Väntan, väntan

Du som följer vet att jag just nu mest går och väntar. Väntar på att något ska hända i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter.

Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden.

Kanske lite väl många, men varje gång jag hör det där burrande ljudet väcks ändå ett litet hopp.

Det jag väntar på är alltså en uppdatering från Stitchin mijn Roots. En notis på skärmen med ett mejl eller ett meddelande. Eftersom mer eller mindre all min vardagliga kommunikation sker på det sättet är det svårt att påstå att jag på riktigt tror att det är från dem hela tiden. Det är snarare något som sker i det omedvetna. Men det finns ändå där varje gång jag scannar av inkorgen. Ögat som letar efter en avsändare som säger något som är relaterat till min sökning. Det har hänt fyra gånger på ungefär 14 månader att det funnits något i mejlen från dem. Däremellan har jag, så subtilt jag kunnat förmå mig, skickat mina frågor om sökandet direkt till Christine och Ana som arbetar med Sitchin via messenger.

För några månader sedan fick jag ett meddelande med en annorlunda känsla. En känsla av att nu är det nära. Någon hade känt igen bilden på min biologiska mamma på Facebook och jag uppfattade det som att om de bara lyckades knacka på i hemmet när hon var hemma så skulle de ta dna-prov och sen… ja. Sen hade vi kanske vetat.

De sa att hon kallade sig för Yem ”nu för tiden”. Jag började tänka på min mamma som Yem. Inte Janda och inte Maisyaroh som jag tidigare trott. Yem. Och under några veckor ekade frågan Vem är Yem? i mitt huvud och hon blev en ny liten person där. 

Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Men fick inga svar.

I förra veckan fick jag äntligen ett meddelande från Christine. 

”Polly isn’t getting any further with your case.”

När man väntar och väntar och äntligen ser att de svarat. Då suger det verkligen att inse att de skickat bara för att skriva att de inte hittar något mer. Fortfarande är många av mina frågor obesvarade och jag vet inte exakt riktigt vad som hänt, eller inte hänt, med Yem/Maisyaroh/Janda. Jag har såklart frågat och jag fortsätter vänta.

Det enda jag fått veta är att de trots allt tar ett nästa steg. De ska ta kontakt med en journalist som brukar hjälpa till.

Jag funderar på att när det gäller att hitta min biologiska mamma finns det förstås ett bäst-före-datum. Men genetiska släktingar kommer jag kanske kunna hitta nu eller i framtiden. Mitt dna-prov ligger ju faktiskt där och skvalpar på några olika plattformar. Enligt nuvarande resultat är mitt ursprung 100 procent sydostasiatiskt och en matchning kan ju dyka upp när som helst. Just nu ser det tyvärr inte så ljust ut. Jag har inga nära matchningar men en radda med “matchningar” på sexmänningar till niomänningar. 

Sexmänning[19] är en släkting i sjätte led, det vill säga barn till femmänningar, pysslingbarn. Sexmänningar är barnbarns barnbarns barnbarn till en gemensam ana. En skämtsamt använd synonym som tillkommit sent i historien är trassling,[18][20] vilket även kan avse komplicerade eller avlägsna släktrelationer generellt. (wikipedia)

Men jag har hoppet. Och med tanke på hur lätt det är att hitta något idag. Se bara på facebook eller google, jämfört med för 20 år sedan så gissar jag att det kommer gå lätt som en plätt om 20 år till. Cross my fingers.

Tvåtusen nitton

2019 alltså. Känns så rätt.

Jag kände det direkt i morse när jag skulle skriva dagens datum för första gången i år. Jag brukar annars tycka lite illa om att börja skriva det nya året i siffror.

Men inte 2019.

Att det känns så rätt måste ju bara vara ett tecken. För nåt. På att det kommer bli ett hejdundrande bra år eller nåt sånt.

Eventuellt så är det bara ett tecken på att jag har en hang up på det skrivna.

Apropå det så har jag ju verkligen inte skrivit ihjäl mig det senaste. Åtminstone inte här på bloggen. Jag har tänkt en massa på det men inte kommit så mycket längre än så.

Men men. God start till dig som läser och om saker som att söka mina rötter, skriva, leva familjelivet, jobba och att vara människa tänker jag att det bästa är att inte lova något. Typ att jag ska skriva om olika saker snart igen.

Men när det gäller sökandet så kan jag i alla fall meddela att jag är i kontakt med en organisation i Holland som arbetar uteslutande med att söka rötter i Indonesien. Jag har skickat in papper, betalat lite pengar och just nu är min dokumentation på väg till Surabaya! Jag vet inte om de är på väg typ som att de är på flyget, men på något sätt är de i alla fall på väg. Jag har tänkt att jag ska skriva och berätta lite mer om organisationen och hur de arbetar. Men. Jag har lovat att inte lova. Kanske kommer det nåt om det ändå.

Allt gott. Nytt gott!

Josefine Lena Astutik Hultén

Follow my blog with Bloglovin

Meddelande: Jag har nytt namn, eller egentligen nygammalt. Jag har alltid tyckt om namnet Åkerblom, men hur som helst så var det inte mitt från början. När jag gifte mig fick man inte lov att ha två efternamn. Jag ville inte ta bort Hultén helt, därför blev mitt tidigare efternamn ett mellannamn och Åkerblom blev mitt nya efternamn. När Essa föddes började vi fundera på hur vi ville göra med alla namn. Jag ville ju gärna heta samma som alla barnen samtidigt som det ju blev lite knasigt om Essa skulle heta Åkerblom (av uppenbara skäl). Jag var alltså på något sätt tvungen att ändra mitt namn och det kändes rätt att gå tillbaka till mitt ursprungliga och helt enkelt ”bara” heta Hultén och så blev det. När det gäller barnen så heter Essa både Hultén och sin pappas namn och Love och Adam har så klart kvar Åkerblom men ska också få lägga till Hultén.

Mycket väsen för lite kan man tycka. Men i alla fall så innebär detta också att jag bestämt mig för att inte bara ta tillbaka mitt namn utan ta tillbaka det ordentligt. Jag vill liksom pränta in det. Därför har jag också bytt namn på bloggen, vilket är det egentliga meddelandet med hela detta inlägg. Bland annat för att mitt indonesiska namn Astutik ska synas ordentligt. Mer om varför senare.

Den nya adressen är alltså josefinelenaastutikhulten.com

Josefine (mitt förnamn), Lena (mitt mellannamn och även min mammas namn), Astutik (mitt indonesiska namn som min biologiska mamma gav mig) och Hultén.
Lätt som en plätt va?!

Slut på meddelande

Sociala medier – älskade av-och-på-förhållande

Jag älskar mina sociala medier. Genom dem får jag massvis med inspiration. Jag lär mig saker. Jag hittar nya kontakter och får hjälp med saker av folk jag inte ens känner. Jag hittar nya resmål och prylar jag aldrig saknat men verkligen behöver. De hjälper mig att komma ihåg saker. Jag håller mig uppdaterad. Jag har till och med koll.

Men med jämna mellanrum brukar jag också komma till en punkt där jag bara måste ta bort apparna, för att få en paus. Varje gång jag gör det är känslan lättnad och tystnad. Ljuvlig tystnad. Ungefär som när man varit på fest och minglat, pratat, interagerat. Och sedan kommer hem, stänger ytterdörren, sparkar av sig skorna och sjunker ner i soffan. Ensam, full av intryck. Blundar och hör bara tystnad. Jag behöver inte se något jag inte vill se, behöver inte ta ställning. Jag får inga mindervärdeskomplex när jag jämför mig med allt alla gjort och hur glada alla verkar vara. Jag behöver inte intala mig själv att de perfekta liv som rullar förbi på skärmen inte är så perfekta som de verkar. Jag behöver inte försöka förstå att alla resor, renoveringar, löprundor, vänskapliga band… att allt sammantaget inte är det en enskild person (jag) ska sträva efter att uppnå. Jag behöver inte fundera, formulera. Skriva, sudda ut, tänka om, innan jag till slut klickar på skicka. Jag behöver inte bry mig om a l l a  a n d r a  h e l a  t i d e n. Det är sååååå skönt utan allt det där. Att logga ut och koppla ur är underbart.

Men. Efter ett tag kommer ändå den där saknaden. Jag undrar vad som hänt i den där gruppen, om jag missat några roliga event som är på gång i närheten, om jag har någon ny följare eller om någon gillat några av mina bilder.

Jag är helt enkelt fast i den digitala bekräftelsens käft. Jag trånar efter att veta, inte missa. Jag vill ha den digitala bekräftelse och jag ger efter. Installerar mina appar. Sitter där med mobilen i handen igen. Skrollar, skrollar, skrollar. Gillar, gillar inte, kommenterar och svarar. Fotar, redigerar, postar. Njuter av att interagera igen.

Men samtidigt vet jag att jag snart får nog igen. Och jag längtar lite redan.

Brukar du ta paus från sociala medier? Eller hur gör du?

En reflektion om att vara på väg

Jag brukar ofta fotografera bilder på vägar och stigar. Och för mig är symboliken i det att jag alltid känner att jag är på väg någonstans. Många gånger har det inneburit att jag längtat. Längtat till något nytt eller bara till något annat.

Tidigare i mitt blev detta lite min grej. Jag tycker om att göra saker, utveckla saker, förändra och jag var hela tiden ett steg före. Bestämde mig för en sak och höll stenhårt på det, tills det inte var kul längre. Utbildade mig. Till allt och inget. Traskade vidare så fort något kändes fel. Tänkte att det som inte är bra på en plats är kanske bättre på en annan. Jag flyttade, bytte jobb, utbildning, kompisar.

En gång sade en person till och med till mig att ”du kommer ju alltid vilja ha något annat förstår du väl? Det är bara sån du är.” och jag kände att det nog var sant.

Men att vara så gjorde mig ledsen. Jag kände mig rätt tom faktiskt. Därför blev det som ett uppvaknande när jag började inventera i mina egna drömmar. Mitt eget varför och mina egna värderingar.

Och lite sant är det trots allt nog fortfarande. Jag tycker om förändring och utveckling. Jag älskar att lära mig nytt. Skillnaden idag är att jag lärt mig försöka se varför jag gör det jag gör. Jag vill uppåt, framåt, utåt men jag vill också inåt, djupare, närmre och därför flyr jag inte längre.

Jag är på väg och vägen går som den går.
Jag är glad så länge jag får.

En väg.
På väg.
Att vara på väg.
Framåt. Uppåt.
Bakåt.
Stanna och blunda.
Öppna.
Gå bredvid,
runt.
Över.
Under.
Framåt.
Stanna. På väg.

365 nya dagar

Det bästa jag vet. Nya tag, nya utmaningar, tänka om och tänka bättre. 

Och så här är det. Jag har inte ett enda nyårslöfte.
Men. Jag har funderat och funderat och nu har jag färdigställt årets plan.

Saker som jag känner är viktiga för mig att fortsätta fokusera på i år är till exempel att vara i naturen. Där kan jag andas och jag kan tänka. Så fort jag kommer utanför en dörr sluter sig mina ögon nära på av sig självt. Bröstet höjer sig i en djup inandning och jag suckar till av lycka och uttrycker så gott som alltid ”gud va’ skönt att komma ut”. Jag kan bara uttrycka det som att min själ längtar utomhus.

Jag skulle så gärna vilja kunna säga att jag är mig själv ärlig fullt ut. Och jag skulle vilja känna att jag litar på mig själv och mina egna val. Men så är det inte riktigt. Jag har alltid stor beslutsångest. Jag väger nästan alla mina beslut ytterst varsamt, rättvist och noggrant. Jag tror att jag skulle må bra av att lita mer på min egen intuition och inte alltid analysera alla mina val för att komma fram till ”bästa” beslut.

Förra året hade jag som mål att läsa böcker. Det var ett bra mål för mig och jag är väldigt glad att ha kommit igång med läsandet igen. Men allt jag läser är inte alltid bara gott. Bloggar, böcker, tidningar, artiklar, reportage, guider, tips och idéer… det kan också bli för mycket. Nu vill jag också bli bättre på att GÖRA istället för att bara läsa.

Jag vill resa (även om vi var i Karlskrona på världens mysigaste minisemester så vill jag det…) Men det viktigaste för mig är nog ändå att uppleva och upptäcka. Att se. Oavsett var jag är.

Jag vill leva hållbart. För mig själv, för mina barn, för naturen. Jag tycker att detta är så mycket svårare än vad det borde vara och därför vill jag lägga ner extra kraft på att förbättra mig inom just det området.

Att vara kärleksfull och att ge kärlek är inte heller så lätt och självklart som det borde vara för mig. Jag har en tendens att dra mig undan när jag själv känner mig deppig eller nere och undvika att träffa människor. När saker går mig emot har jag också en tendens att gå i försvar, samtidigt som jag mest av allt bara skulle vilja ge upp och lägga mig ner på golvet i en liten hög. Jag vill alltså våga umgås mer med och vara ärlig gentemot de människor jag har i mitt liv och som betyder något för mig. Oavsett om jag är på jättebra humör eller inte. Jag vill att de som betyder mycket för mig ska lära känna mig för den jag är, även när jag är skruttig.

Apropå att vara ärlig tror jag också på att skratt och trams är något jag måste bli bättre på. Jag har kommit en bit på vägen och vågat släppa garden till viss del. Men jag vill våga på mer. Våga säga JA! och våga göra bort mig. Uppmuntra andras idéer. Komma med galna upptåg utan att skämmas när det är det jag känner för (för det gör jag ganska ofta). Jag vill våga mer helt enkelt.

Eftersom jag sitter ner i stort sett hela dagen på mitt jobb och ibland inte går mer än 1000 steg vill jag också få in en bättre rutin för rörelse i min vardag.

Mina SMART:a mål för året har jag utifrån mina inre värderingar samt ovan formulerat till:

  1. Ta chansen att resa och utforska nya vägar före välkända
  2. Våga tramsa (dansa, sjung, skapa, lek)
  3. Prioritera familjen (barnen, mamma, syskonen)
  4. Skriva färdigt ett första utkast av min bok
  5. Andas och ta paus
  6. Träna eller springa tre gånger i veckan
  7. Gå (minst) en promenad om dagen
  8. Inget godis på veckodagar
  9. Välja bra kött och mer grönsaker och frukt
  10. Köp nya saker när gamla går sönder eller tar slut

Paus – snart play

Innan jag helt går vidare till 2017 pausar jag lite och ser tillbaka.

2016 skrev jag mål. Och nu när jag tittar tillbaka på dem så känns det som om jag faktiskt tänkte igenom målen ganska noga. Även om jag inte riktigt minns att jag gjorde det… Problemet med målen för 2016 var att jag inte utvärderat dem någon endaste gång under året. Inte på riktigt. Trots att de var rätt SMARTa och alltså hade kunnat ligga till bra grund för att utvärderas. Jag ser i alla fall nu när jag läser dem att jag har haft målen med mig någonstand där i bakhuvudet, vilket känns ganska bra 🙂

Så här såg de i alla fall ut.

TIO MÅL FÖR ÅRET 2016

  1. Upptäcka minst ett nytt resmål check
  2. Njuta av att vara i naturen check
  3. Testa ett nytt äventyr, som exempelvis åka höjdbanan check
  4. Åka skidor eller snowboard minst en gång check
  5. Upprätthålla en plan för löpning och träning ej genomfört
  6. Springa ett längre lopp än tidigare check
  7. Prioritera mina vänner kan inte minnas hur jag tänkte här men… check, typ
  8. Läsa böcker check
  9. Skratta utan att begränsa mig om något är roligt njae, det kan bli bättre
  10. Krama mina barn CHECK

Jag gjorde dem med inspiration från True Values program. Jag blev rekommenderad att genomföra True Values program samt ett personlighetstest för att hitta och förstå min egen personlighet för drygt ett år sedan vid ett samtal med coachen Sofia Sivertsdotter. Det var någonstans under den här tiden jag började se fördelar med att lära känna sig själv ordentligt för att kunna sätta mål för mig själv och göra bättre val.

Mina (4 av) 10 viktigaste värderingar från True Values program resulterade enligt mina gamla anteckningar ungefär i nedan, vilket i sin tur ligger lite som grund för i princip alla de personliga val jag gör.

  1. Känna – Uppleva
  2. Upptäcka – Lära
  3. Njuta – Ha roligt
  4. Äventyr – Det okända
  5. Närhet – Connecta med någon
  6. Skapa – Designa
  7. Skapa – Planera
  8. Upptäcka – Observera
  9. Spirituellt – Medvetenhet
  10. Vinna – Uppnå

Den korta sammanfattningen av 2016 års mål är att jag känner mig nöjd. Målen hjälpte mig att leva mer så som jag känner att jag mår bra av att leva. Mer så som jag vill. När jag läser målen känns de väldigt små och lite löjliga eller konstiga. Som att åka snowboard/skidor minst en gång eller krama mina barn. Vad ger det att åka en gång? Krama barnen är väl klart att jag gör? Liksom.

Men faktum är att det för mig, efter att inte varit på skidsemester på över 15 år, är mycket värt att ha tagit sig till Vallåsen för fem åk på väldigt trötta ben. Och jag behöver inte känna att ”jag vill också åka skidor” för även om jag inte varit en vecka i Österrikiska alperna så har jag har i alla fall åååååkt!

Och att krama barnen mer har fungerat som ett sätt att sänka garden både för mig och barnen. Jag blir ofta rätt så irriterad och barnen har lätt för att bli arga. Genom att till exempel säga att jag känner mig irriterad och behöver en kram för att kunna tänka har jag faktiskt undvikit en del bråk och mått allmänt mycket bättre. Det känns nästan som ett litet lurendrejeri. Tänk att något kan vara så lätt. Typ.

Det enda mål som jag kan säga att jag misslyckats med så är det att upprätthålla en plan för löpning och träning. Jag har försökt att hålla mig hyfsat aktiv och sett till vardagsmotion så har det fungerat hyfsat. Men jag har verkligen inte varit bra på att springa regelbunden eller träna mot ett mål. Det får bli bättring både på formulering av mål och genomförande till nästa gång.

Idag är det fortfarande nyår på nåt sätt. Därför är det officiellt första dagen på det nya året i morgon. Då gäller det.

josefine_karlskronaFoto: Sebastian Karlsson @sebkar

En tanke om tankar

Finns mina tankar även om jag är den enda som känner till dem? Är de på riktigt om de inte går att se? Och vad händer när man dör egentligen? Hur länge kan en tanke leva? Försvinner alla mina tankar när jag dör? Hur kan de leva vidare?

Kan hjärnan fortsätta leva utan att hjärtat fungerar även om det i teorin är omöjligt? Och kan den som dör veta eller förstå hur det går för oss som finns kvar?

Dagbok blev loggbok

För ett tag sedan skrev jag om att jag börjat skriva dagbok och att jag tyckte det gav mig väldigt mycket, både för att få ur mig personliga saker men också för att få struktur och som en hjälp att komma igång med skrivandet.

Just nu är jag inne i en period när jag verkligen har lust att skriva men inte alltid hittar tiden. Utifrån olika tips på hur man kan göra skrivande till en del av vardagen och få till en skrivande livsstil så har jag nu testat att skriva loggbok, med målet att skriva någonting varje dag för att få in rutinen.

Jag har ännu inte bestämt mig för ett projekt att satsa helhjärtat på. Därför testar jag mig fram för att hitta en bokidé som ska kunna hålla. I min tydligaste idé utgår jag från att skriva självbiografiskt men jag har ännu inte bestämt mig för hur berättelsen ska se ut, kanske behöver jag inte det men som sagt så jobbar jag fram olika idéer…

Poängen är i alla fall att för att inte tappa bort mitt skrivande när det går trögt eller är stressigt på jobbet och så vidare så skriver jag logg varje dag. I loggen skriver jag har åstadkommit i korta drag. Sedan skriver jag också ner vad jag ska göra i morgon. Under veckan såg det till exempel ut så här:

Logg 4/5: Idag har jag skrivit ur hjärtat. Efter att ha läst Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten flyger tankarna ur mig. Det är ganska osammanhängande och jag tänker på att jag borde gå tillbaka och fixa bokidén innan jag fortsätter skriva. Men jag kan inte sluta.

Jag har också försökt hitta på några fiktiva idéer genom att skriva en idé på varje post-it och sedan lägga i en hög. Ingen prestige och utan bara ren brainstorming.

I morgon ska jag fortsätta med post-it-idéer men också skriva av mig om att vara adopterad om mitt ”flow” fortsätter.

1200px-Postit
Ett bra sätt att få fram nya idéer är att använda post-its!

Det som är så bra med detta är att du får en överblick över vad du faktiskt har gjort. Kan vara särskilt bra de dagar det känns som om du bara flummat runt och inte åstadkommit mer än att slösurfa. Slösurfandet kanske var superviktigt! Att du har lyssnat på en podd om stress kanske är viktig research för bokprojektet eller bara nyttigt för kroppen. Eller att du ringt ett jobbigt samtal för att kunna komma vidare ska inte heller underskattas tycker jag. Alla de sakerna kan ju vara bra att göra om det är det du bestämt att du ska göra.

Att planera för morgondagen är därför jätteviktigt. Det ger dig en känsla av kontroll när du går och lägger dig. Du behöver inte tänka på allt det där du måste göra utan du vet att i morgon är tiden vigd åt just detta. Allt kan inte göras samtidigt utan du måste börja med något och när du planerar morgondagen är det ganska lätt att utifrån hur mycket tid du har bestämma ungefär vad du faktiskt kommer hinna. På en vardag när barnen är hemma har jag till exempel tur om jag får till 10-15 minuter till fokuserat skrivande. Och om jag vet att jag inte kommer hinna ”jobba” på boken eller novellen eller vad det nu är så kan jag i alla fall bestämma mig för att I morgon ska jag blogga om att starta en skrivgrupp eller I morgon ska jag skriva 10 fiktiva idéer på 10 olika post-it lappar eller kanske till och med I morgon ska jag inte skriva, bara ha semester.

Några dagar har jag till och med gått in för att skriva i min logg att jag inte har skrivit någonting alls (oftast på grund av att jag inte ens öppna datorn efter att jag kommit hem från jobbet). Men där och då bubblar det till och på någon timmes övertid har jag hasplat ur mig något som jag inte ens visste behövde komma ut.

Jag använder mig av Evernote för att anteckna och skriva ner början till texter och annat. Det är inte perfekt men jag gillar att allt finns samlat i molnet för då kan jag nå det var som helst, när som helst. För alla de där andra tusen sakerna som jag vill göra eller har idéer om fungerar Google keep som ”papperskorg” där jag samlar allt som måste göras förr eller senare inom projektet. Det är skönt för då slänger jag bort tankarna från huvudet men vet att de finns sparade tills den dagen jag måste ta tag i det. Mer om det en annan dag.

Nu står det i min logg att jag ska skriva tankar till min självbiografi och det känns som det kommer komma berättelser…

foto på en sida ur en bok
Ur Blod är tjockare än vatten av Astrid Trotzig