Lite böcker jag tycker man kan läsa

För tillfället har jag grottat i böcker för och om unga vuxna (obs, grotta för mig är kanske inte vad grotta är för andra, eftersom jag har en tendens att somna efter typ två sidor när jag läser på kvällen. Hur som helst. Det jag HAR läst under våren är i alla fall nästan uteslutande inom genren unga vuxna). Jag tycker det är en fantastisk genre. Lättläst, underhållande, djupt, nostalgiskt, personligt, mänskligt, tänkvärt och bara alldeles, alldeles underbart.

Här är fyra böcker att läsa och mysa med i sommar.

IMG_0414IMG_0413

Saker som aldrig händer av Johanna Lindbäck – En bok om att göra slut. Nära och personligt. Spännande och fint om vänskap och kärlek.

pojkarnaIMG_0042

Pojkarna av Jessica Schiefauer – En alldeles speciell saga om våld, vänskap och kärlek. En sån där berättelse som dröjer sig kvar. Jag vill fortfarande smyga in i växthuset och följa med när Kim går från flicka till pojke och känna känslorna ta mig med storm.

IMG_9925

Kanske är det allt du behöver veta av Emily Lockhart – Elegant och välskrivet. Oväntat spännande. Lögner, hemligheter, intriger. Låter kanske ytligt men är mest bara väldigt smart.

somstjarnor

Som stjärnor i natten av Jennifer Niven – Den populäraste tjejen och den knäppaste killen blir kära efter att ha mötts uppe i det höga klocktornet. Vem räddade egentligen vem? En underhållande och fin berättelse om sorg, kärlek och psykisk ohälsa. Och med ett och annat strövtåg…

Att läsa eller inte… läsa

När jag var liten älskade jag att läsa. Framför allt så älskade jag böcker. Bibliotek har alltid varit min favoritplats och et är alltid en av de första platser jag besöker och lär känna när jag flyttat eller är på längre besök någonstans. Jag lånar alltid högvis med böcker både till mig och ungarna vid varje besök. Oftast läser jag inte mer än en tredjedel av allt jag lånar, men det har liksom ändå alltid varit värt varenda tung kasse jag släpat hem genom alla år. På cyklar, spårvagnar, i ryggsäckar och tygkassar.

Däremot hade jag en väldigt lång läspaus någonstans mellan sena tonåren och fram till ett par år sedan. Jag läste en och annan kriminalroman och bara på semestrar och ledighet. Däremellan inget annat än inredningstidningar, några få utvalda bloggar, på mjölkpaket och kanske en och annan favoritdikt.

Men nu. Nu är jag på gång. Jag har insett att jag hade rätt redan som liten och jag har förstått nu att jag fortfarande älskar att läsa.

(Utvald bild av Pelle Sten CC By 2.0)

Familjeresa till Alcudia – extra allt

I år fyller min mamma (dessutom min styvpappa + att jag och sambon blir 35 = 70 = 140) 70 år. För att fira (mest mamma alltså) fick vi den stora glädjen att åka på en riktig familjeresa tillsammans till Alcudia, Mallorca. Jag och sambon och barnen, mormor och morfar.

IMG_0153
Så här glad kan man vara när man äntligen ska få flyga flygplan.

Upplägget var alltså; kristallklart vatten, barn som lär sig simma, pannkakor och choklad till frukost sju dagar i rad, Lollo & Bernie, fantastiska möjligheter till löpning, barnvakt, milslång sandstrand, granne med pool och hav, berg och kringliga vägar, strandtennis, strandfotboll, strand, strand, sand (överallt!), kärlek, syskonbråk, sena kvällar med bara ben, ljumma vindar, åskbyar, obegränsade mängder med pommes, coca cola, tjat och tjat, bubbel på balkongen, tid att läsa, tid att vara ledig. Det vill säga All inclusive.

Det visade sig att Mallorca verkligen var en plats att tycka om. Mycket. Av många olika anledningar.

Spontandopp och att springa på stranden

Vi reste tidigt på lördag morgon från Malmö och hade kramat mormor och morfar, installerat oss på rummet och ätit lunch på hotellets restaurang innan klockan 15. Då var vi totalt laddade för bad, strandhäng och semesteeeeeer! Tyvärr var det blåsigt, regnigt och åska i luften så det blev inte så mycket sol och bad just den första dagen. Fast vi tog en promenad längs stranden och båda barnen ”badade” med kläderna på, eftersom det tydligen är omöjligt att bara känna på vattnet med fötterna. Det blev förstås kallt att gå hem i genomblöta och alldeles för tighta kläder, men jag tror att de båda tyckte det var värt varje vattendroppe.

Efter det snörade jag och sambon på oss, eller nej förresten, vi tog på oss våra trendiga löparkläder och körde en snabb löptur (barfota) på stranden. Sanden var precis lagom hård-mjuk och jag har inte känt mig så snabb sen jag vann ett 60-meters lopp i 6:an på Röavallen, Tjörn. Eftersom barfotalöpning är någonting jag aldrig testat tidigare fick jag (inte helt oväntat) så ont i vaderna de kommande dagarna att det bara blev en löptur till under resten av veckan(!) Men barnet i mig älskade att få flyga fram i vattenbrynet och det var lätt värt varje litet uns av smärta.

IMG_0173
Vädret blev bättre! Och ömmande vader var inget jättestort problem ändå.

Mini-roadtrip till Cap de Formentor och Sa Calobra

Att resa med sina föräldrar är en väldigt bra fördel möjlighet till barnvakt. Och jag och sambon hade inte bara möjligheten att springa tillsammans utan fick även en heldag med bil då vi på kringliga vägar tog oss över bergen.

Vårt första stopp blev på Mallorcas nordligaste punkt, Cap de Formentor. Eftersom vi inte alltid är så snabba när vi turistar tog vi god tid på oss och ville efter stoppet ta oss vidare. Men det hade förmodligen varit ännu mer fantastiskt att ta sig hela den branta vägen upp till fyrhuset. Men vi nöjde oss med fantastiska vyer över berg och hav (och en liten bergsget).

IMG_0234
Fantastisk utsikt och otroligt varmt på Cap de Formentor.
IMG_0233
Kändes som en väldigt trygg plats.

Efter det svindelframkallande stoppet tog vi oss mot Sa Calobra. Vägen dit gick genom ett par mindre byar och framför allt över bergen. Det tog oss cirka två timmar att ta oss en mil och ett par hundra svängar och bara liiiite illamående senare spatserade vi i den spektakulära dalen Torrent de Parreis.

IMG_0273
I en cabbe över berget!

För att komma till Torrent de Parreis fick vi gå genom grottor för att sedan bada i viken och promenera i dalen.

IMG_0296
Grottpromenad till Torrent de Parreis.
IMG_0308
En pittoresk badvik med kristallklart vatten åt ena hållet,
IMG_0333
…och en tillsynes oändlig dal fylld av djur- och växtliv åt andra.

Den här platsen var sagolik och vi stannade i flera timmar. I dalen kändes det lite som att gå omkring i öknen, öde fastän vi inte var ensamma på platsen. När jag gick en bit för mig själv flög en fågel mot berget och några stenar rasade ner och landade i den nära på uttorkade vattenpölen som bredde ut sig nedanför berget. Spooky.

IMG_0286
En sån där stund jag önskat jag hade en segelbåt.
IMG_0401
Glad att vara jag.
IMG_0367
Jo, vi turistar nog rätt bra ändå!

Byn Pollenca hann vi bara köra igenom (vi kom igenom även om det var knappt) eftersom vi fick lite bråttom hem när kvällen började närma sig. Men jag hade mer än gärna stannat för en fika på torget, gått runt i de smala gränderna och tagit en tapas på nåt av de små haken vi passerade.

Nästa gång…

IMG_0371
Trånga mysiga gränder i Pollenca.

Strand, strand och sand… och en megafiiiiiin semestervecka!

Men det mesta av vår tid på Mallorca spenderade vi på stranden. Det var som världens största och bästa sandlåda. Det var långgrunt och sammetsmjuk sandbotten, vilket var perfekta förutsättningar för att (äntligen) kunna lära sig simma.

I morgon blir det jobb igen. Men vad gör väl det efter en sån här skön vecka.

IMG_0216
– ”Ge oss pengar!” för det gör man till de som bygger sandslott här.

Vi utforskar Ödåkra

Efter en vanlig dag på jobb och förskola tog jag och en av mina smågangsters bilen till gamla ”Spritan” som finns här i Ödåkra. Byggnaden är i extremt dåligt skick och ägaren har i omgångar blivit ålagd höga böter. Det verkar inte som om det händer så mycket mer än så dock.

Det är en spännande plats och jag tycker att byggnaden är jättefin, eller skulle åtminstone kunna bli.

Vi vågade inte gå in men smög runt på utsidan och tittade och fastän det ligger nästan mitt i bebyggelse fick jag kusliga känslor av övergivenheten. Skräckfilmskänslor.

Genom krossade rutor kunde vi se förfallna skåp och hyllor. Vi hörde vinden dra genom de öppna ytorna och tak och väggar började ge sig åt alla håll.

Tänker mig att det kan vara bra att vi utforskar tillsammans. Kanske undviker risken att han gör det själv…

Hade så gärna velat gå in och känna efter. Men även om vi kunnat känns det som en onödig risk. Det knarrade bara man kikade in genom staketet.

De gamla däcken känns ändå relativt ofarliga. Men eftersom mamman är kinkig och inte vill bli smutsig blir det en ganska kortvarig lek. Istället tittar vi på tåget som kör förbi inte mindre än fyra gånger under den korta tid vi spenderar runt fabrikbyggnaden.

Ja. Inte så mycket mer att upptäcka när man inte kan gå in. Tänk om vi kunde skapa någonting av den här platsen. En ny arena för skapande, en mötesplats för unga eller kanske ateljéer och kontor. Jag startar upp min företag igen och hyr in mig!

Genpoolens och platsens betydelse

När jag var liten brukade jag drömma om att vara lik någon. Lik någon på riktigt. Genom blod. Jag ville jämföra mina krokiga tår med någon och kunna säga att våra tår var varandras. Jag kände mig halv för att jag inte kunde göra det.

Idag kan jag det. Jag har två fina fina ungar. Av mig producerade. Ena har min näsa och mina lockar i nacken. Andra har de mandelformade ögonen och mina hårda öron. Nu är de här. De är jag och jag är dem.

Men på senare tid har det, trots att jag nu har min genpool (relativt) säkrad här och nära, slagit mig att mitt ursprung inte är härifrån. Jag är fortfarande född i det där varma landet långt bort där ingenting är som det är här. Åtminstone inte särskilt mycket.

Att jag nu har mina gener här förändrar inte att jag fortfarande har något där också.

Det har aldrig varit särskilt viktigt för mig att leta upp min biologiska mamma eller pappa. Jag har min mamma på foto i pärmen i bokhyllan. Jag är lik henne där. Men jag känner nu att jag ändå vill åka dit. Jag behöver vara på platser där jag är född att vara. Andas ekvatorluft och känna mig fram i miljonstäderna som hade kunnat vara mina.

Sverige är mitt, men vad är Indonesien egentligen?

Det är inte det att jag är halv, men hälften av mig är så väldigt osynlig. Jag måste nog helt enkelt åka dit och locka fram den där halvan lite mer.

Gå inte barfota på trädäcket, då får du flisor i fötterna

Detta blir vår första sommar i huset. Och det är verkligen sommar nu. Ända sedan vi flyttade in i slutet av november har vi väntat och längtat till lila syréner, turkosblått vatten, asfaltsogräs.

På mindre än två veckor har vi nog fått uppleva allt man kan tänkas vilja ha ut av sommarmånaderna. Temperaturen steg plösligt till närmre 30 grader, gurkor och tomater har växt ur sina krukor, gräsmattan torkat och studsmattan nära på glömts bort till förmån för oasen på baksidan där vi ätit frukost, lunch, middag, badat oss torra av klor och huserat bästa vänner.

Underbara sommar.

Idag fyller Love 8 år och det är två dagar kvar till skolavslutningen. Det har varit mindre än 20 grader i ett par dagar nu och jag har äntligen tid att skriva av mig lite, istället för att lapa sol på trädäcket. Som för övrigt känns som en brygga under fotsulan.

Men gå inte barfota på trädäcket, då får du flisor i fötterna.