Mer än 2 600 gånger per dag

Kanske lite väl många, men jag måste ändå motivera det med att jag faktiskt väntar på något särskilt. Du som följer vet att jag väntar på svar i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter.

Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden.

De senaste året har jag haft extra bra koll. Jag liksom väntar.

Det jag väntar på är alltså en uppdatering från Stitchin mijn Roots. En notis på skärmen med ett mejl eller ett meddelande. Eftersom mer eller mindre all min vardagliga kommunikation sker på det sättet är det svårt att påstå att jag tror att det är från dem hela tiden. Det är snarare något som sker i det omedvetna. Men det finns ändå där varje gång jag scannar av inkorgen. Ögat som letar efter en avsändare som säger något som är relaterat till min sökning. Det har hänt fyra gånger på ungefär 14 månader att det funnits något i mejlen från dem. Däremellan har jag, så subtilt jag kunnat förmå mig, skickat mina frågor om sökandet direkt till Christine och Ana som arbetar med Sitchin via messenger.

För några månader sedan fick jag ett meddelande med en annorlunda känsla. En känsla av att nu är det nära. Någon hade känt igen bilden på min biologiska mamma på Facebook och jag uppfattade det som att om de bara lyckades knacka på i hemmet när hon var hemma så skulle de ta dna-prov och sen… ja. Sen hade vi kanske vetat.

De sa att hon kallade sig för Yem ”nu för tiden”. Jag började tänka på min mamma som Yem. Inte Janda och inte Maisyaroh som jag tidigare trott. Yem. Och under några veckor ekade frågan Vem är Yem? i mitt huvud och hon blev en ny liten person där. 

Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Men fick inga svar.

I förra veckan fick jag äntligen ett meddelande från Christine. 

”Polly isn’t getting any further with your case.”

När man väntar och väntar och äntligen ser att de svarat. Då suger det verkligen att inse att de skickat bara för att skriva att de inte hittar något mer. Fortfarande är många av mina frågor obesvarade och jag vet inte exakt riktigt vad som hänt, eller inte hänt, med Yem/Maisyaroh/Janda. Jag har såklart frågat och jag fortsätter vänta.

Det enda jag fått veta är att de trots allt tar ett nästa steg. De ska ta kontakt med en journalist som brukar hjälpa till.

Jag funderar på att när det gäller att hitta min biologiska mamma finns det förstås ett bäst-före-datum. Men genetiska släktingar kommer jag kanske kunna hitta nu eller i framtiden. Mitt dna-prov ligger ju faktiskt där och skvalpar på några olika plattformar. Enligt nuvarande resultat är mitt ursprung 100 procent sydostasiatiskt och en matchning kan ju dyka upp när som helst. Just nu ser det tyvärr inte så ljust ut. Jag har inga nära matchningar men en radda med ”matchningar” på sexmänningar till niomänningar. 

Sexmänning[19] är en släkting i sjätte led, det vill säga barn till femmänningar, pysslingbarn. Sexmänningar är barnbarns barnbarns barnbarn till en gemensam ana. En skämtsamt använd synonym som tillkommit sent i historien är trassling,[18][20] vilket även kan avse komplicerade eller avlägsna släktrelationer generellt. (wikipedia)

Men jag har hoppet. Och med tanke på hur lätt det är att hitta något idag. Se bara på facebook eller google, jämfört med för 20 år sedan så gissar jag att det kommer gå lätt som en plätt om 20 år till. Cross my fingers.

Fortsättningen

Jag skrev en del 1 för längesedan i vad jag tänkte mig skulle bli en fortsättning. Ett berättande om mitt sökande baserat på rapporter från den organisation jag anlitat för att hjälpa mig att söka efter mina biologiska rötter. 

Tankar om rapporterna
I första delen sammanfattade jag den första rapport jag fick från Stitchin Mijn Roots. I rapporten punktade olika steg som tagits i Surabaya och hur de nu planerat att gå vidare. När jag fick den första rapporten hade deras utsände i korta drag påbörjat arbetet med att säkerställa vem som bor och vem som bodde var på den adress som fanns angiven som min och min mammas bostadsadress vid tidpunkten då hon lämnade bort mig. Underlaget var egentligen ganska skralt men det tog ändå mycket tid och energi av mig att ta in det. Jag läste varje ord ytterst långsamt. Bearbetade varje mening och försökte tolka varje mellanrum som något som var värt att bevara. Jag kan läsa rapporten idag och fortfarande hitta nya tolkningar.

Efter den första rapporten kom ytterligare en efter ungefär 3-4 månader. Den här rapporten tog ännu längre tid för mig att bearbeta och jag har försökt skriva om det på bloggen flera gånger. Men det blev aldrig något. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om det som stod i rapporten och därför visste jag inte heller hur jag skulle beskriva det. Det blev ungefär precis så som jag misstänkte att det skulle bli. Jag redde inte ut att rapportera ”live” efter varje rapport. 

Tankar om processen
Sökandet pågår konstant och det finns inget del 1 eller 2 att prata om. Även om jag tillsynes påbörjade den här resan för kanske 2-3 år sedan så har processen pågått i mig långt innan dess. Förmodligen hela mitt liv. Det är nog förresten så jag skulle vilja beskriva att det är att vara adopterad, till alla de som någonsin frågat. Att vara adopterad är för mig ett konstant sökande. Och då menar jag inte bara efter svar på frågor eller fysiska personer. Eller efter tillhörighet och identitet. Utan kanske mest av allt ett sökande efter att förstå mina egna känslor, tankar och reaktioner. Pusslet vill inte riktigt lägga sig. 

Du undrar förresten kanske vilka omvälvande nyheter som stod i den där rapporten. Jag vet inte om det egentlige var särskilt stort det där som stod i rapporten. Hur kan det då vara så svårt att bearbeta tänker du kanske? Ja, du. Den som det visste.

Tankar om en pappa
I rapporten kan jag läsa att huset på Jl. Ketintang 201 1981 ägdes av en (avliden) man vid namn x som lämnat efter sig fyra barn som följaktligen stod som ägare av huset. Ett av barnen bodde i huset 1981. Prasono. Den utsände har pratat med nuvarande ägaren som köpte huset av Prasono och hans tre syskon 2004.

Den utsände informerar om att nästa steg är att försöka få kontakt med Prasono och ”på ett fint sätt” fråga honom om Maisyaroh som 1981 enligt uppgifter arbetade hos honom som hembiträde. 

Det jag tänker när jag läser detta (om och om igen) är inte att Prasono kanske är min pappa och att det kanske är så att jag snart får kontakt med honom. Jag tänker att han kan vara vägen till Maisyaroh. Vägen till min mamma. Men oj. Ja, jo. Jag förstår ju också förstås att jag, enligt konstens alla regler också borde ha en pappa. Detta är nog nästan första gången jag tänker den tanken. Jag har en pappa som jag kanske kommer hitta. Och det kan vara han.

Nästa fråga. Vill jag möta en pappa? Vill jag möta Prasono? Jaha kära vänner. Från att ha blivit uppfostrad av en mamma, bortlämnad av en mamma, numera också vara en mamma. Till att inse att, jo, ja. Livets gåta börjar med, visserligen en mamma, men faktiskt också en pappa. Och. Ta da! Här kan han vara. Prasono. Married a few time (has no regular wife). Lives i Malang. Eller också är det inte ens i närheten så att han är min pappa. Bara en person som kanske korsat samma vägar som min biologiska mamma.

Hur blir livet sen då?
Vad händer med livet om jag faktiskt hittar familj där nere. Hur ska vi kommunicera? Kommer de vilja kommunicera? Ska vi i sådana fall hålla kontakten? Hur ska jag hinna med och orka med en familj till? Eller blir det jag hittar ens familj? Tankarna fortsätter. Fortsättning på det? Förr eller senare 🙂

Tankar om ett vinter i P1 Madeleine In Hwa Björk sommarpratare tidigare i år och i vinter pratar hon igen. Det var efter der jag faktisk satte mig ner och skrev den här fortsättningen som inte är del 2 eller 3 utan just bara en fortsättning. I sitt Vinter i P1 satte hon återigen ord på så mycket. Hon fångar tankar och formulerar. Får mig att känna en sorts lättnad. Hoppas att många många lyssnar på programmet. Du som är adopterad, du som känner någon som är adopterad eller du som någonsin funderat på hur det där med adoption kan påverka en person. Lyssna på Madeleines Vinter i P1 hon är också intressant att följa på Instagram @madeleine_inyoung

Och just det. God fortsättning. Vi har ätit köttbullar här idag.

Del 1. Rapport från sökandet – Hur kan man greppa något som händer på andra sidan jordklotet?

I hereby send you the report of the search made by our correspondent Polly. It has an open end, we would like to go back soon for a follow-up since Polly has not been able to speak to the residents of the address in your documents. His search was a three day journey trough the village. He spoke a lot of people but no positive ending so far. 

Det var längesedan jag skrev nu. Jag vet. Och det beror inte på att det har stått helt stilla i sökandet, utan mer på att jag inte riktigt kunnat sammanfatta det som händer på andra sidan jordklotet.

När man tar hjälp av Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) som jag har gjort så påbörjar de själva sökningen inom två månader från det att de fått all dokumentation. Jag postade mina papper i december månad och i mitten av januari fick jag den första rapporten från sökandet.

Läs mer här: Stichting Mijn Roots hjälper mig att söka mina rötter

Svårt att försöka förstå

Svårigheten för mig var att mitt i det vardagliga flödet av mejl och notiser, sms, chatgrupper och telefonsamtal, ta mig tid att verkligen läsa och försöka ta till mig den information som Christine från My Roots skickade till min inkorg.

Det var svårt, dels för att tiden runt mig fortsatte rusa, dels för att jag någonstans trodde att de kanske skulle hitta någonting lite mer konkret med en gång.

Nu, 4 månader senare, förstår jag att sökandet inte riktigt är så enkelt att min biologiska mamma bara helt plötsligt kommer stå där. Jag böjar också förstå att det kanske inte bara är henne jag kan hitta. Det finns ju också, rent tekniskt, en biologisk förälder till (som jag under alla år inte ägnat så mycket mer än ett par flyktiga tankar). Kanske finns det också andra släktingar.

Nu har jag i alla fall tagit mig tid att försöka förstå alla detaljer lite mer.

Polly från My Roots rapporterar följande

Ketintang är den adress som Maisyaroh angett som sin hemadress i dokumentationen och Polly har alltså sökt efter ledtrådar i det området under tre dagar.

Han började med att studera all dokumentation och det verkar som att allt är komplett. En sak som kvarstår är att undersöka vilken by min biologiska mamma (Maisyaroh) kommer ifrån. Pollys mål är att fråga runt bland folket i grannskapet för att kanske få höra något om vilken by Maisyaroh kan komma ifrån.

Den första dagen försöker Polly besöka ordförande för distriktet Ketintang, Kantor Kepala Kelurahan Ketintang, för att förhoppningsvis få ytterligare information om Maisyaroh. Enligt grannarna är ordföranden bara hemma på kvällstid eftersom han arbetar som lärare. Hans fru arbetar också och är därför inte heller hemma.

Dag två besöker Polly notarien för att hitta någon information om Maisyaroh, men lyckas tyvärr inte. Efter besöket hos notarien börjar han leta efter, Jl. Ketintang nr. 201 (den adress som notarien enligt dokumentation angett som Maisyarohs adress enligt anteckningar). I övrigt också den adress jag och Sebastian försökte besöka när vi var i Surabaya 2017.

Läs mer här: Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Jl. Ketintang nr. 201

Den tredje dagen fortsätter Polly försöka få reda på vem som bor på den angivna adressen idag och vem/vilka som tidigare bott där. Han besöker olika kontor där det sägs finnas register för de olika gatorna och gatunumren, men utan framgång. Ingen har sparat dessa uppgifter. Han blir hänvisad till ett kontor/en adress där de sägs veta exakt vem som bor i vilket hus. När han kommer dit får han reda på att de som bor där endast är hemma på kvällstid.

Polly måste avsluta sökandet för den här gången. My Roots försöker i nästa steg kombinera sökandet med en annan aktivitet i närheten och fortsätter på kvällstid så snart det är möjligt.

Fortsättning följer.


Att sammanfatta Pollys rapport (en A4-sida) tog mig ofattbara 2-3 timmar. Och då har jag ändå läst den flera gånger innan dess. Men imorgon är en helt vanlig måndag. Förutom att det bara är en månad kvar till semestern!

Stichting Mijn Roots hjälper mig att söka mina rötter

Jag har påbörjat min sökning med hjälp av en organisation. Jag fick tips om Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) från andra som tagit hjälp av dem och nu är jag alltså igång. I det här inlägget tänkte jag i korta drag beskriva hur långt jag kommit hittills och hur det hela går till.

Under förra året sökte jag till Spårlöst. Och jag väntade rätt länge på att de skulle höra av sig. Men när det inte blev något bestämde jag mig för att fortsätta mitt eget sökande. Jag har från flera olika håll hört talas om organisationen Stichting Mijn Roots, som är en ideell organisation som inriktar sig på röttersökning från Indonesien. För adopterade av adopterade.

Länk till Stichting Mijn Roots – Sidan är på holländska men om du översätter den med till exempel googles eget verktyg förstår man innehållet hyfsat.

De som driver organisationen är adopterade från Indonesien, uppväxta i Nederländerna. En av dem är bosatt i Surabaya (min födelseort) sedan 2015 och driver arbetet direkt från Indonesien.

Det första steget för mig var att delge My Roots all min dokumentation samtidigt som jag betalade en startavgift. Resterande summa betalar jag om de lyckas hitta svaret på var mina biologiska rötter finns.

Eventuella kostnader för sådant som översättning av dokument, annonser i lokaltidning eller på TV, DNA-prov och så vidare tillkommer givetvis.

Som en del i sökandet kommer mina uppgifter publiceras på en facebooksida som My Roots driver. Mencari Orang Tua Kandung som ungefär betyder Letar efter biologiska föräldrar. Facebook är tydligen en väldigt populär kanal när det gäller att nå indoneser ”Alla har facebook” gäller definitivt enligt de jag har frågat. 

Länk till Mencari Orang Tua Kandung på Facebook

Just nu är min dokumentation på väg till Ana (My Roots) i Indonesien som kommer gå igenom alla papper och kontrollera personuppgifter med myndigheterna samt planera för sökningen.

Inom två månader påbörjar hon nästa fas. Den faktiska sökningen.

Vad jag förväntar mig av mitt sökande

Just nu är min titel, mer än något, mamma. Föräldraledig trebarnsmamma. En sådan där glåmig och sömnig en som med någon slags låg-energi gör sitt bästa för att hitta kraft att göra varje dag till ett litet litet äventyr. Oftast sker äventyret i den nymålade trappan mellan nedan- och ovanvåning eller i badbaljan med badankan som faktiskt kan dyka utan att få en kallsup. Men ganska ofta sker det också ett litet äventyr i skogen bland de gammalmormorgamla trädkronorna, i en gunga på lekplatsen eller på en bebisträff någonstans i världen.

Tankarna om mitt ursprung och att söka mina rötter kommer förstås lite i skym undan mitt i bebis- och föräldratillvaron, men en dag fick jag en fråga. En fråga jag känner mig något handfallen inför och som jag tänkt mycket på de senaste veckorna.

– Vad förväntar du dig av att söka och varför just nu?

Det jag vet är att jag förväntar mig en inre resa. Jag vill ta emot alla känslor. Jag tror att jag kommer vilja stanna tiden, gå tillbaka i tiden och samtidigt springa därifrån. Jag vill veta mer om mina biologiska rötter för jag känner att det finns pusselbitar som fattas. Jag vill kunna betrakta mitt ursprung med vuxna ögon och med öppet hjärta. För jag hoppas och tror att det kan ge näring till den del av min själ som inte vet och inte kan, den del som undrar och som längtar. Kanske det kan ge mig den ro jag på något sätt saknar.

Att våga tro på en berättelse

Min berättelse är att min biologiska mamma lämnade mig till barnhemmet när jag var cirka tio veckor gammal. Några veckor senare fick min blivande mamma Lena ett brev hem i brevinkastet. Hon hade fått en bebisflicka med namnet Astutik att hämta på barnhemmet i Surabaya.

Ett par månader senare fullständiggjordes adoptionen vid en rättegång på plats i Surabaya. Efter det reste jag och mamma hem till Sverige tillsammans, då var jag drygt tre månader gammal. Vid rättegången lyckades min mamma fotografera Maisyaroh. Fotografierna i det slitna albumet tittar jag fortfarande på ibland. Det är det sista jag vet om henne.

Maisyaroh hade en socialarbetare med sig till rättegången som sa att min mamma gärna fick hålla kontakten via en given adress. Mamma försökte skicka bilder och skriva brev men det hon skickade kom aldrig fram, därför tror vi att adressen var felaktig.

Tänk om, tänk om inte

Min berättelse duger. Den duger mer än väl. Men trots det har det också alltid funnits ett Tänk om tillsammans med den berättelsen. Berättelsens hål. Ett Tänk om i många olika skepnader.

Vem är Maisyaroh? Hur ser hon ut?
Har hon familj idag? Man? Barn? Har jag syskon?
Vad får henne att skratta? Vad får henne att gråta?
Vem är min pappa? Var det någon Maisyaroh var kär i? Eller var det någon i huset där hon arbetade som hembiträde?
Stämmer det att hon var änka? Betyder det att min biologiska pappa är död? Hur gammal var han?
Var han snäll mot henne?
Stämmer det att hon var 20 år när hon adopterade bort mig?
Har hon berättat för någon om mig eller är jag en väl bevarad hemlighet? En skam.
Det kanske inte ens stämmer att det är hon som är min mamma.

Om den familj hon har idag inte vet om att hon fött och adopterat bort ett barn. Vad händer då om jag dyker upp?

Det finns också den möjligheten att allt är precis så som jag önskar att det är, vilket på sitt sätt nästan känns lika skrämmande.

Om allt stämmer är hon idag 57 år.
Kanske tog hon hand om mig och ammade mig i de där tio veckorna innan hon lämnade mig till barnhemmet. Kanske bor hon på adressen Jl. Ketintang 201 trots allt.
Kanske har hon undrat varje dag sedan vi skildes åt hur jag mår och hur det gått för mig.
Kanske har hon en ny familj som vet om att 1981 adopterade Maisyaroh bort en dotter.
Kanske saknar de mig och drömmer om att en dag möta mig.
Kanske väntar de på att jag en dag ska komma och knacka på deras dörr.

Svaret på frågan om vad jag vill hitta är i alla fall att jag bara vill hitta det. Svaret. Sanningen. Jag vill stå framför henne, Maisyaroh och veta att det är hon. Jag vill veta om min berättelse verkligen är min berättelse. Tidigare har jag aldrig velat söka. Jag stängde den dörren när jag var väldigt ung för jag trodde inte att jag hade det behovet. Men nu när jag är på väg åt det hållet är det svårt att tänka sig att jag tidigare trodde att svaret till att hitta mig själv var att låtsas som att mitt ursprung inte var en del av den ekvationen.

Men hur som helst så lever vardagen sitt liv. I Surabaya på sitt sätt och här i Ödåkra på sitt. Vi handlar lördagsgodis och lånar nya böcker på biblioteket. Vi cyklar, rensar lego och kollar youtube. Vi bråkar, kramas och steker pannkakor så ofta vi kan. Och efter en kvalitetshelg med mina tre pluttisar är det svårt att känna att något saknas.

Mitt i livet, med en och annan fot.

 

Att söka sina rötter – ett steg i taget

För några veckor sedan fick jag nys om att Spårlöst sökte personer till en ny säsong. Jag knåpade ihop ett brev och sökte. Jag har inte fått något svar och jag har inga direkt höga förväntningar på att jag ska komma med, eftersom jag antar att antalet sökande är många. Men att söka till Spårlöst blev en spark i baken. Från att inte riktigt veta vare sig om eller hur jag ska ta tag i sökandet var det mycket steget att söka som gjorde att jag faktiskt bestämde mig för att nu är jag redo.

Men var börjar man egentligen? Även om jag har väntat i hela mitt 36 år långa liv är det inte helt klart och tydligt vad jag ska göra nu när det faktiskt är dags. Just nu befinner jag mig i något slags första steg och jobbar med att samla information samt fundera över hur jag vill gå vidare. Myndigheten för Familjerätt och Föräldraskapsstöd (MFoF) hittade jag bra information om att förbereda sig inför en röttersökning.

Det här vet jag om min biologiska mamma

Vi har alltid kallat min biologiska mamma för Janda. Det var så det stod i adoptionspappren. Det stod också att hon var 20 år och arbetade som hembiträde. Ita som jag fick kontakt med förra året när vi hittade barnhemmet i Surabaya ville väldigt gärna hjälpa mig att hitta min biologiska mamma och vi fortsatte ha kontakt även när jag kom hem till Sverige. Hon frågade om min mammas namn och när jag skrev att hon hette Janda sa hon att hon aldrig hört det som namn förut. Hon skrev att det betydde fönster. På flera ställen i mina papper står det också Maisyaroh, det trodde jag var hennes efternamn. Ita fick se en kopia av ett dokument och sa att hon trodde Maisyaroh var förnamnet. Eftersom jag alltid kallat henne Janda blev jag lite sur och undrade varför man skulle tro att hon hette fönster, men tänkte inte mer på det just då. Men för några veckor sedan skrollade jag igenom min och Itas chatthistorik, då såg jag att hon inte alls skrivit att det betydde fönster. Hon hade skrivit det betyder änka. Jag hade alltså läst fel på window och widow.

När jag tittar noga i mina papper står det på ett ställe att modern är JANDA MAISYAROH, det vill säga änkan Maisyaroh, inte Janda Maisyaroh. För några veckor sedan var jag i kontakt med advokatbyrån som arbetade med min adoption och de har bekräftat att min mammas förnamn är Maisyaroh. Så hon heter i alla fall inte fönster.

I mina adoptionspapper finns en adress där min biologiska mamma och jag ska ha bott då jag föddes. Det var en av de adresser jag besökte förra året: Jalan Ketintang no. 201. Min mamma har berättat att hon en gång försökt skicka ett brev och fotografier till adressen för att min biologiska mamma sagt till sin socialarbetare att hon gärna ville veta hur det gick för mig i Sverige. Brevet kom tyvärr tillbaka med texten okänd mottagare.

Jag skickade adressen till Ita och hon sa att det var nära där hon bodde. Hon åkte dit för att se vad hon kunde hitta och skrev efteråt till mig: ”Han som ägt huset 1981 hette mr Darmo. Han dog under 90-talet och sålde då huset till en kvinna, som då och idag bor på Kentintang no. 203. Jag pratade med kvinnan och visade henne en bild på din biologiska mamma, men hon hade aldrig sett henne. Kvinnan sa också att mr Darmo aldrig anställt ett hembiträde.”

Det är alltså detta jag vet (inte vet) om min mamma som jag nu ska försöka hitta.

”We cannot encourage you to have high expectations”

När jag kontaktade advokatbyrån fick jag tillbaka ett långt svar där de ville uppmärksamma mig på hur svårt det kan vara att söka efter sina biologiska rötter. De ville inte att jag skulle ha för höga förväntningar. De menade att det i de flesta fall finns alldeles för dåligt med information och dokumentation, samt att många av de som adopterade bort sina barn ofta var immigranter och kom från andra städer eller byar på Java eller andra öar i Indonesien.

Detta är något som alltid funnits i bakhuvudet. Även när jag var yngre och var säker på att jag inte ville söka mina rötter. Att inte vilja söka var nog ett sätt att hantera det faktum att det finns en stor risk att jag aldrig kommer hitta någonting. Då är det kanske bättre att inte ens försöka. Inte behöva bli besviken. Jag nöjde mig helt enkelt med att ha min biologiska mamma på bild ovanför min säng. Jag nöjde mig med berättelsen om att hon lämnade mig på barnhemmet när jag var några veckor gammal, fram till dess hade hon ammat mig och haft mig nära. Jag nöjde mig med att veta att hon klarade inte av att ta hand om mig, därför var det bättre att adoptera bort mig.

Den senaste tiden har jag fått kontakt med andra som söker och/eller har sökt sina rötter. Det är tufft att höra att alla inte hittar det de söker. En del hittar men får som svar att den hittade inte vill ha någon kontakt. En del får sin historia omskriven och hela sin självbild upp och nervänd. Oavsett hur svårt det är vill jag försöka göra vad jag kan. Jag kommer förmodligen bli besviken många gånger på vägen och jag kommer kanske inte orka fortsätta söka, men just nu vill jag.

Surabaya del 2: Vi hittar det som varit mitt barnhem

Vi sitter i en bambumöbel med blommiga dynor hemma hos mr Henry. Han och hans fru bjöd in oss utan att tveka. Rummet har konstiga vinklar och en trappa som jag inte lyckas lista ut vart den leder. Det är mörkt ute och det regnar. Fönster och dörrar står öppna och som på de flesta platser vi varit på i Indonesien känns det knappt någon skillnad på inomhus och utomhus.

Jag är nervös. Ser mig om i rummet och försöker memorera alla detaljer. Platsen, känslan, stunden. Jag snubblar på orden när jag försöker berätta vad vi gör där. Jag vill förklara att jag vet att barnhemmet inte längre finns kvar, att jag bara vill veta om det var här på gatan det låg. Jag vill inte att de ska känna sig påträngda men jag vill samtidigt veta så mycket som möjligt. Jag vill veta hur länge de bott på gatan, om de kan ha träffat mig när jag var bebis. Samtidigt som jag pratar tänker jag att det kanske finns en chans att de vet något om min biologiska mamma. De kanske såg min biologiska mamma när hon kom med mig till barnhemmet. De kanske vet vem hon är. För en sekund blir jag rädd och ångrar mig. Vill gå därifrån. Men det går över och jag fortsätter istället snubbla på orden.

Jag tror att jag berättar att Ita rekommenderat oss att komma och prata med honom. Att jag är adopterad och är här för jag undrar om det kanske har funnits ett barnhem här en gång i tiden. Och att tanten på gatan sa att det hade det. Jag är så fokuserad på att försöka vara närvarande att jag får någon slags adrenalinpåslag vilket resulterar i en black out. Jag vet inte riktigt vad jag själv säger eller vad jag har sagt och jag hör knappt vad någon annan säger. 

Jag försöker lugna mig. Ser på Sebastian i ögonvrån och tar ett djupt andetag. Mr. Henry berättar att jo, det har varit ett barnhem i huset tvärs över gatan, i hus nummer 8. Mitt hjärta slutar slå. Han fortsätter prata men ser helt oberörd ut och jag undrar om jag verkligen hört rätt. Han försäkrar sig om att jag hör när han säger att han och hans fru inte vet någonting om några biologiska föräldrar. Jag signalerar att jag förstår och låter honom fortsätta prata. Han berättar att de som ägde barnhemmet var mr Oemar och miss Maria. Jag känner igen namnen från mina adoptionspapper. Han säger att mr Oemar dog för många år sedan och att miss Maria flyttade till Holland med en ny man för en tid sedan. Under hela vårt samtal kan jag inte låta bli att fundera på om det finns någon anledning för dem att lura mig. Men jag känner mig så glad så jag försöker att inte tänka på det. Sen säger han att idag bor hans systerdotter i huset. Jag förstår inte först om han menar sin egen systerdotter eller mr Oemars. Om det är mr Henrys systerdotter så finns det alltså en rimlig chans att jag kanske kanske kan få se huset innan vi åker från Surabaya tänker jag men kommer i samma stund på att vi ju åker över till Bali igen redan i morgon. Äsch, det är nog mr Oemars systerdotter han menar ändå… tankarna far fram och tillbaks i huvudet och jag försöker fortsätta vara fokuserad på mr Henry.

Han frågar om jag vill titta på huset. Om jag vill titta på huset? Är det en fråga? Jag uppfattar det som en fråga men jag vet inte hur jag ska reagera. Vad jag ska säga. Så klart att jag vill. Får jag det?

Barnhemmets entré 1982

När jag föreställt mig barnhemmet har jag tänkt mig ett stort hus med stor sovsal där alla barnen sover, som på film. Men detta är ett normalstort vanligt hus. I huset bor alltså mr Henrys systerdotter och det är hon som visar oss runt i huset. I huset bor också hennes familj över minst tre generationer. Mr Henrys fru går bredvid och berättar hur det såg ut under tiden det var barnhem. När vi går runt känner jag igen en del saker från sådant jag sett på fotografier. Jag tror att möblerna är de samma men det känns knappt rimligt. Jag går runt som i slow motion.

– Här sov du och de andra bebisarna.
Mitt sovrum. Det är ett litet rum och jag försöker se framför mig hur det såg ut när fyra eller kanske sju eller åtta bebisar bodde där inne. Var jag nöjd och glad? Hade jag någon favoritbarnflicka? Skrek jag när jag skulle sova? Var det någon som tröstade mig? Jag har ju alltid vetat om att jag bott på barnhem men det är nog först nu jag förstår att jag spenderat mina första månader i livet på den här platsen. Och det är först nu jag ser det som lite märkvärdigt som något som spelar roll. En del av mig. Att jag är född i Surabaya och spenderade mina första månader i livet på ett barnhem är inte bara en berättelse.

– Här sov du och de andra bebisarna.

Jag går runt i huset och försöker känna efter. Jag undrar om det finns någon möjlighet att jag kan känna igen mig på något sätt. Om kroppen liksom kan minnas en plats. Jag ber Sebastian fota för jag vet att jag kommer vilja ha bilder för att minnas men jag vill inte lägga en endaste sekund på att inte vara i den här stunden. Det är svalt i huset och trots att alla rum är överbelamrade av flyttkartonger, möbler, gamla cyklar och övertäckta möbler så känns det tomt och kalt. Jag försöker se det som det såg ut då. Försöker lägga ihop det jag sett på fotografier med det jag ser i verkligheten.

Jag vet inte hur länge vi är kvar i huset. Det enda jag vet är att jag vill spara känslan av varje plats i huset och ta med mig den hem. Jag står länge utanför rummet där vi sov. I köket. I det stora rummet där barnflickorna matade bebisarna. På tröskeln vid utedörren.

När vi tittat så noga vi förmått oss tackar vi för rundturen. Kramas och skrattar. Jag är så glad och det är en fin stund. Vi stannar till lite ute på gatan och andas. Det är mörkt och jag tror att det har slutat regna nu. Det är varmt men huden känns ändå kall. Jag håller med händerna om mina egna armar som för att värma. Huden är så där mjuk som den aldrig blir hemma i Sverige. Allt är stilla.

Utanför Yayasan Anak Sejahtera

Vi går tillbaka till mr Henrys hus på andra sidan gatan. Vi dricker vatten. Tittar på deras familjefoton på väggen och småpratar lite. De hjälper oss att ringa efter en taxi som kör oss tillbaka till hotellet. Jag ser ut i mörkret och känner att jag är redo att lämna Surabaya för den här gången.

När vi kommer tillbaka till hotellet har jag en chatkonversation med Ita som undrar hur det gått. Jag berättar kort och tackar henne för all hjälp. Vi bestämmer att vi ska hålla kontakten och sedan säger vi god natt.

Dagen därpå när vi är på väg till flygplatsen får jag ytterligare ett meddelande från Ita. Hon frågar vilket som blir mitt nästa steg.

Vad ska jag göra härnäst för att hitta min biologiska mamma?

 

Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Nu är det ett år sedan jag besökte den stora, smutsiga, hetsiga, obegripliga staden Surabaya. Min födelsestad. För första gången.

Det var egentligen ”bara” tänkt att vara en tvåveckors semesterresa på Bali, men lite i sista sekund bokade vi in ett dygn även i Surabaya. Jag ville inte leta efter något på riktigt, bara se lite av staden och känna efter hur det skulle kännas att vara där. Så ett dygn kändes bra. Jag visste inte heller om jag skulle vilja prata om det när jag kom hem igen, därför berättade jag inte för folk att vi skulle dit. Men det påverkade mig såklart mycket. Jag var så förväntansfull samtidigt som jag inte vågade hoppas på något alls. Inför besöket var jag nervös och sammanbiten.

Surabaya ligger på Java och vi visste att det skulle vara en kontrast jämfört med Bali. Det liksom bullrade och stadens karaktär kändes med en gång hård. Motorvägen hade upp till åtta filer och gatan utanför vårt hotell tre. Vägarna saknade helt trottoarer och övergångsställen och det gick knappt att ta sig fram till fots. Vi såg ett parkliknande område på andra sidan vägen om vårt hotell. De som ville gå över gatan gick försiktigt ut och viftade med armen innan de passerade. Vi lät bli det.

Lonely planet går att läsa:

Welcome to Surabaya
Your initial impressions aren’t likely to be great. Polluted, congested, business-driven, Surabaya doesn’t seem ideal for tourism.

Hur som helst hade vi ett tight schema och jag ville försöka hitta två olika platser. Huset eller platsen där barnhemmet legat och adressen där min mamma enligt uppgifterna i mina adoptionspapper bodde när jag föddes. Det var svårt att hitta adresserna på google. Det var många olika delar i gatunamnen och när jag gjorde en sökning fanns det flera adresser som liknade varandra. Uppgifterna i mina papper var inte heller helt samstämmiga. På några ställen i texten stod det gatunummer 201 och på något ställe nummer 20, vilket låg mer än en kilometer bort. Jag hade i alla fall märkt ut några olika adresser på kartan och försökte hitta en taxichaufför som kunde köra oss mellan de olika platserna och gärna vänta medan vi utforskade de olika områdena. Eftersom i princip ingen pratade engelska var det svårt att förklara hur vi menade. På hotellet lyckades vi tillslut boka en privatchaufför. Vi satte oss i den svarta blankpolerade bilen och det kändes lite som om jag befann mig i ett avsnitt av Spårlöst.

Att inte våga vara förväntansfull men ändå vara just det.

På jakt efter barnhemmet Yayasan Anak Sejahtera

Området vi kommit till var i princip inhägnat för biltrafik och kändes fint. Jag visste att barnhemmet stängt ner någon gång i början av 90-talet men jag ville ändå dit. På ett foto av barnhemmets framsida hade jag sett ett fönsterparti och en entré i mörkt trä. Jag har tittat på bilden många många gånger och jag var ganska säker på att jag skulle känna igen det om jag såg det. Men när vi väl gick omkring där och snurrade fram och tillbaka på alla gatunamn på kartan kändes det som det hade kunnat vara vilket som helst av alla hus vi passerade.

Det var mitt på dagen och nästan alla hus på gatan var tomma. I ett av husen stod en kille på en stege som vi försökte få kontakt med. När han hörde att vi pratade engelska försvann han in i huset. Snart kom han tillbaka med en man som också vände i dörren och kom istället tillbaka med en ung kvinna. Hennes engelska var bättre än det mesta vi hört under dagen och hon presenterade sig som Ita.

Jag berättade vem jag var och vad vi gjorde där. Hon lyssnade noga och tog sedan med oss till en granne på gatan. Det var en äldre kvinna och de två pratade med varandra en stund. Jag stod bredvid och tänkte att jag måste lära mig språket. För guds skull, varför har jag inte lärt mig språket! Jag hörde ordet adopsi flera gånger och när hon äntligen tystnade berättade Ita att kvinnan sa att det hade funnits ett barnhem på gatan.
”Hon känner till din mamma”, sa hon. ”Hon är död.”
En kort stund tappade jag modet. Tänkte att nu blev det inget mer. Men jag lade ihop ett och ett och förstod att hon måste menat någon annan. En som hon kallade miss Maria. Barnhemsföreståndarens fru, förstod jag senare.

Ita tyckte att jag skulle komma tillbaka senare på kvällen. Det fanns en granne på gatan som bott där länge.
”Mr. Henry är gammal och klok”, sa hon.
”…och han pratar engelska”.

Hon var säker på att han kunde hjälpa mig och hon insisterade på att jag skulle komma tillbaka och prata med honom. Jag kände mig skeptisk och undrade om det fanns någon anledning för henne att lura mig.

Vi letade oss tillbaka till chauffören som satt och sov i bilen. Han frågade kort om allt gått bra och sedan pekade vi på kartan och han körde oss mot nästa stopp.

Jl. Ketintang no. 201 – min biologiska mammas adress?

Vi lämnade de lugna kvarteren och de i jämförelse öde gatorna och körde mot Jl. Ketintang no. 201. Enligt mina papper var det där min biologiska mamma bodde när jag föddes.

Vi kryssade oss fram jämte minibussar utan fönster, arméer av mopeder och motorcyklar. Det var tjockt med trafik i området och gatorna var smala. Taxichauffören fick parkera en liten bit ifrån Ketintang och vi bad honom vänta igen. Han nickade och lutade åter igen sätet bakåt. Vi letade oss fram genom ett myller av bilar, cyklar, mopeder och människor. Alla rörde sig på olika håll. Jag mötte frågande blickar och huden klibbade. Nummer 201 var ett stort gult hus vid en stor parkering. Det kändes inte som ett bostadshus och vi kände oss osäkra på om vi verkligen var på rätt plats. Vid parkeringen fanns en liten servering. Jag köpte en coca-cola av en tjej bakom en kartong med läskflaskor och några chipspåsar. Hon fnissade lite åt mig när jag betalade. Jag vet inte varför.

På andra sidan gatan låg något som förmodligen var ett kvarter. Små skjulliknande fyrkanter som satt ihop med varandra. Mellan fyrkanterna kunde jag höra barn som cyklade, någon som hängde tvätt. Svetten rann i min panna och jag svalde hårt innan vi fortsatte se oss omkring. Vi gick längs Ketintang tills vi kom till en järnvägskorsning. Bommarna var nerfällda och på varje sida stockade sig trafiken. Vi gick närmre bommarna för att försöka se mer av gatan på andra sidan. Då såg vi att längs rälsen var det fullt av skjul och kojor. Vi såg människor som promenerade precis jämte rälsen. Barn som sprang. Folk som bodde och levde där. Jag ville vända om och åka hem. Bort från värmen, den dånande trafiken, blickarna, tågspåret och hela Ketintang.

Vi stod kvar en liten stund men tog oss aldrig över spåret. Vi gick tillbaka och hittade taxichauffören där vi hade lämnat honom.

Runt 16-tiden var vi tillbaka på hotellrummet och jag somnade ovanpå överkastet. När jag vaknade till fick jag ett sms av Ita som undrade när vi skulle komma tillbaka för att knacka på hos Mr. Henry. Jag ville ignorera henne och krypa ner i sängen. Kolla på film i vårt fina hotellrum.

Jag är glad att Sebastian fick mig att vilja åka ändå till slut…

Jl Ketintang 201

Tät trafik. Tät stämning.

Hur känns det att vara adopterad?

fullsizeoutput_94f
Passfoto, Astutik 1982

Jag är adopterad. Jag kom till Sverige från Indonesien för 36 år sedan, då var jag tre månader gammal. Så länge jag kan minnas har jag vetat om att jag varit adopterad. Min mamma pratade ofta om det. Vi tittade på fotografier från då hon hämtade mig. Hon läste böcker om hur barn i Indonesien hade det. Hon berättade allt hon visste. Jag tyckte om att prata om det och om mig själv, precis som alla barn gör. Men ju äldre jag blev desto mindre ville jag prata om det.

Jag minns att jag som yngre ofta fick frågan Hur känns det att vara adopterad?

Fram till för bara några år sedan brukade jag alltid svara att det kunde väl inte jag veta.
”Jag har ju aldrig inte varit adopterad”, sa jag lite kaxigt.

Jag har alltid sett mig själv som väldigt svensk och ville helst bara vara som alla andra. Helst av allt ville jag vara blond och lång, som de andra. Att försöka sätta ord på alla de motsägelsefulla känslor jag hade i kroppen kändes i alla fall som en alldeles för stor fråga att avhandla på tiorasten. Klart jag hellre ville vara med och viska om killar och köpa bullar i skolcaféet. Jag blev expert på att göra det hela till en ickefråga, framförallt inför mig själv. Men det hände att jag skrev om det.

[…] jag känner mig tacksam, ledsen, förvirrad, vit, icke-vit, nyfiken, rädd att göra fel, lämnad, uppskattad, efterlängtad, oönskad, perfekt, på fel plats, på rätt plats… allt samtidigt.

I mitt inlägg Gick och såg en film – om att vara adopterad skriver jag bland annat en del om dessa känslor.

Plötsligt händer det – dags att börja leta

När jag och Sebastian reste till Bali förra året passade vi också på att besöka Surabaya, storstaden där jag föddes. Även om jag inte hittade min biologiska mamma eller så så var det mycket som satte igång i mig i samband med resan. Jag skrev om det lite grann här på bloggen men inte mycket. Anteckningsboken från resan ligger fortfarande här hemma och gömmer mina tankar och känslor. Den tillsammans med alla andra dagböcker och skrivhäften. Och alla dokument och mappar på datorn. Det är svårt att greppa allt. Även om jag funderat enormt mycket på detta och skrivit och skrivit och skrivit så slutar det alltid med att jag har mer kvar att säga när jag reser mig från datorn än vad jag tyckte att jag hade när jag satte mig. Samtidigt som det känns som jag skrivit samma sak om och om igen.

Jag har alltid undrat. Även när jag försökte att inte undra. Jag har funderat, vänt och vridit på tankarna. Men det är först nu jag börjar förstå att det är jag som måste göra något om jag vill få svar på mina frågor och 36 år gammal känner jag mig faktiskt redo att börja söka efter mina rötter. En början blir att dela med mig av min process och mina tankar och den mest uppenbara kanalen för mig att göra det är här på bloggen. Förutom att det kan hjälpa mig själv kanske det också kan hjälpa någon annan där ute som funderar.

På fotot ser ni förresten min biologiska mamma i gul T-shirt. Enligt mina adoptionspapper heter hon Maisyaroh (fram till väldigt nyligen trodde jag att hon hette Janda, men mer om det en annan gång). Just detta foto hade jag hängande på en anslagstavla i mitt tonårsrum. Även om jag just då inte tyckte att det där med att vara adopterad var någonting att lägga någon större vikt vid så tittade jag väldigt mycket på det där fotot. Letade efter likheter. Undrade vad hon tänkte på när hon stod där. Undrade om det verkligen var sant att hon var min mamma. Kanske kommer jag få veta en dag.

Så. Hur känns det att vara adopterad?

Jag uppdaterar från och med nu direkt från anteckningsblocket. Om hur det var att se Surabaya 35 år senare, om hur det kan kännas när man inser att man vill söka upp sina rötter trots att man aldrig trott det tidigare, om hur det känns när man tror att man hittat en ledtråd och förhoppningsvis annat också. Så om du är nyfiken och vill höra mer om adoption, om att vara adopterad och om att söka sina rötter, följ mig gärna.

Är du nyfiken på något särskilt, låt mig gärna veta vad! Kommentera eller skicka mig ett mejl.

November – en månad för skrivande

Mitten av november och halvvägs genom skrivutmaningen nanowrimo 2017.

Det jag skriver på i år handlar om mig själv. Jag har länge haft en tanke om att jag vill skriva självbiografiskt. Om mina upplevelser och känslor av att vara adopterad och jag har försökt närma mig det på olika sätt. Men ingenting har riktigt slagit rot i mig. Och projektet som jag skriver på just nu är knappt ens ett projekt heller, utan mer en massa lösa anteckningar där jag skrivit ner minnen, funderingar, känslor och detaljer som jag på något sätt kan koppla till att jag är adopterad.

När jag bestämde mig för att köra nanowrimo i år också försökte jag mig först på ett gammalt skrivprojekt som ”legat gömt i byrålådan” det senaste året. Men två dagar in i november kände jag att det projektet inte drev mig särskilt starkt. Jag plockade istället upp alla gamla trådar jag påbörjat om att vara adopterad och dök ner i det.

Igår lyckades jag uppnå 10 000 ord!
Och där är jag nu.

Huller om buller med hjälp av Scrivener

En sak som håller mig tillbaka lite är att jag inte vet vad det ska bli av texten i slutändan. Jag har ingen form eller struktur för en berättelse. Men jag försöker att inte låta det påverka mig. Så länge det poppar upp nya saker att skriva om tänker jag att jag vill få ner det. Få ner allt på print och sedan, efter själva insamlingen, se vad jag kan göra av det.

Att sluta skriva känns frestande eftersom jag inte kan se vad det hela ska resultera i. Men nanowrimo får mig att fortsätta traggla. Komma på en ny tanke, situation eller detalj och bara skriva allt jag kan komma på inom det området. Jag tänker ingenting på hur det låter medan jag skriver och ingenting om hur texten blir. Jag bara skriver. Sedan loggar jag varje ord på nanowrimo.org och nu är jag alltså uppe i 10 000 ord! (Om jag ska nå målet på 50 000 ord i slutet av november ligger jag visserligen back. Men ändå… 10 000 ord inom samma skrivprojekt är ändå den största skrivande bedrift jag uppnått så, jippie yeah!!)

För någon månad sedan skaffade jag mig en ny dator och till den programmet Scrivener och det hjälper mycket. En kollega till mig nämnde också en skrivmetod som hon kallade huller-om-buller-metoden. Att skriva ner förslag på olika scener allt eftersom de dyker upp i huvudet, utan att tänka på hur de ska passa in i helheten. Vid varje skrivtillfälle väljer du sedan en scen att skriva. När du har ett gäng med scener kanske du börjar se ett mönster och kan använda dig av de olika scenerna i en och samma berättelse.

Varje kort i Scrivener är en tanke/situation/scen. Tillsammans bildar många kort (förhoppningsvis) en större helhet.

En tanke jag har är att under nanowrimo tömma hjärnan på minnen, tankar och idéer för att få upp en bank med ”scener”. Sedan vill jag skapa ett alter ego och låta den här karaktären uppleva och gå igenom några av de saker jag skrivit ner. Utforska vad som kan hända och hur situationer hade kunnat bli annorlunda… Sedan får vi väl se om det kan bli någon berättelse.

Men nu. 10 000 ord och still going strong.

National Novel Writing Month (NaNoWriMo) is a fun, seat-of-your-pants approach to creative writing.

On November 1, participants begin working towards the goal of writing a 50,000-word novel by 11:59 PM on November 30.

Valuing enthusiasm, determination, and a deadline, NaNoWriMo is for anyone who has ever thought about writing a novel.