat mig med på ett träningspass där man kunde pröva på orientering och efter det fick jag lite mersmak så i juni startade jag ett ”Lär dig springa”-program på Runkeeper. Jag sprang 2-4 km per pass och kom igång riktigt bra.
Idag sprang jag min första halvmaraton och genomförde mitt första Göteborgsvarv.
Startgrupp 16 – bästa gruppen
Göteborg – du får mig så lätt
Under de åren jag bodde i Göteborg älskade jag det mesta med staden. Göteborgsvarvet var inte en av de sakerna. Det var folk överallt och alla var i vägen. Det luktade svett och det var skräp överallt. Om jag mot förmodan kände någon som sprang så hade jag ingen aning om hur fort eller när personen sprang så att försöka heja och hitta hen var i stort sett omöjligt.
De är uppe på taken, alla är högt över staden. Sommaren snurrar fort när vi bara snöar bort.
Men med Håkan i lurarna (cheezie, jag vet) tog jag idag, med en helt ny syn på varvet, mig fram genom gator och över broar i min gamla stad. Jag kom på mig själv med att le för mig själv flera gånger, blicka ut över havet, folket och ett gråregnigt Göteborg. Sig likt, men olikt.
När du förändrar ditt sätt att betrakta saker, förändras de saker du betraktar. Max Planck
De första kilometrarna var vädret ljummet, disigt och stilla. Ljuvligt att springa. Den första biten i Slottsskogen går inte att beskriva som något annat än ett stort kalas. Fullt med glada människor som hejade, åt glass, lekte och kollade på djuren (alltså inte bara på oss som sprang utan de andra. Kommer förresten ihåg påfågeln jag ritade i första klass efter ett besök i parken.)
Genom Majorna kändes det som att springa ”hemma på våran gata i stan”. Eftersom det var soligt njöt jag extra att springa under de första vattenduscharna.
Tempot kändes behagligt väldigt länge. Inget flås utan bara väldigt, väldigt skönt att kunna susa fram i njutbar takt. Jag stannade till, gick några steg och drack vid varje vattendepå.
Jag hade bestämt mig innan för att inte slösa onödig energi i backarna. Så över Älvsborgsbron gick jag min första bit. Det var så trångt och gick långsamt att springa så det hade bara varit dumt att inte passa på att gå lite. Älskade känslan av att kunna röra sig fritt i bilfilen över bron och att all trafik var stilla på grund av oss.
Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna, alla dansar…
I virrvarret vid startområdet hade jag råkat sätta på Spotify att spela bara mina fem sparade Håkan Hellström-låtar fastän jag förberett den perfekta springlistan. När jag insåg att det bara var Håkan blev jag först irriterad men det blev i ändå som pricken över iet när jag sprang där över Hisingen. Filmiskt, göteborgsk och oväntat peppande. Men efter 11 km fick det vara nog och i Sannegårshamnen stannade jag till och bytte innan jag passade på att springa några hundra meter på bryggan som omväxling till all asfalt.
”Blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsar. Två röda från att smaka döden över asfalt, strö över min aska sår fyllda med havssalt. Benen tar mej framåt men just nu går det så sakta.” Timbuktu
När det blev dags att lämna Hisingen började benen kännas tunga. Timbuktu och Spring hjälpte lite grann men i stigningen över Götaälvbron var jag tvungen att gå en bra bit. Vid slutet av bron visade klockan 16.40, vilket var nästan exakt min måltid på platsen och det gjorde mig glad. Motsträvigt sprang jag upp förbi Lilla bommen och Brunnsparken. Det hade börjat regna nu och det blåste rätt kallt. Inga fler vattenduschar.
Precis när det kändes som mest kämpigt hände något magiskt! En bästa vän och hennes familj stod helt plötsligt precis jämte mig och skrek mitt namn. Jag high-fivade henne, blev rörd och glad och fick kraft att fortsätta förbi Stadsteatern och ta mig upp nästan hela vägen till Poseidon.
Trots den nyvunna kraften så tog lusten lite slut någonstans uppe på Avenyn. Vid 17-kilometersmarkören ville benen inte vara med längre. Vaderna kändes krampiga och gjorde ont. Jag var tvungen att gå en bit men efter Poseidon utnyttjade jag sluttningen och sprang vidare på ren vilja. Förbi Vasa och mot Handels. Mycket nostalgi och jag hann till och med snegla upp mot min gamla gymnasieskola. Men det var faktiskt mest bara jobbigt just här.
Jag kämpade på. De sista kilometrarna har jag ingen uppfattning om någonting jag sprang förbi, jag ville bara komma fram. Det gick ganska långsamt vid det här laget och jag fick stanna ytterligare ett par gånger innan den allra sista kilometern som gav mig den på att springa. Det kändes knappt som om jag sprang men jag kunde se att det ändå gick lite fortare än om jag hade fortsatt att gå. Upp för sista backen och sedan in på stadion. Kraft av älskade som skrek och hejade, jag blev sådär rörd och glad igen och hann till och med vinka. Sprang på lätta (kanske lite överdrivet men typ) fötter in i målet på 2:27:33. Tog min måltid med 2:27 minuter.
Jag och min hjälte. Utan honom hade jag aldrig valt att tro att jag kunde springa.
Kexchokladen och bananen var underbara. Medaljen megasnygg. Jag fick äntligen på mig varma kläder och stoppade försiktigt in min nummerlapp i en plastficka. Jag stötte av en slump på två kollegor och sedan fick jag äntligen kramar.
På vägen hem höll jag på att svimma på bussen för jag hade visst glömt att sitta ner sedan målgången. Jag var tvungen att knacka en kille på axeln och be om lov att sitta en liten stund. Stackars tant. Jag tror jag har fått ett blåmärke i ländryggen av mitt flipbelt och jag är rätt yr i skallen också. Men shit vilket grej ändå.
Finns mina tankar även om jag är den enda som känner till dem? Är de på riktigt om de inte går att se? Och vad händer när man dör egentligen? Hur länge kan en tanke leva? Försvinner alla mina tankar när jag dör? Hur kan de leva vidare?
Kan hjärnan fortsätta leva utan att hjärtat fungerar även om det i teorin är omöjligt? Och kan den som dör veta eller förstå hur det går för oss som finns kvar?
I torsdags testade jag distansen 21 km inför Göteborgsvarvet. Perfekta förutsättningar! Ledig torsdag, sol och 15 grader varmt. Inga andra planer.
Jag hade bestämt mig för att springa drygt 10 km och sedan ta en paus hemma för att dricka och andas. Sedan springa resten, det vill säga lika långt till på en ny och ännu finare runda för att bli peppad och orka. Jag sprang en helt ny runda och det kändes gött. Det blåste en del, vilket var skönt eftersom solen verkligen gassade. Jag hade pannband som skydd mot både kylig vind och stekande sol. Fungerade perfekt. Körde ny springlista i lurarna och kände mig peppad.
Att fota i farten betyder ibland att det råkar bli panorama-läge.
De första kilometrarna är alltid tunga. Inget undantag denna runda. Jag blir anfådd, trött och ångrar nästan att jag gett mig ut innan jag kommer in i ett bekvämt tempo.
6-8 km: Jag såg framför mig hur jag skulle känna efter passet. ”Jag klarade det”, ”Jag har sprungit 22,5 km” (för så stod det i Runkeeper). Jag kände att det skulle bli tufft men att jag skulle klara det och det kändes riktigt skönt att snart kunna säga.
9-11 km: Sista sträckan innan pausen är tuff. För första gången i livet snyter jag mig utan papper och känner mig som en riktig löpare. Det är tungt och jag börjar känna av smärta i höfterna. Det hjälper lite att springa mer på tå. När jag nästan är hemma känner jag mig stark igen och kan se framför mig hur jag tar mig igenom nästa mil ungefär som en ”vanlig” mil.
Paus: Jag dricker saft och vatten och står stilla i några minuter innan jag börjar springa igen. Jag kissar också.
Efter 12 km säger Runkeeper-rösten att jag ska springa 6 km i något snabbare takt. Precis när jag kommer ut mot de öppna åkrarna möts jag av en traktor. Det luktar skit och jag blir illamående. Ironiskt med tanke på hur vackert det är där på de öppna fälten. Jag andas med munnen och försöker tänka bord doften av gödning och kväljningarna det orsakar. Det går bra att springa nu och det känns skönt in ett par kilometer.
Vid 14-15 km när jag springer mot Småryd börjar det bli tungt. Jag stapplar nu. Det går inte att kalla det något annat. Smärtan i rumpa, lår och knän är hård. Till slut måste jag stanna och jag känner mig som en som inte kan springa. Så som jag känt i hela mitt liv fram till den där dagen förra året när jag snörade skorna och sprang min första runda. Men nu har jag stannat och det känns skönt att gå men riktigt trist. Jag klarade det inte.
Jag går några hundra meter och försökte sedan springa igen. Bara en kort bit orkade jag. Gick. Sprang. Svor mycket. Jag hade kört fast och det var ingen idé att springa. Tog mig till Duvestubben och tänkte att nu ska jag springa några varv så kommer det bli jättebra. Jag springer ett kvartsvarv på den 900 m långa slingan och erkänner mig besegrad. Går resten av sträckan och när jag är hemma vid Svensgårdsskolan har jag kommit upp i en distans på drygt 21 km.
För ett tag sedan skrev jag om att jag börjat skriva dagbok och att jag tyckte det gav mig väldigt mycket, både för att få ur mig personliga saker men också för att få struktur och som en hjälp att komma igång med skrivandet.
Just nu är jag inne i en period när jag verkligen har lust att skriva men inte alltid hittar tiden. Utifrån olika tips på hur man kan göra skrivande till en del av vardagen och få till en skrivande livsstil så har jag nu testat att skriva loggbok, med målet att skriva någonting varje dag för att få in rutinen.
Jag har ännu inte bestämt mig för ett projekt att satsa helhjärtat på. Därför testar jag mig fram för att hitta en bokidé som ska kunna hålla. I min tydligaste idé utgår jag från att skriva självbiografiskt men jag har ännu inte bestämt mig för hur berättelsen ska se ut, kanske behöver jag inte det men som sagt så jobbar jag fram olika idéer…
Poängen är i alla fall att för att inte tappa bort mitt skrivande när det går trögt eller är stressigt på jobbet och så vidare så skriver jag logg varje dag. I loggen skriver jag har åstadkommit i korta drag. Sedan skriver jag också ner vad jag ska göra i morgon. Under veckan såg det till exempel ut så här:
Logg 4/5: Idag har jag skrivit ur hjärtat. Efter att ha läst Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten flyger tankarna ur mig. Det är ganska osammanhängande och jag tänker på att jag borde gå tillbaka och fixa bokidén innan jag fortsätter skriva. Men jag kan inte sluta.
Jag har också försökt hitta på några fiktiva idéer genom att skriva en idé på varje post-it och sedan lägga i en hög. Ingen prestige och utan bara ren brainstorming.
I morgon ska jag fortsätta med post-it-idéer men också skriva av mig om att vara adopterad om mitt ”flow” fortsätter.
Ett bra sätt att få fram nya idéer är att använda post-its!
Det som är så bra med detta är att du får en överblick över vad du faktiskt har gjort. Kan vara särskilt bra de dagar det känns som om du bara flummat runt och inte åstadkommit mer än att slösurfa. Slösurfandet kanske var superviktigt! Att du har lyssnat på en podd om stress kanske är viktig research för bokprojektet eller bara nyttigt för kroppen. Eller att du ringt ett jobbigt samtal för att kunna komma vidare ska inte heller underskattas tycker jag. Alla de sakerna kan ju vara bra att göra om det är det du bestämt att du ska göra.
Att planera för morgondagen är därför jätteviktigt. Det ger dig en känsla av kontroll när du går och lägger dig. Du behöver inte tänka på allt det där du måste göra utan du vet att i morgon är tiden vigd åt just detta. Allt kan inte göras samtidigt utan du måste börja med något och när du planerar morgondagen är det ganska lätt att utifrån hur mycket tid du har bestämma ungefär vad du faktiskt kommer hinna. På en vardag när barnen är hemma har jag till exempel tur om jag får till 10-15 minuter till fokuserat skrivande. Och om jag vet att jag inte kommer hinna ”jobba” på boken eller novellen eller vad det nu är så kan jag i alla fall bestämma mig för att I morgon ska jag blogga om att starta en skrivgrupp eller I morgon ska jag skriva 10 fiktiva idéer på 10 olika post-it lappar eller kanske till och med I morgon ska jag inte skriva, bara ha semester.
Några dagar har jag till och med gått in för att skriva i min logg att jag inte har skrivit någonting alls (oftast på grund av att jag inte ens öppna datorn efter att jag kommit hem från jobbet). Men där och då bubblar det till och på någon timmes övertid har jag hasplat ur mig något som jag inte ens visste behövde komma ut.
Jag använder mig av Evernote för att anteckna och skriva ner början till texter och annat. Det är inte perfekt men jag gillar att allt finns samlat i molnet för då kan jag nå det var som helst, när som helst. För alla de där andra tusen sakerna som jag vill göra eller har idéer om fungerar Google keep som ”papperskorg” där jag samlar allt som måste göras förr eller senare inom projektet. Det är skönt för då slänger jag bort tankarna från huvudet men vet att de finns sparade tills den dagen jag måste ta tag i det. Mer om det en annan dag.
Nu står det i min logg att jag ska skriva tankar till min självbiografi och det känns som det kommer komma berättelser…
Förra veckan deltog jag i en författartimme på webben med Veronica Grönte från Författarskolan. Veronica håller många olika kurser som jag läst om men detta var den första jag deltog i. Det var jag och fem andra personer som deltog och på en timme samlade jag på mig massor av skrivtips, både baserat på mina egna frågor men också de andra deltagarnas.
Utifrån våra frågor pratade vi med vägledning av Veronica om hur man kan skriva dramaturgiskt, hur man kan tänka för att få till en bra början på sin bok, hur man kan tänka för att skriva en blandning mellan fiktivt och självbiografiskt, vilka verktyg som finns för att arbeta med sina karaktärer och så vidare och så vidare.
Det var ett toppenbra möte och jag gillade formen att träffas. Därför har jag, för att komma igång med och för att hålla igång mitt skrivande, nu bestämt mig för att jag vill starta en skrivargrupp eller få igång ett samarbete med en skrivkompis. Jag har funderat på detta sedan jag började skriva igen och många av de poddarna jag lyssnar på pratar om skrivkurser, grupper, skrivresor och annat. Visserligen skulle jag vilja göra allt det där men jag tror mycket på det där med en skrivargrupp. Jag tror lite extra på detta nu efter webbmötet förra veckan i samband med att senaste numret av Skriva #3 damp ner i brevlådan. I tidningen finns ett superbra reportage om att starta skrivargrupp 🙂
Jag har frågat runt i en del olika forum och grupper och det verkar finnas ett intresse för detta hos fler. Jag har också varit i kontakt med biblioteket för att fråga om man kan få använda sig av lokal hos dem och det verkar inte vara några konstigheter.
Utifrån det har jag två förslag:
Vid ett första ”öppet möte” får alla som är intresserade komma för att diskutera och workshopa kring hur man skulle vilja att en skrivargrupp såg ut. Utifrån det är förhoppningen att olika konstellationer ska kunna skapas. Någon kanske hittar en ny skrivkompis, ett gäng kanske startar en mindre grupp medan en annan kanske bara går hem nöjd och glad med en bunt fin fina skrivtips.
Tillsammans med biblioteket ordnas ett antal öppna Skrivcaféer. Eventuellt med olika teman eller någon föreläsare, kanske i samband med en författarkväll. Varje deltagare utgår från sitt eget skrivprojekt och tar med sig ett par frågeställningar varje gång som hen vill ha hjälp med. Det är upp till deltagarna att skapa innehåll och diskussioner och är därför beroende av hur många som kommer.
Vad tycker du om Skrivargrupp och Skrivcafé? Kommentera gärna eller skriv till mig om du har tankar. Bor du i närheten av Helsingborg kanske du vill vara med och ordna något tillsammans med mig?
Om du också är intresserad av att komma igång med ditt skrivande men inte riktigt vet vad som passar dig bäst, tipsar jag dig att lyssna och läsa enligt nedan så kanske du kan få några idéer som passar dig.
Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. En fantastisk bok som gett mig massor med tankar och idéer om skrivande och får mig att vilja skriva som jag skriver. Inte som någon annan. Boken är en handbok samtidigt som det är en underhållande berättelse. Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli. – ur Så gör jag, Förordet
Författarskola.se och Veronica Grönte erbjuder bland annat en mängd olika kurser samt har ett bra nyhetsbrev. På sidan kan du hitta välformulerad och bra information om exempelvis dramaturgi, biografi, enneagrammet som verktyg för att arbeta med karaktärer med mera.
SkrivarSidan – för dig som skriver av Iréne Svensson Räisänen samlar skrivtips och övningar, erbjuder kurser, samlar skrivartävlingar med mera. Skrivarsidan har ganska mycket fokus på dikter och poesi, bland annat finns Diktskola i flera olika delar och även Poetpodden.
Dagboksskrivande, att lägga märke till saker och ett försök till att skriva en novell.
För en vecka sedan ungefär skrev jag om ett sätt att försöka skapa mig en ny vana. En vana att komma igång med skrivande och en vana för att få ur mig lite av allt det där som vill ut och som måste komma ut. Tanken var att gå upp på morgonen och skriva. Skriva ungefär 10 minuter varje dag. Det skulle bli min nya skrivrutin.
För ungefär en månad sedan började jag skriva dagbok (igen) men kände att jag inte riktigt visste när jag skulle hinna med det. Därför blev detta en bra förlängning på det. Jag tog de 10 minuterna på morgonen till att skriva dagbok.
Allt ihop har visat sig vara jättebra för mig. För mitt skrivande. Jag har skrivit någonting varje dag. Ibland inte mer än 2 minuter och ibland en timme eller mer. Poängen är att det blivit något varje dag och det har startat en process i mig som jag gillar. Min nya skrivrutin hjälper mig att förstå mina tankar. Uttrycka saker som annars bara flyger runt i huvudet och inte går att ta på. Genom att skriva ner och samla tankarna blir känslan av att det är stressigt eller mycket att göra betydligt enklare att hantera. Jag kan se att det i själva verket inte rör sig om så mycket som känslan säger.
Det hjälper mig också att komma ihåg saker. Dels för att min nya skrivrutin är på morgonen och det är då jag har som mest saker i huvudet som jag vill komma ihåg. Men också för att, som jag sa, saker jag vill göra blir mer konkreta när jag skriver ner dem än när de bara flyger runt i huvudet.
Ibland är det förstås svårt att sätta sig ner direkt på morgonen och bara börja skriva. Men de gångerna har jag gjort så att jag skrivit bara just det jag tänker eller vad som helst annat som dyker upp i huvudet.
En morgon blev det helt enkelt bara:
Jag fryser.
Och ett par andetag senare kom:
Allt jag vill göra samlar sig inom. Kommer snart med kraft. Boken, texterna, musiken och bilderna. En dag kommer de.
Eftersom skrivandet har satt lite fart på grund av min nya vana så har jag gett mig själv ytterligare ett par utmaningar.
Today I noticed… Det första tillägget var att jag började skriva om saker jag lade märke till.Idén fick jag från Creative Writing for all: 10 days to a Daily habit – en videokurs på Skillshare (26 min). Det roliga med det är att jag tack vare det kan se att jag börjat göra just det. Lägga märke till saker. Jag har blivit mer medveten om hur saker känns, låter, ser ut, luktar och så vidare och det är ett enkelt sätt att börja skriva om saker med en annan utgångspunkt.
Jag har också börjat skriva på min första novell(!) Tack vare min nya skrivrutin blev jag sugen på att skriva ännu mer och började fundera på det där med att skriva noveller. Ett Google-sök senare hade jag hittat tips på ett antal Novelltävlingar (Anna Hellqvist – om skrivande och sociala medier). På listan hittade jag en tävling som lockade mig direkt: Picknickfestivalens Novellskrivartävling. Undantagsregeln i tävlingen är att Göteborg ska nämnas någon gång i novellen och utifrån de frågeställningar man kan välja mellan att använda som utgångspunkt fick jag direkt en idé!
Och det blev faktiskt en liten berättelse. Det finns en del att fila på förstås. Men just nu är jag bara så himla glad att det kom något. Känslan att vilja skriva känns faktiskt så sjukt mycket bättre när det faktiskt kommer något skrivet ut ur fingrarna än när allt bara är flyger runt i huvudet.
