Att prata skrivande med andra skrivande människor

Igår hade jag mitt andra samtal med min nya skrivkompis. Så här gjorde vi.

Innan samtalet svarade vi båda på tre frågor om vårt eget skrivande och skickade till varandra. De tre frågorna hade min skrivkompis arbetat med tidigare. Jag tror det var på en skrivkurs och vi tyckte att det var ett bra sätt att få igång varje samtal.

Frågorna handlar om:

  1. Vad man skrivit den senaste veckan?
  2. Vad man lärt sig?
  3. Vad man ska göra som nästa steg?

Utifrån hur vi svarat på frågorna är det lätt att komma på relevanta saker att prata om. Det blir ett underlag för att ställa nyfikna frågor, peppa varandra och hjälpa till att se ens eget skrivande från ett annat perspektiv. Det är också ett bra verktyg för att kunna gå tillbaka och fråga om saker som vi pratat om vid tidigare samtal som är nyfiken på. Och det är sjukt peppande att någon frågar om hur det gått med ”den där karaktärerna du testade förra gången” eller ”hur gick det med den där idén du fick mitt i natten”.

Så här tycker jag om att ha en skrivkompis.

  1. Så häftigt att prata skrivande med andra som skriver.
  2. Coolt att kunna prata i över en timme med en person jag egenligen inte känner och ändå få ut så enormt mycket av det.
  3. Lite jobbigt att hitta tid och känna sig motiverad att ”arbeta” på fritades. Men det är lite som att träna eller springa. Du ångrar dig aldrig efteråt och du får en enorm boost och lite som en adrenalinkick efteråt.
  4. Bra grej helt enkelt.

Just nu har jag svårt att skriva på mitt projekt. Istället gör jag en grej där jag skriver 6 minuter per dag. Vad som helst. Flödesskriver och slutar direkt efter de 6 minuterna. Fick tipset via Skrivradion och Skriv!

Den 4 oktober har jag skrivit 6 min per dag i 30 dagar (om jag lyckas och det ska jag!) och då tänker jag att det är dags att jag bestämmer mig. För om jag ska fortsätta på mitt skrivprojekt eller inte. Och vad jag ska skriva på om jag inte fortsätter med projektet. Men fram till dess är det 6-minutersgrejen som är grejen. Men efter gårdagens samtal kliar det faktiskt i fingrarna lite mer än innan. Det är en skön känsla.

Webbinarium, årsplan och en supersnabb (läs: kort) löprunda

Nu sitter jag i soffan med tända ljus. Tror visst att hösten är här. Och jag har förstått att man kan springa kortare rundor istället för bara ”långa” hela tiden. Kanske att det till och med kan vara bättre. I Nike running appen hittade jag ett pass som heter Riktmärke som gick ut på att jag skulle träna mig på att springa i ett högre tempo än i vanliga fall. Jag värmde upp i 7 min, öste på i snabb fart i 3 min och varvade ner i 5. Och tanten i mina hörlurar sa att jag var jätteduktig. Så jag litar på henne!

Men. En sak som jag blev skitsur för var under avslutande minut när hon helt plötsligt försökte peppa med ”kom ihåg att ju hårdare du jobbar desto snyggare blir du”. Vad hände?! Samtidigt säger hon ”Kom ihåg att det inte finns någon mållinje, men vi ses på startlinjen nästa gång”, vilket känns sympatiskt och smart. Men det där andra gjorde mig förbryllad. Bättring #NRC !

Annars idag har jag och teamet suttit tillsammans runt i vårt konferensrum (för jag har ett team nu och en massa kul och sjukt kompetenta kommunikatörskollegor eftersom jag bytte avdelning i somras) och kollat på en webbsändning om Digital kommunikation – från rörlig bild till nya digitala kanaler som hölls i Stockholm, SKL.

Eftersom vi tittade via webbsändning kunde var och en bestämma vilka delar vi ville titta på och om man ville gick det bra att samtidigt jobba med annat. Himla bra upplägg. Så då passade jag på att klura på ett upplägg för en årsplan med tydliga mål (hurra!) för Pedagogsajten, som ju är mitt huvuduppdrag.

Och vi hade popcorn och godis också.

Så denna dag har jag lärt mig saker som att Svenska kyrkan verkar grymma när det gäller digitala strategier och närvaro i sociala medier, att snapshat kan vara en bra kanal att använda sig av (om det är där målgruppen befinner sig), att Kungälvs kommun satsar på att bli bäst på film och att om jag skulle behöva föda barn igen så är det podden Föda barn som gäller.

Ok. God natt. Åh, förresten. På torsdag är det bokmässan. Skulle såååå gärna vara där. Ska följa det allt jag kan på hemmaplan. Framför allt Bladen brinner som har premiär!

När veckans första dag är fredag

Somrigaste, mest udda veckan på länge. Veckan börjar med fredag. För så är det i vårt varannanveckas liv. Byte på fredag. Det minsta barnet har varit hemma med feber, så jag hämtar hemma hos barnens pappa. Inget konstigt. Bara inte riktigt som det brukar eftersom bytet brukar ske på skolan.

Lördag är en fin dag. Börjar med ett dopp i poolen (passar på eftersom det är sån väldig sommarkänsla). Vi får besök och  fikar tillsammans. Klappar hunden. Pratar.

Sen tar vi en cykeltur till Väla. Eftersom lille har haft feber får han sitta på min pakethållare. Hur farligt kan det vara tänker jag? Det finns ju hjulskydd och han hade bara gnällt hela vägen om vi hade cyklat så det blir jättebra.

Sommarkänslan fortsätter och vi njuter vinden i håret och köper lördagsgodis på Hemmakväll. Alla glada och lyckliga. 10 meter från huset rullar jag långsamt (och då menar jag verkligen långsamt) in i sista svängen och *pang*. Cykeln stannar tvärt och ungen skriker ”jag har fastnat jag har fastnat”.

Han sitter fast med foten i mitt däck. Benet är vridet i en omänsklig vinkel och jag svettas. Lyster upp honom och cykeln för att benet inte ska gå av. ”Det här kommer nog inte sluta bra mamma” gråter han tappert  och håller samtidigt på något sätt tillbaka paniken. Det stora barnet springer till förrådet och jag ber honom hämta en skiftnyckel. I sin egna 8-åriga takt kommer han tillbaka viftandes med en tång av nåt slag och undrar om det går bra. Och det gör det faktistk. Han sätter sig i skräddare på den varma asfalten och jag ryter till honom att hålla i cykeln. Varpå han lyfter på ena handen och håller med typ två fingrar. jag ryter lite till och lilla gråter.

Jag skruvar av skruven som jag tror ska bli vår räddning men ingenting händer. Stora får gå på uppdrag igen och ska denna gången hämta en avbitartång. Jag ser mig om efter grannar att ropa på men ingen så långt ögat eller örat kan nå. Jag lyckas lyfta cykel och barn in på vår uppfart och efter tre försök har storebror äntligen hittat rätt och han knipsar som en superhjälte av en eker och lilla är fri! Han skriker högt av någon slags glädjeblandad panik och håller sig för munnen. Halt-hoppar och ramlar ihop i en hög på marken.

Resten av kvällen går ändå relativt smärtfritt. Efter att ha legat i hängmattan, doppat foten i kallt vatten, ätit upp allt sitt godis och slumrat på soffan är han vid förvånansvärt gott mod och vi bestämmer oss för att avvakta till söndagen för att se hur foten mår då.

När alla vaknat och känt efter ordentligt drar vi trots allt till akuten. Foten är rätt ok, men det blir ändå röntgen och några timmar fram och tillbaka mellan sjukhusets olika avdelningar och kulvertar. Spännande på sitt sätt men kansikte inte vår drömsöndag.

Vid ett tillfälle sätter vi oss utanför sjukhuset och väntar. Vi blundar mot den varma solen och njuter delicatoboll och festis. När blundandet tar slut ser jag något som klättrar i håret på det vackra barnet!

Så. Efter beskedet att foten faktiskt är helt ok, fortsatta skuldkänslor över cyklandet med barnet på pakethållaren och lite sömn i ögonen blir det hem och luskamm. Vi har löss allihop utan sambon.

Men vi klarade trots allt helgen ganska galant…

Måndag ringer skolan och tror att stora har feber. På kvällen spelar han och lillebror fotboll i två timmar och badar i en. Så jag kör på inte feber.

Hyfsat vanlig jobbvecka men ovanligt somrig med lunchlöpning och bad.

Onsdag ringer skolan igen när jag sitter i möte och jag trycker bort samtalet tre gånger eftersom jag inte känner igen numret. Sista gången svarar jag med meddelandet ”kan jag ringa tillbaka om en stund?” Får svaret tillbaka ”ja ditt barn har kräkts”. Mmmm. Världens bästa mamma. Japp! Kommer till skolan och han har ont i huvudet och har kräkts två gånger.

Två dagars VAB blir bonus-kvalitetstid innan nytt byte och ny (varannanveckas)vecka.

Idag är det måndag igen allt det upp-och-neriga från förra veckan känns som bortblåst. Det som var så jobbigt och knasigt mitt i är nästan helt borta nu.

Underligt.

En perfekt kväll med syster och Maggio i Köpenhamn

Maggio går över en mörk scen

För snart en vecka sedan hade jag den mest magiska eftermiddag och kväll. Jag, storasyster, Veronica Maggio och uppskattningsvis ett par tusen till.

Jag tog ledigt hela eftermiddagen och direkt efter lunch drog vi till Malmö och sedan vidare mot Köpenhamn. Äventyret började där och då med en fiskburgare på McDonalds och ett parkeringsgarage jag aldrig tidigare sett i Hyllie. Därifrån tog vi tåget till ett sensommarvarmt Köpenhamn där vi strosade upp och ner längs gågatan, fikade världens största bakverk (mitt var utsökt, Marias mindre utsökt) på Café Norden. Vi tog oss också en funderare på det egentliga underhållsvärdet av gatuteater och misstänkte att en bil som stod mitt på torget kanske var en bomb. Köpenhamn sommarens sista dag (31 augusti) borde ju ändå vara ett tillfälle.

Sen tog vi oss lite tveksamt (tveksamt för att vi inte hittade vägen, inget annat) till Lilla Vega där seminariet Future Feminism skulle hålla hus. Mycket intressant. Lite väl mycket snack om kläder men också en del tänkvärda ord som kastades omkring i ett rum fullt med medelklass vita kvinnor och några stackars killar.

View this post on Instagram

Future feminism. Intressant start på kvällen.

A post shared by Josefine Hultén (@fine_hulten) on

I mellanakten köpte vi var sin torr bulle (fralla) och en yoghurt. Satte oss på en kladdig bänk och tuggade.

Sen äntligen 20.23 kom vi innanför dörrarna på Stora Vega. Vi knödde oss fram (Maria knödde oss fram) och tack vare det stod vi mer eller mindre längst fram hela konserten. Alltså konserten med Veronica Maggio. Tjejerna bakom oss var kanske inte lika glada som vi men efter ett tag tror jag de accepterade oss för vi var ju ändå ganska käcka och glada och inte särskilt stora och långa.

Detta var alltså första gången jag såg Maggio. Så underbart härligt att få se en idol (hon är nog faktiskt så nära en idol jag kommer) på ett sådant coolt ställe, en sommarkväll i ett främmande land (nåja).

Jag tog massor med bilder som alla försvunnit nu eftersom min telefon totaldog härom dagen. Tacka gudarna för Instagram.

Och sen tog det stopp (om skrivkramp)

Sen sist. Efter att ha gjort en ordentlig plan (ett synopsis), skissat på innehållsförteckning, karaktärsgalleri och lite annat kom jag ju äntligen igång och började skriva!

Tack vare Skriv! fick jag mycket pepp och tips som gjorde att jag höll i min plan. Vi var några stycken som gick samman och började ge respons på varandras synopsis och lite på texter. Det var jätteroligt och givande. Karaktärerna började ta liv och jag upptäckte känslan av att ”berättelsen hände”. Mina huvudpersoner talade om för mig vilka de var och jag följde dem och skrev lite här och var i berättelsen.

Men sen tog det typ stopp. Sommaren hände och det blev svårt att hinna med allt. Vi hade massor av härligt besök, jag läste böcker, vi badade och sprang i skogen. Underbara sommar. Jag ångrar inte en sekund men skrivandet kanske inte tog mig riktigt så långt som jag hade hoppats.

Så nu. Den där gränsen när motivationen går över till press. Så hårfin och svår att förstå sig på.

  • Jag tvivlar på berättelsen
  • Jag skriver inte på berättelsen

Jag sitter i detta nu och har börjat fundera på nya berättelser och saker att skriva på. Jag vet att jag borde ge berättelsen en chans men samtidigt vill jag inte slarva bort alla idéer som dyker upp och som pockar på uppmärksamhet. Tänk om det är en av de idéerna som blir den där boken?

Men.

Skriv! säger jag och min skrivkompis

En mycket bra sak som hänt sen sist är att jag genom Skriv! har fått mig en skrivkompis. Vi hade vårt första möte i torsdags och det känns väldigt skönt att bolla känslor, idéer och tankar kring skrivandet med någon som också skriver.

Det började med att vi var den där lilla responsgruppen, men eftersom grupperna ska göras om enligt tips från coachen delade vi oss istället i skrivkompispar.

Det jag kom fram till efter vårt möte i torsdags var att jag kan fundera på berättelser, planera, fixa och redigera hur mycket som helst, men själva berättelsen kommer inte hända så länge jag inte skriver på den. Så. Jag måste ju bara göra det. Det förstår jag ju. Så jag ska försöka.

Men för att inte tappa bort nya idéer har jag en idébok nära till hands. Och just nu tänker jag mig att om skrivglädjen i bokprojektet inte håller uppe så måste det ju vara ok att skriva åtminstone någon liten berättelse in emellan. För att hålla ångan uppe liksom. Det är väl i alla fall bättre än att inte skriva alls. Eller vad tror ni?

I övrigt inspirerar naturen mig väldigt mycket just nu. Svampplockning, löpning och utomhustid är guld värt för sinnet. Kom precis tillbaka från en kvällspromenad mellan åkrar, tågräls, hus och hästhagar.

Luften andas sommar, men vinden höst. 
Det doftar torra löv och solnedgång. Grusvägen under himlen.