Det hade varit passande att skriva något om DN:s granskning av adoptioner, Barn till varje pris. Men det går liksom inte. Jag vet inte vad jag ska skriva och inte. Vill säga massor men har liksom ändå inga ord. Självklart påverkar detta också mig.

Den första artikeln i DN:s granskning Barn till varje pris publicerades för snart tre veckor sen. Sen dess är allt lite som en dimma.

Mitt flöde svämmar över av berättelser, artiklar, tankar och inlägg. Och jag är med i otaliga grupper, följer lika många sidor och personer som säger klokskaper om detta varje dag.

Det är många som har kämpat för att detta ska nå ljuset länge nu och jag har hört en del av de berättelserna som ingår i granskningen tidigare och jag hör liknande berättelser alldeles för ofta. I media, men också överallt i från personer som aldrig delat med sig officiellt. Tycker det är bra att det kommer fram och att fler delar med sig av sina berättelser. Det handlar inte bara om några enstaka barn som blivit bortadopterade på fel grunder. Och det handlar inte bara om Chile.

Men jag tänkte inte skriva så mycket om det. Det finns det andra som gör mycket bättre. Listan nedan är inte på något sätt fullständig. Det är bara fem instagramkonton jag följer som kanske du också kommer tycka om eller ha nytta av. En del är förstås adoptionskritiskt men för mig är den största nyttan att läsa mycket om adoption och om att vara adopterad att det hjälper mig att bearbeta mycket av det jag känt och känner. Det hjälper mig sätta en känsla på mina känslor utan att jag behöver känna mig dum eller förklara mig. Ord på saker jag aldrig ens tänkt men alltid känt och så vidare. Släng dig in i debatten eller följ på håll.

Konton/personer jag följer är Madeleine In Hwa Björk, Sofie Cecilia Magnusson, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Adoption och andra tankar, Tobias Hübinette. Tips är också att följa #adoptee och Jag är adopterad.

En sak jag själv börjat tänka på mycket i och med granskningen är förstås mitt eget sökande. På alla från Indonesien som söker och vill ha svar. Det går alltid upp och ner det där med känslan av tillhörighet till andra från Indonesien. Som barn hade jag nog svårt med identitet och självbild över huvudtaget. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Särskilt en gång om året blev det extra tydligt det där med att inte riktigt passa in. Jag såg alltid fram emot våra ”indonesträffar”. Det var min familj och tre andra som alla hämtade sina barn vid samma tillfälle. Men det var också alltid lika obekvämt och svårt, särskilt när vi blev tonåringar. Vi var oerhört olika allihop och hur gärna vi än ville det så passade inte heller vi riktigt ihop, fastän vi (och våra föräldrar) så gärna ville. Samtidigt känner jag än idag en slags samhörighet med dem alla även om vi inte har kontakt idag. Vi delar något, oavsett om vi vill eller inte. Den tvådelade känslan av att vilja känna tillhörighet med andra men aldrig riktigt lyckas beskriver nog egentligen hela min tillvaro som adopterad ganska klockrent, genom min uppväxt men också som vuxen.

Enligt DN:s granskning är vi inte mer än 755 någonting adopterade från Indonesien i Sverige, jämfört med till exempel 6969 från Indien. En stor skillnad är förstås också att adoptioner från Indien har skett över en lång period (från 1960-nu) och från Indonesien endast mellan 1970-1983. Värt att nämna är att ”Svenska staten ansågs inte arbeta tillräckligt hårt med att förebygga illegala adoptioner kopplad till privat verksamhet var ett stort problem, rapporterade Svenska Dagbladet och adoptionstidskriften Att adoptera.”

Många tankar och känslor på det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s