Att springa Göteborgsvarvet för första gången

För ett år sen hade jag, efter att i 33 år envist hävdat att jag inte kunde springa, precis kommit igång med min löpning. Löparglädje och Jaana Nehez hade lockat mig med på ett träningspass där man kunde pröva på orientering och efter det fick jag lite mersmak så i juni startade jag ett ”Lär dig springa”-program på Runkeeper. Jag sprang 2-4 km per pass och kom igång riktigt bra.

Idag sprang jag min första halvmaraton och genomförde mitt första Göteborgsvarv.

löpare i startgrupp 16 redo för start
Startgrupp 16 – bästa gruppen

Göteborg – du får mig så lätt

Under de åren jag bodde i Göteborg älskade jag det mesta med staden. Göteborgsvarvet var inte en av de sakerna. Det var folk överallt och alla var i vägen. Det luktade svett och det var skräp överallt. Om jag mot förmodan kände någon som sprang så hade jag ingen aning om hur fort eller när personen sprang så att försöka heja och hitta hen var i stort sett omöjligt.

De är uppe på taken, alla är högt över staden. Sommaren snurrar fort när vi bara snöar bort.

Men med Håkan i lurarna (cheezie, jag vet) tog jag idag, med en helt ny syn på varvet, mig fram genom gator och över broar i min gamla stad. Jag kom på mig själv med att le för mig själv flera gånger, blicka ut över havet, folket och ett gråregnigt Göteborg. Sig likt, men olikt.

När du förändrar ditt sätt att betrakta saker, förändras de saker du betraktar.
Max Planck

De första kilometrarna var vädret ljummet, disigt och stilla. Ljuvligt att springa. Den första biten i Slottsskogen går inte att beskriva som något annat än ett stort kalas. Fullt med glada människor som hejade, åt glass, lekte och kollade på djuren (alltså inte bara på oss som sprang utan de andra. Kommer förresten ihåg påfågeln jag ritade i första klass efter ett besök i parken.)

Genom Majorna kändes det som att springa ”hemma på våran gata i stan”. Eftersom det var soligt njöt jag extra att springa under de första vattenduscharna.

Tempot kändes behagligt väldigt länge. Inget flås utan bara väldigt, väldigt skönt att kunna susa fram i njutbar takt. Jag stannade till, gick några steg och drack vid varje vattendepå.

Jag hade bestämt mig innan för att inte slösa onödig energi i backarna. Så över Älvsborgsbron gick jag min första bit. Det var så trångt och gick långsamt att springa så det hade bara varit dumt att inte passa på att gå lite. Älskade känslan av att kunna röra sig fritt i bilfilen över bron och att all trafik var stilla på grund av oss.

Neonskyltar på gatorna sänder ljus till mig och skatorna, alla dansar…

I virrvarret vid startområdet hade jag råkat sätta på Spotify att spela bara mina fem sparade Håkan Hellström-låtar fastän jag förberett den perfekta springlistan. När jag insåg att det bara var Håkan blev jag först irriterad men det blev i ändå som pricken över iet när jag sprang där över Hisingen. Filmiskt, göteborgsk och oväntat peppande. Men efter 11 km fick det vara nog och i Sannegårshamnen stannade jag till och bytte innan jag passade på att springa några hundra meter på bryggan som omväxling till all asfalt.

Götaälvbrons början
”Blodsmak i munnen lungan känns som den kollapsar. Två röda från att smaka döden över asfalt, strö över min aska sår fyllda med havssalt. Benen tar mej framåt men just nu går det så sakta.” Timbuktu

När det blev dags att lämna Hisingen började benen kännas tunga. Timbuktu och Spring hjälpte lite grann men i stigningen över Götaälvbron var jag tvungen att gå en bra bit. Vid slutet av bron visade klockan 16.40, vilket var nästan exakt min måltid på platsen och det gjorde mig glad. Motsträvigt sprang jag upp förbi Lilla bommen och Brunnsparken. Det hade börjat regna nu och det blåste rätt kallt. Inga fler vattenduschar.

Precis när det kändes som mest kämpigt hände något magiskt! En bästa vän och hennes familj stod helt plötsligt precis jämte mig och skrek mitt namn. Jag high-fivade henne, blev rörd och glad och fick kraft att fortsätta förbi Stadsteatern och ta mig upp nästan hela vägen till Poseidon.

Trots den nyvunna kraften så tog lusten lite slut någonstans uppe på Avenyn. Vid 17-kilometersmarkören ville benen inte vara med längre. Vaderna kändes krampiga och gjorde ont. Jag var tvungen att gå en bit men efter Poseidon utnyttjade jag sluttningen och sprang vidare på ren vilja. Förbi Vasa och mot Handels. Mycket nostalgi och jag hann till och med snegla upp mot min gamla gymnasieskola. Men det var faktiskt mest bara jobbigt just här.

Jag kämpade på. De sista kilometrarna har jag ingen uppfattning om någonting jag sprang förbi, jag ville bara komma fram. Det gick ganska långsamt vid det här laget och jag fick stanna ytterligare ett par gånger innan den allra sista kilometern som gav mig den på att springa. Det kändes knappt som om jag sprang men jag kunde se att det ändå gick lite fortare än om jag hade fortsatt att gå.  Upp för sista backen och sedan in på stadion. Kraft av älskade som skrek och hejade, jag blev sådär rörd och glad igen och hann till och med vinka. Sprang på lätta (kanske lite överdrivet men typ) fötter in i målet på 2:27:33. Tog min måltid med 2:27 minuter.

IMG_9980
Jag och min hjälte. Utan honom hade jag aldrig valt att tro att jag kunde springa.

Kexchokladen och bananen var underbara. Medaljen megasnygg. Jag fick äntligen på mig varma kläder och stoppade försiktigt in min nummerlapp i en plastficka. Jag stötte av en slump på två kollegor och sedan fick jag äntligen kramar.

På vägen hem höll jag på att svimma på bussen för jag hade visst glömt att sitta ner sedan målgången. Jag var tvungen att knacka en kille på axeln och be om lov att sitta en liten stund. Stackars tant. Jag tror jag har fått ett blåmärke i ländryggen av mitt flipbelt och jag är rätt yr i skallen också. Men shit vilket grej ändå.

Jag har sprungit Göteborgsvarvet.

En tanke om tankar

Finns mina tankar även om jag är den enda som känner till dem? Är de på riktigt om de inte går att se? Och vad händer när man dör egentligen? Hur länge kan en tanke leva? Försvinner alla mina tankar när jag dör? Hur kan de leva vidare?

Kan hjärnan fortsätta leva utan att hjärtat fungerar även om det i teorin är omöjligt? Och kan den som dör veta eller förstå hur det går för oss som finns kvar?

Om att ”springa” sin första halvmara

I torsdags testade jag distansen 21 km inför Göteborgsvarvet. Perfekta förutsättningar! Ledig torsdag, sol och 15 grader varmt. Inga andra planer.

Jag hade bestämt mig för att springa drygt 10 km och sedan ta en paus hemma för att dricka och andas. Sedan springa resten, det vill säga lika långt till på en ny och ännu finare runda för att bli peppad och orka. Jag sprang en helt ny runda och det kändes gött. Det blåste en del, vilket var skönt eftersom solen verkligen gassade. Jag hade pannband som skydd mot både kylig vind och stekande sol. Fungerade perfekt. Körde ny springlista i lurarna och kände mig peppad.

IMG_9845
Att fota i farten betyder ibland att det råkar bli panorama-läge.

De första kilometrarna är alltid tunga. Inget undantag denna runda. Jag blir anfådd, trött och ångrar nästan att jag gett mig ut innan jag kommer in i ett bekvämt tempo.

6-8 km: Jag såg framför mig hur jag skulle känna efter passet. ”Jag klarade det”, ”Jag har sprungit 22,5 km” (för så stod det i Runkeeper). Jag kände att det skulle bli tufft men att jag skulle klara det och det kändes riktigt skönt att snart kunna säga.

9-11 km: Sista sträckan innan pausen är tuff. För första gången i livet snyter jag mig utan papper och känner mig som en riktig löpare. Det är tungt och jag börjar känna av smärta i höfterna. Det hjälper lite att springa mer på tå. När jag nästan är hemma känner jag mig stark igen och kan se framför mig hur jag tar mig igenom nästa mil ungefär som en ”vanlig” mil.

Paus: Jag dricker saft och vatten och står stilla i några minuter innan jag börjar springa igen. Jag kissar också.

Efter 12 km säger Runkeeper-rösten att jag ska springa 6 km i något snabbare takt. Precis när jag kommer ut mot de öppna åkrarna möts jag av en traktor. Det luktar skit och jag blir illamående. Ironiskt med tanke på hur vackert det är där på de öppna fälten. Jag andas med munnen och försöker tänka bord doften av gödning och kväljningarna det orsakar. Det går bra att springa nu och det känns skönt in ett par kilometer.

Vid 14-15 km när jag springer mot Småryd börjar det bli tungt. Jag stapplar nu. Det går inte att kalla det något annat. Smärtan i rumpa, lår och knän är hård. Till slut måste jag stanna och jag känner mig som en som inte kan springa. Så som jag känt i hela mitt liv fram till den där dagen förra året när jag snörade skorna och sprang min första runda. Men nu har jag stannat och det känns skönt att gå men riktigt trist. Jag klarade det inte.

Jag går några hundra meter och försökte sedan springa igen. Bara en kort bit orkade jag. Gick. Sprang. Svor mycket. Jag hade kört fast och det var ingen idé att springa. Tog mig till Duvestubben och tänkte att nu ska jag springa några varv så kommer det bli jättebra. Jag springer ett kvartsvarv på den 900 m långa slingan och erkänner mig besegrad. Går resten av sträckan och när jag är hemma vid Svensgårdsskolan har jag kommit upp i en distans på drygt 21 km.

Jippie!!

FullSizeRender

 

Dagbok blev loggbok

foto på en sida ur en bok

För ett tag sedan skrev jag om att jag börjat skriva dagbok och att jag tyckte det gav mig väldigt mycket, både för att få ur mig personliga saker men också för att få struktur och som en hjälp att komma igång med skrivandet.

Just nu är jag inne i en period när jag verkligen har lust att skriva men inte alltid hittar tiden. Utifrån olika tips på hur man kan göra skrivande till en del av vardagen och få till en skrivande livsstil så har jag nu testat att skriva loggbok, med målet att skriva någonting varje dag för att få in rutinen.

Jag har ännu inte bestämt mig för ett projekt att satsa helhjärtat på. Därför testar jag mig fram för att hitta en bokidé som ska kunna hålla. I min tydligaste idé utgår jag från att skriva självbiografiskt men jag har ännu inte bestämt mig för hur berättelsen ska se ut, kanske behöver jag inte det men som sagt så jobbar jag fram olika idéer…

Poängen är i alla fall att för att inte tappa bort mitt skrivande när det går trögt eller är stressigt på jobbet och så vidare så skriver jag logg varje dag. I loggen skriver jag har åstadkommit i korta drag. Sedan skriver jag också ner vad jag ska göra i morgon. Under veckan såg det till exempel ut så här:

Logg 4/5: Idag har jag skrivit ur hjärtat. Efter att ha läst Astrid Trotzigs bok Blod är tjockare än vatten flyger tankarna ur mig. Det är ganska osammanhängande och jag tänker på att jag borde gå tillbaka och fixa bokidén innan jag fortsätter skriva. Men jag kan inte sluta.

Jag har också försökt hitta på några fiktiva idéer genom att skriva en idé på varje post-it och sedan lägga i en hög. Ingen prestige och utan bara ren brainstorming.

I morgon ska jag fortsätta med post-it-idéer men också skriva av mig om att vara adopterad om mitt ”flow” fortsätter.

1200px-Postit
Ett bra sätt att få fram nya idéer är att använda post-its!

Det som är så bra med detta är att du får en överblick över vad du faktiskt har gjort. Kan vara särskilt bra de dagar det känns som om du bara flummat runt och inte åstadkommit mer än att slösurfa. Slösurfandet kanske var superviktigt! Att du har lyssnat på en podd om stress kanske är viktig research för bokprojektet eller bara nyttigt för kroppen. Eller att du ringt ett jobbigt samtal för att kunna komma vidare ska inte heller underskattas tycker jag. Alla de sakerna kan ju vara bra att göra om det är det du bestämt att du ska göra.

Att planera för morgondagen är därför jätteviktigt. Det ger dig en känsla av kontroll när du går och lägger dig. Du behöver inte tänka på allt det där du måste göra utan du vet att i morgon är tiden vigd åt just detta. Allt kan inte göras samtidigt utan du måste börja med något och när du planerar morgondagen är det ganska lätt att utifrån hur mycket tid du har bestämma ungefär vad du faktiskt kommer hinna. På en vardag när barnen är hemma har jag till exempel tur om jag får till 10-15 minuter till fokuserat skrivande. Och om jag vet att jag inte kommer hinna ”jobba” på boken eller novellen eller vad det nu är så kan jag i alla fall bestämma mig för att I morgon ska jag blogga om att starta en skrivgrupp eller I morgon ska jag skriva 10 fiktiva idéer på 10 olika post-it lappar eller kanske till och med I morgon ska jag inte skriva, bara ha semester.

Några dagar har jag till och med gått in för att skriva i min logg att jag inte har skrivit någonting alls (oftast på grund av att jag inte ens öppna datorn efter att jag kommit hem från jobbet). Men där och då bubblar det till och på någon timmes övertid har jag hasplat ur mig något som jag inte ens visste behövde komma ut.

Jag använder mig av Evernote för att anteckna och skriva ner början till texter och annat. Det är inte perfekt men jag gillar att allt finns samlat i molnet för då kan jag nå det var som helst, när som helst. För alla de där andra tusen sakerna som jag vill göra eller har idéer om fungerar Google keep som ”papperskorg” där jag samlar allt som måste göras förr eller senare inom projektet. Det är skönt för då slänger jag bort tankarna från huvudet men vet att de finns sparade tills den dagen jag måste ta tag i det. Mer om det en annan dag.

Nu står det i min logg att jag ska skriva tankar till min självbiografi och det känns som det kommer komma berättelser…

foto på en sida ur en bok
Ur Blod är tjockare än vatten av Astrid Trotzig

Starta en skrivargrupp eller ett skrivcafé

Förra veckan deltog jag i en författartimme på webben med Veronica Grönte från Författarskolan. Veronica håller många olika kurser som jag läst om men detta var den första jag deltog i. Det var jag och fem andra personer som deltog och på en timme samlade jag på mig massor av skrivtips, både baserat på mina egna frågor men också de andra deltagarnas.

Utifrån våra frågor pratade vi med vägledning av Veronica om hur man kan skriva dramaturgiskt, hur man kan tänka för att få till en bra början på sin bok, hur man kan tänka för att skriva en blandning mellan fiktivt och självbiografiskt, vilka verktyg som finns för att arbeta med sina karaktärer och så vidare och så vidare.

Det var ett toppenbra möte och jag gillade formen att träffas. Därför har jag, för att komma igång med och för att hålla igång mitt skrivande, nu bestämt mig för att jag vill starta en skrivargrupp eller få igång ett samarbete med en skrivkompis. Jag har funderat på detta sedan jag började skriva igen och många av de poddarna jag lyssnar på pratar om skrivkurser, grupper, skrivresor och annat. Visserligen skulle jag vilja göra allt det där men jag tror mycket på det där med en skrivargrupp. Jag tror lite extra på detta nu efter webbmötet förra veckan i samband med att senaste numret av Skriva #3 damp ner i brevlådan. I tidningen finns ett superbra reportage om att starta skrivargrupp 🙂

Jag har frågat runt i en del olika forum och grupper och det verkar finnas ett intresse för detta hos fler. Jag har också varit i kontakt med biblioteket för att fråga om man kan få använda sig av lokal hos dem och det verkar inte vara några konstigheter.

Utifrån det har jag två förslag:

  1. Vid ett första ”öppet möte” får alla som är intresserade komma för att diskutera och workshopa kring hur man skulle vilja att en skrivargrupp såg ut. Utifrån det är förhoppningen att olika konstellationer ska kunna skapas. Någon kanske hittar en ny skrivkompis, ett gäng kanske startar en mindre grupp medan en annan kanske bara går hem nöjd och glad med en bunt fin fina skrivtips.
  2. Tillsammans med biblioteket ordnas ett antal öppna Skrivcaféer. Eventuellt med olika teman eller någon föreläsare, kanske i samband med en författarkväll. Varje deltagare utgår från sitt eget skrivprojekt och tar med sig ett par frågeställningar varje gång som hen vill ha hjälp med. Det är upp till deltagarna att skapa innehåll och diskussioner och är därför beroende av hur många som kommer.

Vad tycker du om Skrivargrupp och Skrivcafé? Kommentera gärna eller skriv till mig om du har tankar. Bor du i närheten av Helsingborg kanske du vill vara med och ordna något tillsammans med mig?

Om du också är intresserad av att komma igång med ditt skrivande men inte riktigt vet vad som passar dig bäst, tipsar jag dig att lyssna och läsa enligt nedan så kanske du kan få några idéer som passar dig.

Läs- och lyssnatips för dig som vill skriva

Kreationslotsen och Jeanette Niemis podcast Skrivradion har många bra och inspirerande avsnitt. Om du vill komma igång med att skriva en bok rekommenderar jag att du lyssnar på miniserien i tre delar som handlar om att skriva en bok:
#019 Skrivradion: Din bokidé – behandla den med respekt
#020 Skrivradion: Skriva bok – en process
#021 Skrivradion: Skrivprocess – det som hindrar dig

Författarpodden med Agnes Hellström och Frida Skybäck som delar med sig av ”allt du behöver veta för att bli utgiven” och lite till. Jag som nybörjare gillar särskilt avsnitten #3: Skrivprocessen del 1 och #4: Skrivprocessen del 2.

Så gör jag: Konsten att skriva av Bodil Malmsten. En fantastisk bok som gett mig massor med tankar och idéer om skrivande och får mig att vilja skriva som jag skriver. Inte som någon annan. Boken är en handbok samtidigt som det är en underhållande berättelse.
Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli. – ur Så gör jag, Förordet

Författarskola.se och Veronica Grönte erbjuder bland annat en mängd olika kurser samt har ett bra nyhetsbrev. På sidan kan du hitta välformulerad och bra information om exempelvis dramaturgi, biografi, enneagrammet som verktyg för att arbeta med karaktärer med mera.

SkrivarSidan – för dig som skriver av Iréne Svensson Räisänen samlar skrivtips och övningar, erbjuder kurser, samlar skrivartävlingar med mera. Skrivarsidan har ganska mycket fokus på dikter och poesi, bland annat finns Diktskola i flera olika delar och även Poetpodden.