En skrivövning från Debutantbloggen

När Debutantbloggen bytte skribenter inför det nya året sörjde jag ganska hårt, till en början. Men nu när jag läst några inlägg börjar jag lära känna de nya bloggarna och förstår så klart att detta också kommer kunna bli jättebra.

Idag när jag läste ikapp (eftersom jag dissat bloggen lite så har jag missat en del) så hittade jag en liten skrivövning. Heja heja! tycker jag och dessutom lovar de fler under året 🙂

Min skrivövning om Dvala.

Som i dvala gick jag länge.
Under ett täcke som skydd.
Det var trångt och kvavt.
Och jag visste att luften snart skulle ta slut.
Ändå lät jag tiden gå,
utan att låtsas om.

Sen kom dagen.
Dagen då jag tog de första trevande stegen.
Dagen jag såg på himlen, som om första gången.
Då visste jag
att det är nu.
Det är nu det verkligen börjar.

 

Vad kan man ha en skrivkompis till?

Skrivkompis. Jag har en skrivkompis.
Jag rekommenderar alla som skriver att skaffa sig en.

Efter att ha gått med i Skriv i somras fick jag (och alla som deltar i programmet) hjälp med att få mig en skrivkompis. Till en början kändes det ganska obekvämt och lite pinsamt. Tanken på att ringa upp någon jag aldrig träffat eller vet någonting om och börja prata skrivande var lite knäpp faktiskt. Vi blev i alla fall en grupp på fyra som började lite trevande med att ge varandra textrespons och det var en superhärlig grupp med enormt mycket energi. Men eftersom det egentligen var skrivkompisar vi skulle bilda så delade vi oss i två par.

Min skrivkompis blev Ina

Och jo, visst är det lite knäppt att ringa upp varandra, säga hej och sen ösa på med prat om bara skrivande. Vi har aldrig träffats och vi känner inte varandra. Egentligen. Samtidigt känns det som att Ina är en person jag verkligen tycker om och kan förstå.

Igår hade vi vårt första möte för året. Innan dess hade vi tagit en paus. Jag kände mig låst efter nanowrimo, skrev inget nytt och visste inte hur jag skulle hantera min icke-skrivande svacka. Därför bad jag om en paus och när jag gjorde det visade det sig att Ina också var lite låg i skrivenergin och att en paus passade henne också.

Nu i efterhand kan jag se att det kanske är just i de där svackorna vi behöver varandra som mest. Det är då vi behöver pushen och någon som hjälper oss att inse att det blir bättre, om en bara vill. Att inte skriva är ju en väldigt naturlig del av att skriva. Kanske ingår det till och med i definitionen av att vara en skrivande person. Det går upp och ner.

I alla fall. Vi tog en paus och under tiden funderade jag väldigt mycket på det här med skrivande. Varför jag skriver, vad jag vill skriva, när och så vidare. Det enda jag kunde komma fram till var att jag skriver. Till och med när jag inte skriver skriver jag på något sätt uppe i skallen) och det vill jag fortsätta med.

Min berättelse, min bok, den ligger vilande just nu men tankarna kring den lever ändå och så länge jag skriver på annat känns det som om jag också ger näring till min bokidé. Jag bakar den liksom konstant ändå.

Under pausen bestämde vi oss för att återkoppla till varandra i början av januari, för att bestämma hur vi skulle kunna fortsätta med vårt skrivkompissamarbete. Under tiden hade vi sporadisk kontakt via whatsapp och mail. Ingen av oss verkade skriva så väldigt engagerat under den här perioden men ett litet sms med pepp eller avreaktion fungerade utmärks som kanal att avreagera sig på. Utifrån det kom jag på idén med att det kanske är det vi ska ha varandra till. Också. Att prata om våra texter, hur långt vi kommit, hur härligt det är att skriva och så vidare är en fantastisk kraftkälla, men när ingenting händer, inte en enda rad eller bokstav blir till något mer, vad gör man med en skrivkompis då?

Förslaget blev, ordagrant: Att kunna ”kräka av sig” när det går trögt.
Men också att prata texter och andra saker som rör skrivande som tidigare. Och när vi hade vårt möte häromdagen kändes det jättefint!
Som att prata med en gammal vän samtidigt som att börja om på något helt nytt.

Så här ser upplägget skrivkompis ut just nu

Nu är planen att höras av en kväll varannan vecka. Inför ”mötet” skickar vi text (om vi har något vi vill ha hjälp med) men vi har också bestämt att det vi vill fokusera på just nu är inspiration. Saker som inspirerar oss att komma igång och att fortsätta och att hitta våra sätt att våga och inte ge upp. Inte bara saker som är fokuserade kring själva texten. Utan även typ lästips, poddar, tankar, reflektioner, känslor och så vidare. Vi fortsätter också skicka meddelanden till varandra på whatsappen mellan våra möten om det är något vi vill bolla.

Tidigare har vi pratat utifrån tre frågor som Ina tidigare hade jobbat utifrån i sitt skrivande:

  1. Vad har du gjort på ditt skrivprojekt denna vecka? Gör en punktlista.
  2. Vad har du lärt dig? Vilken är din viktigaste lärdom från denna vecka? Skriv ner den i 2-3 meningar.
  3. Vad ska du göra härnäst? Gör en punktlista över det du ska göra under kommande skrivvecka.

Vi har inte pratat om de tre punkterna men jag tänker mig att vi skulle kunna fortsätta tänka kring dessa inför våra möten, men med tilläget:

4. Jag har inte skrivit något alls och har ingen plan för hur jag ska fortsätta. Hjälp mig!

Pepp och några frågor om skrivkompisar

Nu är jag riktigt pepp på detta! Heja, heja. Och förresten, ett skrivtips för dig som vill logga ditt skrivprojekt är att nanowrimo.org har introducerat en goal tracker där du kan sätta mål för och logga ditt skrivprojekt även nu efter november månad.

Hur arbetar du med din eller dina skrivkompisar?
Och vilka tips har du till den som vill testa? Var kan man hitta en skrivkompis, hur lägger man upp arbetet och vad är det bästa med att ha en skrivkompis?

Varför skriver jag idag?

Efter en fullproppad dag med aktivitetsplaner, lathundar, filmning, möten, webbuppdateringar och sociala medier kommer jag hem och undrar hur jag tänkte när jag tidigare under dagen bestämt mig för att skriva efter jobbet.

Varför skulle jag vilja det när jag suttit vid datorn nästan hela dagen? Hur ska jag orka tänka nåt mer efter att ha proppat varje cell i hjärnan full med information och samtidigt dränerat samma celler på nya idéer och funderingar?

Men så tar jag en kort promenad och tankarna börjar virvla. Jag söker efter något att skriva på men vill samtidigt njuta av luft i mina lungor och testar ett tips jag fick om att ”lägga” saker på olika kroppsdelar, för att minnas dem. Och när jag kommer hem funkar det faktiskt. Jag tar den där tanken jag placerat på ena axeln under min promenad och sätter mig ner och börjar skriva. Inget speciellt, bara ord.

Och nu vet jag varför.

För att jag längtat efter stunden att få släppa ut det som bara är jag. Längtat efter att låta fingrarna springa på tangenterna, utan mål, bara för att de vill. Längtat efter att hjärnan får ta paus från alla de där morötterna som driver mig (och som ger mig energi) i jobbet, men som också lätt kan trötta ut mig när jag glömmer koppla bort dem efter kontorstid.

Det var ju därför jag bestämt mig för att skriva idag. Varför skriver du idag?

Att hälsa på syster och att svettas igen

Vi har varit hela helgen hos storasyster och hennes familj i Lerum. Barnen har skrikit ikapp och brottats på golvet i kusinernas pojkrum, spelat minecraft och kollat youtube-klipp så ögonen förmodligen skulle behöva skärmdetoxas i minst en vecka, de har skrattat så de kiknat och bråkat bara lite. De vuxna har druckit vin, bakat bullar och stekt bacon. Vi har alla testat våra trampolinkunskaper och kvalitet på mag- och ryggmuskulatur på airhopp i Partille och vi har varit väldigt mycket lediga tillsammans. Allt sammantaget, en mycket fin helg.

Den timme vi spenderade på airhop är förövrigt den mesta kondition jag fått på hela vintern. Det var underbart att svettas igen och när jag tänker på det så har jag nog inte sprungit sen någon gång i julas. Och innan dess var det så dåligt med löppass att det knappt räknas. Jag har varit förkyld i omgångar hela hösten när jag tänker efter. Sådär ordentligt förkyld med hosta, grönt snor, ont i halsen och nu senast väste det till och med i lungorna varje gång jag vred kroppen diagonalt. Kan ju bara inte bara vara ett gott tecken.

Denna brist på rörelse har gjort att jag kämnet mig närmast förlamad. Kroppen känns som en tjock deg. På jäsning liksom. Det värsta är suget på godis. Det har varit så illa att jag fick bestämma mig för att sluta äta godis mitt i veckan, vilket bara gjorde att jag blev ännu mer sugen.

I veckan kände jag i alla fall för första gången på flera veckor att jag började bli lite bättre från förkylningen (men inte helt ännu). Därför har jag börjat fundera mer på min träning och löpning nu än tidigare och det känns peppigt att kunna börja snart. Särskilt när jag tänker på den där tjocka degen.

Planen är att hålla igång kroppen med att springa regelbundet, inga direkta distansmål men ett första stopp är vårruset i maj med tjejgänget hemma i Göteborg och i julklapp anmälde jag mig och Sebastian till Kullamannen för att hålla igång hela året plus att få en löpupplevelse tillsammans. Kanske kan jag klämma in ett millopp och träna på att få en bättre tid på milen än tidigare också.

Men. Löpningen i sig är inte något jag satsar på i år. Däremot känner jag att jag vill släppa loss kroppen igen och testa på dansträning igen. Dansen har alltid varit något jag älskar men som det är just nu kan jag inte ens minnas sist jag dansade. På måndag provtränar jag därför dansaerobic av något slag på det lokala gymmet och på söndag är det prova-på-dag på ett danshus i stan och efter det ska jag bestämma mig för om det är dans eller gym som gäller. Kroppen skriker bara jag tänker på hur skönt det ska bli att komma igång.

Hur orolig kan man bli för sina barn?

De ringer från skolan och jag måste hämta Adam tidigare. Han hade gått ner för en kulle och fått plötslig huvudvärk. ”Jag sa till Julle att han skulle vänta lite för jag fick ont i huvudet, sen kom det bara pang och jag var tvungen att sätta mig ner och gråta”, säger barnet till mig när vi pratar.

Lärarna är oroliga. De tycker att jag nog ska åka till doktorn. Det har de googlat sig fram till att man ska göra när man har ont i huvudet på det sättet.

Jag sätter mig i bilen med Adam bredvid mig. Blek och liten.

Med motorn igång ringer jag till vårdcentralen och sköterskan frågar tusen frågor. Men jag svarar (med Adams hjälp) att han ser som vanligt, hör som vanligt, kan gå, mår inte illa, har inte så ont längre, har inte ramlat eller fått något slag mot huvudet och njae jag är kanske inte riktigt 100 % säker på att han har så ont som han säger. Det har ju ändå hänt förut att jag i förbifarten vid lämning på förskolan och skolan sagt att jag kan komma och hämta på skolan om han skulle må dåligt (om han till exempel haft ont i magen på morgonen) och då råkar det ibland bli så att man nog får lite ont i magen senare på dagen… Så när jag lägger på luren känns det faktiskt ändå helt ok att säga att vi åker hem och vilar, tar en huvudvärkstablett och avvaktar.

Att sjuksköterskan säger ”om det skulle hända något akut under kvällen då får du ju ringa 112” ignorerar jag nästan.

Efter en alvedon som smälter på tungan, ett stort glas vatten, några läkerol och en superläskigt bra bok är Adam pigg och vill spela xbox. Vi hämtar storebror, äter färskt bröd med gräddost, ritar jultomten och rudolf med röda mulen, skäller lite på varandra, kollar konsert på SVT play och spelar kort.

Det verkar trots allt som att det inte var någon hjärntumör just den här gången.

En reflektion om att vara på väg

Jag brukar ofta fotografera bilder på vägar och stigar. Och för mig är symboliken i det att jag alltid känner att jag är på väg någonstans. Många gånger har det inneburit att jag längtat. Längtat till något nytt eller bara till något annat.

Tidigare i mitt blev detta lite min grej. Jag tycker om att göra saker, utveckla saker, förändra och jag var hela tiden ett steg före. Bestämde mig för en sak och höll stenhårt på det, tills det inte var kul längre. Utbildade mig. Till allt och inget. Traskade vidare så fort något kändes fel. Tänkte att det som inte är bra på en plats är kanske bättre på en annan. Jag flyttade, bytte jobb, utbildning, kompisar.

En gång sade en person till och med till mig att ”du kommer ju alltid vilja ha något annat förstår du väl? Det är bara sån du är.” och jag kände att det nog var sant.

Men att vara så gjorde mig ledsen. Jag kände mig rätt tom faktiskt. Därför blev det som ett uppvaknande när jag började inventera i mina egna drömmar. Mitt eget varför och mina egna värderingar.

Och lite sant är det trots allt nog fortfarande. Jag tycker om förändring och utveckling. Jag älskar att lära mig nytt. Skillnaden idag är att jag lärt mig försöka se varför jag gör det jag gör. Jag vill uppåt, framåt, utåt men jag vill också inåt, djupare, närmre och därför flyr jag inte längre.

Jag är på väg och vägen går som den går.
Jag är glad så länge jag får.

En väg.
På väg.
Att vara på väg.
Framåt. Uppåt.
Bakåt.
Stanna och blunda.
Öppna.
Gå bredvid,
runt.
Över.
Under.
Framåt.
Stanna. På väg.

365 nya dagar

Det bästa jag vet. Nya tag, nya utmaningar, tänka om och tänka bättre. 

Och så här är det. Jag har inte ett enda nyårslöfte.
Men. Jag har funderat och funderat och nu har jag färdigställt årets plan.

Saker som jag känner är viktiga för mig att fortsätta fokusera på i år är till exempel att vara i naturen. Där kan jag andas och jag kan tänka. Så fort jag kommer utanför en dörr sluter sig mina ögon nära på av sig självt. Bröstet höjer sig i en djup inandning och jag suckar till av lycka och uttrycker så gott som alltid ”gud va’ skönt att komma ut”. Jag kan bara uttrycka det som att min själ längtar utomhus.

Jag skulle så gärna vilja kunna säga att jag är mig själv ärlig fullt ut. Och jag skulle vilja känna att jag litar på mig själv och mina egna val. Men så är det inte riktigt. Jag har alltid stor beslutsångest. Jag väger nästan alla mina beslut ytterst varsamt, rättvist och noggrant. Jag tror att jag skulle må bra av att lita mer på min egen intuition och inte alltid analysera alla mina val för att komma fram till ”bästa” beslut.

Förra året hade jag som mål att läsa böcker. Det var ett bra mål för mig och jag är väldigt glad att ha kommit igång med läsandet igen. Men allt jag läser är inte alltid bara gott. Bloggar, böcker, tidningar, artiklar, reportage, guider, tips och idéer… det kan också bli för mycket. Nu vill jag också bli bättre på att GÖRA istället för att bara läsa.

Jag vill resa (även om vi var i Karlskrona på världens mysigaste minisemester så vill jag det…) Men det viktigaste för mig är nog ändå att uppleva och upptäcka. Att se. Oavsett var jag är.

Jag vill leva hållbart. För mig själv, för mina barn, för naturen. Jag tycker att detta är så mycket svårare än vad det borde vara och därför vill jag lägga ner extra kraft på att förbättra mig inom just det området.

Att vara kärleksfull och att ge kärlek är inte heller så lätt och självklart som det borde vara för mig. Jag har en tendens att dra mig undan när jag själv känner mig deppig eller nere och undvika att träffa människor. När saker går mig emot har jag också en tendens att gå i försvar, samtidigt som jag mest av allt bara skulle vilja ge upp och lägga mig ner på golvet i en liten hög. Jag vill alltså våga umgås mer med och vara ärlig gentemot de människor jag har i mitt liv och som betyder något för mig. Oavsett om jag är på jättebra humör eller inte. Jag vill att de som betyder mycket för mig ska lära känna mig för den jag är, även när jag är skruttig.

Apropå att vara ärlig tror jag också på att skratt och trams är något jag måste bli bättre på. Jag har kommit en bit på vägen och vågat släppa garden till viss del. Men jag vill våga på mer. Våga säga JA! och våga göra bort mig. Uppmuntra andras idéer. Komma med galna upptåg utan att skämmas när det är det jag känner för (för det gör jag ganska ofta). Jag vill våga mer helt enkelt.

Eftersom jag sitter ner i stort sett hela dagen på mitt jobb och ibland inte går mer än 1000 steg vill jag också få in en bättre rutin för rörelse i min vardag.

Mina SMART:a mål för året har jag utifrån mina inre värderingar samt ovan formulerat till:

  1. Ta chansen att resa och utforska nya vägar före välkända
  2. Våga tramsa (dansa, sjung, skapa, lek)
  3. Prioritera familjen (barnen, mamma, syskonen)
  4. Skriva färdigt ett första utkast av min bok
  5. Andas och ta paus
  6. Träna eller springa tre gånger i veckan
  7. Gå (minst) en promenad om dagen
  8. Inget godis på veckodagar
  9. Välja bra kött och mer grönsaker och frukt
  10. Köp nya saker när gamla går sönder eller tar slut

Paus – snart play

Innan jag helt går vidare till 2017 pausar jag lite och ser tillbaka.

2016 skrev jag mål. Och nu när jag tittar tillbaka på dem så känns det som om jag faktiskt tänkte igenom målen ganska noga. Även om jag inte riktigt minns att jag gjorde det… Problemet med målen för 2016 var att jag inte utvärderat dem någon endaste gång under året. Inte på riktigt. Trots att de var rätt SMARTa och alltså hade kunnat ligga till bra grund för att utvärderas. Jag ser i alla fall nu när jag läser dem att jag har haft målen med mig någonstand där i bakhuvudet, vilket känns ganska bra 🙂

Så här såg de i alla fall ut.

TIO MÅL FÖR ÅRET 2016

  1. Upptäcka minst ett nytt resmål check
  2. Njuta av att vara i naturen check
  3. Testa ett nytt äventyr, som exempelvis åka höjdbanan check
  4. Åka skidor eller snowboard minst en gång check
  5. Upprätthålla en plan för löpning och träning ej genomfört
  6. Springa ett längre lopp än tidigare check
  7. Prioritera mina vänner kan inte minnas hur jag tänkte här men… check, typ
  8. Läsa böcker check
  9. Skratta utan att begränsa mig om något är roligt njae, det kan bli bättre
  10. Krama mina barn CHECK

Jag gjorde dem med inspiration från True Values program. Jag blev rekommenderad att genomföra True Values program samt ett personlighetstest för att hitta och förstå min egen personlighet för drygt ett år sedan vid ett samtal med coachen Sofia Sivertsdotter. Det var någonstans under den här tiden jag började se fördelar med att lära känna sig själv ordentligt för att kunna sätta mål för mig själv och göra bättre val.

Mina (4 av) 10 viktigaste värderingar från True Values program resulterade enligt mina gamla anteckningar ungefär i nedan, vilket i sin tur ligger lite som grund för i princip alla de personliga val jag gör.

  1. Känna – Uppleva
  2. Upptäcka – Lära
  3. Njuta – Ha roligt
  4. Äventyr – Det okända
  5. Närhet – Connecta med någon
  6. Skapa – Designa
  7. Skapa – Planera
  8. Upptäcka – Observera
  9. Spirituellt – Medvetenhet
  10. Vinna – Uppnå

Den korta sammanfattningen av 2016 års mål är att jag känner mig nöjd. Målen hjälpte mig att leva mer så som jag känner att jag mår bra av att leva. Mer så som jag vill. När jag läser målen känns de väldigt små och lite löjliga eller konstiga. Som att åka snowboard/skidor minst en gång eller krama mina barn. Vad ger det att åka en gång? Krama barnen är väl klart att jag gör? Liksom.

Men faktum är att det för mig, efter att inte varit på skidsemester på över 15 år, är mycket värt att ha tagit sig till Vallåsen för fem åk på väldigt trötta ben. Och jag behöver inte känna att ”jag vill också åka skidor” för även om jag inte varit en vecka i Österrikiska alperna så har jag har i alla fall åååååkt!

Och att krama barnen mer har fungerat som ett sätt att sänka garden både för mig och barnen. Jag blir ofta rätt så irriterad och barnen har lätt för att bli arga. Genom att till exempel säga att jag känner mig irriterad och behöver en kram för att kunna tänka har jag faktiskt undvikit en del bråk och mått allmänt mycket bättre. Det känns nästan som ett litet lurendrejeri. Tänk att något kan vara så lätt. Typ.

Det enda mål som jag kan säga att jag misslyckats med så är det att upprätthålla en plan för löpning och träning. Jag har försökt att hålla mig hyfsat aktiv och sett till vardagsmotion så har det fungerat hyfsat. Men jag har verkligen inte varit bra på att springa regelbunden eller träna mot ett mål. Det får bli bättring både på formulering av mål och genomförande till nästa gång.

Idag är det fortfarande nyår på nåt sätt. Därför är det officiellt första dagen på det nya året i morgon. Då gäller det.

josefine_karlskronaFoto: Sebastian Karlsson @sebkar