Saker att göra på Nusa Lembongan

Ett av stoppen på vår Baliresa i april gjorde vi på den lilla ön Nusa Lembongan. Vi valde Lembongan före Gili Islands på rekommendation av vänner som varit där bara några veckor tidigare. Det skulle vara en lite mindre exploaterad ö this is a fine place to just put your feet up and relax – läste vi på lembonganisland.com och efter ett par dagar i Kuta kände vi oss mer än redo för något lugnare och mer intimt.

Från Balis huvudö till Lembongan tog vi oss med en snabbfärja (Scoot Fast Cruises). Båtfärden går att likna med någon typ av åkattraktion på Liseberg. Det gick snabbt och vågorna var höga. Men vi kom fram helskinnade och det faktum att vi skulle åka tillbaka med samma båt tre dagar senare var lätt att förtränga med den vita sanden mellan tårna. Det turkosa vattnet på hornhinnan. Paradis.

Lembongan går att beskriva ganska enkelt. Paradisö. Det är en liten ö och kontrasten mellan storstadspulsen i Kuta var minst sagt påtaglig.

Sex saker jag tycker man kan passa på att se eller göra för den som besöker ön.

1. Hyr en moppe och ta dig runt ön

Det finns i princip ingen biltrafik på ön. Däremot såg vi gott om mopeder och motorcyklar. Enligt vad vi förstod så gäller 17-årsgräns för moppe (oklart om det betyder motorcykel eller moped) men om det stämmer var det ingenting som de höll särskilt hårt på. Sebastian svär på att han vid ett tillfälle såg två killar i 9-10 års ålder på en Harley Davidsson.

En av dagarna hyrde vi oss en moppe och tog oss runt ön. Det är ingen stor ö och det gick ganska snabbt att köra. Men vi hittade några små pärlor under dagen och kom inte tillbaka till hotellet förrän framåt kvällen. Bland annat hittade vi till Secret beach på Nusa Ceningan – en liten grannö. För att ta sig dit tog vi oss över Yellow Bridge som också var en liten upplevelse i sig.

2. Mangrove Forest

På norra ön hade vi turen att få besöka Mangrove Forest. I en liten korsning på väg dit satt en gammal man och ropade på oss när vi stannade till med moppen.

– Mangrove? I have boat.

Vi följde efter honom och han paddlade oss runt i träsket som en superninja.

3. Snorkla

En dag tog vi en båt- och snorkeltur för att simma med fisken manta, en typ av stora rockor. Vyerna vi fick se var helt fantastiska. Vågorna slog mot bergskanterna runt hela ön. Nästan skrämmande.

Strömmarna i havet gjorde mig tyvärr extremt sjösjuk och jag satt hulkandes på båten när resten av gänget lyckades hitta en manta att dyka med. Men vackert var det.

img_1887img_1880img_1875img_1882

4. Yoga

Det finns en del olika yogastudios på ön. För den som verkligen vill gå in för det såg jag en del hotell som lockade med hela bo-metidera-yoga-paket. Jag testade ett pass på Yoga Shack Lembongan. Ett superhärligt sätt att börja dagen på. Jag hade som mål att ta en och annan löprunda om morgonen under resan, men att springa i värmen passade inte mig särskilt bra. Jag rekommenderar varmt promenader och yoga före löpning.

img_2010

5. Semestra à la slowly-slowly

Vi bodde på ett ställe som hette Suka Beach Bungalows. Riktigt häftiga hyddor där vi verkligen kunde ha semester och slappna av. Hotellägaren var en liten gubbe med vitt linne och magväska. Varje gång vi pratade med honom avslutade han konversationen med att lugnt promenera iväg och säga för sig själv “slowly, slowly…”

Och jag tycker verkligen att Lembongan är det perfekta stället att koppla av och bara ha semester. Havet och stränderna är sagolika och att bara dra fötterna efter sig i sanden… som en dröm. Om eftermiddagen hängde vi i våra hängmattor och läste i solnedgången och hörde barnen i området komma ut med en fotboll så fort solen försvann i horisonten.

IMG_1172

 

img_1830img_1835

 

6. Ta en surflektion

Lembongan kändes lite som en ö som var utslängd mitt i havet. Trots att jag är uppvuxen på en ö så var detta något helt annat. Vattnet och vågorna runt ön var minst sagt påtagliga. Vi hörde dem till och med på natten. Det enda jag skulle kunna önska såhär i efterhand är att jag själv varit surfare.

Varje morgon kunde vi se de inbitna slänga sig på sina brädor och paddla ut till revet en bit utanför ön. Det gick alltså också båtar ut till revet för den som var sugen på att testa på.

Under våra dagar på ön hann vi aldrig med någon surflektion. Om vi gjort det hade jag förmodligen aldrig velat lämna ön. Däremot provade vi faktiskt på surfing senare under resan, men mer om det en annan gång.

Om en långsam sommarvecka och att vänta trean

Det regnar ute idag också. Skurarna duggar tätt och ingen vet när de kommer eller hur länge de varar. Alldeles nyss slog blixten ner inte långt härifrån och nu lyser solen in från altandörren.

Den här veckan är det bara jag och Sebastian hemma. Inga barn. Planen var att vi skulle åkt till Stockholm i tisdags och hälsat på vänner och familj. Men nu har snart hela veckan gått och vi har istället fått spendera den med bara varandra. Lite (eller ganska mycket) som en dröm förstås (!) men vi tycker ändå lite synd om oss själva. Mest synd om Sebastian som fått bältros. Eftersom bältros kan smitta den som inte haft vattkoppor med just vattkoppor, och eftersom merparten av de vi skulle träffa har bebisar och/eller små barn, var det inte många kvar som var så sugna på att umgås med oss just nu. Bältrosen är alltså anledningen till att vi hållit oss hemma hela veckan.

Och det blev en ganska långsam vecka faktiskt. När barnen inte är hemma går jag ibland ner så mycket i varv att klockorna stannar. Och eftersom vi inte träffat i princip någon så har jag mest bara vilat hela veckan.

Förresten. Anledningen till mitt enorma behov av att vila. För er som känner mig så är det ingen nyhet längre, men för er andra kan jag stolt meddela att jag numera går runt och bär på, inte bara mig själv utan, en liten liten klump som är beräknad att landa på jorden i mitten av december. Det betyder att jag idag går in i min 22:a graviditetsvecka. Klumpen (barnet) är, enligt gravidappen Preglife som vi läser varje vecka, cirka 26 cm långt och väger cirka 370 gram. Det är ungefär lika mycket som den mängd champinjoner jag använder när jag lagar svamppasta. Ha! 52,9 procent av graviditeten har passerat och jag har 132 dagar kvar till beräknat förlossningsdatum.

Att vara gravid med trean

Det här med att vänta sitt tredje barn alltså.
Häftigt. Härligt. Spännande. Läskigt. Fint. Mysigt. Underbart. Lyckosamt.

Utan att låta som en instagram-morsa som lever det perfekta livet så är det faktiskt allt det där (jag väger upp positiviteten snart, lovar). Det är nu tio år sedan jag blev gravid med mitt första barn och åtta år sedan sist. Vilket är två evigheter sedan båda två. I början var jag lätt skeptisk och lite orolig för hela baletten med att börja om från början (och lite är jag det förstås fortfarande) men nu är jag helt förälskad i det faktum att det ligger en liten bebis i min mage. Inuti magen alltså. På riktigt. Jag tycker det är så sjukt fascinerande hela grejen. Den växer typ flera centimeter varje vecka och från att vara typ ett litet grodyngel kan jag nu känna den sparka och snurra runt varje dag. Det sjuka med allt är att jag trodde att det kanske skulle vara lite av en been-there-done-that upplevelse att bli gravid igen. Men nästan allting känns som om det är första gången. Jag kan i och för sig känna igen själva känslorna i kroppen, men det känns ändå som något helt nytt. Och om ni undrar så är den där mammalängtan precis lika stor som de andra gångerna. Nog nästan lite större. Med trean känner jag ännu mer att jag verkligen inte vill missa någonting. Jag vill göra allt rätt. Jag vill minnas allt och känner efter varje liten grej som händer. Försöker njuta av alla små saker för att vara säker på att jag ska kunna erinra mig hur det kändes någon gång i framtiden när jag sitter där i min gungstol med mina virknålar (eller med femte generationens smart-telefon-goggles…)

…att vänta sitt tredje barn alltså (de där jobbiga sakerna).
Det är också oerhört utmattande. Tungt. Oroande. Påfrestande. Begränsande.

Illamåendet (går över)

I början mådde jag illa non-stop. Det var i samband med vår resa till Bali som jag förstod att jag var gravid och alla dofter från resan får mig just nu att känna kväljningar bara jag tänker på det. Jag hoppas innerligt att den känslan försvinner sen. Heldeppigt att inte kunna tänka på återresan till Indonesien utan att få kväljningar. Men efter de första tolv veckorna mådde jag helt plötsligt ganska fantastiskt och tänkte att det där med andra trimestern verkligen var en hit. Jag gick till gymmet (en gång), tog långpromenader, lagade mat och kände mig riktigt strålande.
Tänkte: Det är så här det är att vara gravid!

Men den senaste veckan har jag i princip känt mig deprimerad. Det kan i och för sig hänga ihop med vädret och det faktum att vi fick ställa in semesterplanerna, men jag tror också att det är själva graviditeten. Jag vill sova. Hela tiden. Och när jag är vaken har jag en djupt inneboende vilja att bara sätta mig ner. Sen när jag väl sitter ner så är magen i vägen och det spänner och gör ont så jag måste ställa mig upp igen. Gaah!

Foglossning och träning under graviditeten

Min foglossning, eller bäckenbottensmärta, har blivit värre. Jag försöker promenera och röra mig varje dag men det är så urbota oskönt. Cykla är det som går bäst. Jag har lånat ett foglossningsbälte från min barnmorska vilket faktiskt hjälper lite. Och jag gör mina knipövningar. Det räknas också som träning har jag hört! Det sämsta med att ha så ont redan nu är att jag känner mig som en elefant. Jag vaggar verkligen fram. Men när jag ser mig i spegeln, eller möter andra som är sådär riktigt gravida, typ min svägerska, som ser ut som om de ska sprängas vilken sekund som helst. Då känner jag mig yttepytteliten och som världens tramsigaste som klagar på att “det är så tungt”. Men det äääär verkligen så tungt! Jag har ont i rumpan, under rumpan, runt höfterna och ja, i hela bäckenbotten. Och viktiga saker som att stå på ett ben är totalt uteslutet. Blä.

Eftersom jag ändå känner mig rätt så gravid och obekväm var det hur som helst liiiite skönt att slippa sitta i bil i 6 timmar upp till Stockholm och sen 6 timmar hem igen. Och även om jag mest har legat och vilat, pekat och ibland hjälpt till med min extremt vässade och snabbtänkta hjärna… så har vi faktiskt fått en hel del gjort hemma i huset under veckan. Eller Sebastian har fått en hel del gjort. Heja hjärtat!

Mer om det inom kort.

IMG_0467
Passar på att ta en sommarpromenad när det är uppehåll