”Här ligger jag och blöder” lämnar sköna spår

Under förra helgen fick jag en ny kompis. 17-åriga Maja. Maja är huvudperson i Jenny Jägerfeldts bok Här ligger jag och blöder. Ett av årens bokreafynd!

Titel: Här ligger jag och blöder
Författare: Jenny Jägerfeld
Förlag: Gilla Böcker

img_0427

Om boken: Maja går första året på gymnasiet. Estetiskt program. Hon tycker att världen, eller åtminstone hennes jämnåriga skolkamrater, borde ägna sig mindre åt att bry sig om hur de ser ut. Inte för att hon själv inte gör det, men hon konsumerar i alla fall inte klädesplagg som det vore dagens lunch.

Maja ska göra en hylla på skulpturlektionen. ”Men en hylla är väl ingen skulptur..?” säger alla som Maja möter men det kan det väl visst vara tänker Maja. Olyckligtvis, för det är väl en olycka(?) sågar Maja av sig tumspetsen och efter det är cirkusen igång.

Med bultande (avsågad)tumme tar Maja tåget till Norrköping för att träffa sin mamma Jana. Det gör hon varannan helg. Men Jana är försvunnen.

Majas pappa är kvar i Stockholm och gör sånt han brukar när Maja är borta. Vilket hon anar är super, festar och bjuder hem tjejer som Maja helst inte vill veta av till lägenheten.

Justin, eller är det Jens, med de ljusa ögonfransarna. Janas granne, får Majas hjärta att slå sådär hårt. Trots den där äckliga snorpappersbollen han envist håller i handen.

Så tycker jag: Jenny Jägerfeldt skriver på ett fantastiskt roligt och beskrivande sätt. Hon får mig att känna allt det där jag själv kände när jag var 17, vilket gör det hela ännu mer roligt. En bok som får mig att skratta, förundras och njuta av stormande tonårskärlek, relationen till ens föräldrar och av att läsa.

Långfredagslångsamhet

Jag vaknar tidigt som vanligt. Vänder mig om, en två tusen gånger. Kollar mobilen. Facebook, Twitter, Instagram. Facebook igen. Funderar på om jag ska gå den där promenaden. Ååå jag känner för att promenera längs fälten i diset. Kanske se solen gå upp. Vakna till liv. Jag ska gå en promenad… Snart.

Ligger så ett tag och funderar på resten av dagen. Vi skulle skrubba altanen. Jag ska baka bröd och kaka till festen i morgon. Eller fest kanske är att ta i. Bjudning är nog mer det rätta ordet. Föräldrar, barn, plastsyskon, bonusföräldrar kommer hit och firar påsk! Mamma och Björn ska testa ”nya” gästrummet. Barnen kommer hem från sin pappa.

Skala potatis, fixa laxen och pajen (fast det gör ju faktiskt mamma!), påskäggsjakt, köpa öl och vin gjorde vi igår, dricka utan alkohol – check! Vad mer har jag glömt?!

Jag ska gå en promenad.

– God morgon finis…

De härligaste orden att höra. Jag ligger kvar lite till. Kollar Facebook. Undrar varför det inte har hänt nåt kul sen sist.

Väntar på att hjärtat ska vakna till liv för att känna hans kropp. Värme. Han sover igen.

Nu går vi upp. Jag ska gå en promenad. Drar upp rullgardinen.

Det är ju helt blött ute! Vad är det? Det regnar. Varför regnar det?

Jag sätter mig i fåtöljen med fötterna på fotpallen. Läser ett par kapitel. Skönt.

Vi bakar halvfärdigt morgonbröd i ugnen, äter frukost och lyssnar radio. Dricker massa juice. Redo för en lång, härlig fredag.

På väg mot Göteborgsvarvet

Innan jul anmälde jag mig till Göteborgsvarvet. I smyg kan man säga. Planen var från början att ingen skulle få veta att jag anmält mig. Jag skulle träna för mig själv för att sedan helt magiskt springa varvet utan att någon förväntade sig det.

Jag har aldrig riktigt förstått det där med motivation. Yttre motivation av andra gör att jag sätter press på mig själv och går nästan direkt in i väggen. Men även min egen inre motivation är svår att förstå sig på.

Om jag bestämmer mig för något, då är det det som gäller. Ända tills det inte gäller längre. Och det är det som är det svåra. Om jag bara har min egen motivation är det alldeles för enkelt att avbryta och kasta in handduken. Hur hittar man då den perfekta balansen mellan yttre och inre motivation? Hur kan yttre stimuli hjälpa mig att motivera mig själv för att det jag bestämt mig för ska kunna fortsätta vara mitt mål?

I flera år har folk runt mig tjatat om hur skönt det är att springa, att det vore sååå roligt att springa ett enkelt litet lopp tillsammans eller att alla visst kan springa. Men jag kände bara att det verkligen inte gällde mig, för …”Jag kan ju inte springa!” Jag ville verkligen vara en sån som var bra på att springa, men jag var säker på att jag inte hade drivet, fysiken eller möjligheten.

Så… Fastän jag vara rädd att viljan och motivationen skulle påverkas så berättade jag tillslut för Sebastian. Annars hade jag ju inte haft någon att dela allt det roliga (och det jobbiga) med. Det är fortfarande jättesvårt och jag blir ofta skitsur när han försöker pusha mig att springa fortare, mer eller vad som helst. Jag hamnar väldigt lätt i ”jag kan inte”-läge.

Men jag börjar också förstå att det där med inspiration på något sätt bara är startskottet. Det som krävs för att man ska vilja göra något. Sen räcker det ju inte med att bara börja springa. I slutändan är det ändå så att det bara är jag som kan göra jobbet. Och det är bara jag som kan bestämma om det ska bli gjort eller inte. Förra sommaren utmanade jag mig själv att lära mig springa. Nu fortsätter det med att jag ska lära mig att fortsätta springa.

Och igår var det dags för seedningslopp i Helsingborg. Tack vare Sebastian tog jag mig i kragen och trots febriga barn och osäkerhet inför om jag skulle orka…

Årets första lopp. Första milen utan gåpaus för kroppen. Personbästa. Och Göteborgsvarvet nästa!

 

Dagen efter…

I flera veckor jag har planerat, sett fram emot och längtat efter en nätverksträff för kollegor runt om i Sverige. Så lunch-till-lunch torsdag till fredag var det äntligen dags. Jag hade valt den perfekta platsen, planerat in två dagar med diskussioner, praktiska övningar och mat och fika.

Jag räknade till en början med att det skulle bli 20-30 pers och blev rätt besviken för det kom bara åtta personer.

Men nu är det gjort! Vi hade två kreativa dagar tillsammans. Jag var visserligen rätt stressad och lite frånvarande på grund av allt planerande och tänkande på lunch, fakturering, hålla tider och alla nöjda. Men vi hade bra diskussioner och alla som var med var riktigt kreativa med filmning och foto. Jag tror de hade roligt och fick med sig en del bra grejer hem igår eftermiddag.

(Parantes…

…förutom när jag tänker på att de nog tyckte det var tråkigt att vi var så få, eller att vi inte hann prata tillräckligt mycket om våra sajter som vanligt, att hon som tagit med sig kameran kanske tyckte att vi arbetade alldeles för lite med foto och att det där föredraget kanske blev lite långt ändå…)

Men skit i det! Jag har planerat en konferens. Helt grymt om jag tänker på att jag knappt vågade hålla ett möte för två år sedan.

Och jag tycker faktiskt att  jag gjorde det riktigt bra.

Synopsis, poddar och känslodagbok

Ok. Jag har som jag tidigare nämnt en början till en idé, en bokidé, och jag har börjat på ett synopsis. Jag har redan kört fast och kan inte bestämma mig för en handling. Jag har ett ämne jag skulle vilja skriva om och ett hum om vilka huvudpersonerna ska vara. Jag har en del viktiga vändpunkter klara för mig och några nyckelscener som jag vill få in i berättelsen. Men jag tycker ändå inte att jag får ihop planen.

Till min hjälp i arbetet har jag lyssnat på poddar, letat skrivtips på nätet, i böcker och i tidningar. Jag har nästan anmält mig till en skrivarkurs (men tänker att jag kanske måste börja skriva först för att ha något underlag).

Det största problemet känns som det är tiden. Jag tänker i mitt huvud att jag ska sitta ner varje kväll, typ vid den här tiden och skriva lite varje dag. Men det har inte blivit av en enda kväll. Fastän jag vet att det enya som gäller är att bara sätta igång. Men jag ska planera in en hel dag bara för mig själv. Det ska bli starten och fram till dess skriver jag lite in emellan, på annat smått och gott. Och jag värker på det andra i huvudet. Det finns där.

I väntan på den stora insikten (eller på tiden att faktiskt göra jobbet)

Jag antog en utmaning från Habitud med målet att skriva känslodagbok i fem dagar. Dels för att jag ville skriva någonting men också för att jag alltid tycker att frågan ”hur mår du” eller ”hur har du haft det idag” är så svår att svara på på riktigt. Om jag haft en dålig känsla eller upplevelse så tenderar till exempel det att ta över hela dagen, även om jag egentligen haft en ”bra” dag.

Jag har skrivit i fyra dagar av fem och det är ett bra sätt att skriva dagbok på. Det gör att jag kan identifiera mina känslor kopplat till olika saker och jag synliggör för mig själv saker som jag inte tänker på annars. Jag lyssnade på ett avsnitt som handlade om att skriva dagbok på podden Superältarna. Därifrån snappade jag upp ett tips om att skriva tacksamhetslistor som en form av dagbok. Tipset kom från Julia Dufvenius som menar att hon började med det för att hon annars hade en tendens att bli rätt så mörk, eller jag tror hon sa svart, av sig. Tänker att det kanske är något som passar mig också. För bara några veckor sedan gick jag själv igenom en hög med gamla dagböcker. Underbart att höra Jenny Jägerfeld och Johanna Thydell orda om och läsa ur sina gamla dagböcker. Igenkänningsfaktor när den är som bäst. Det fick mig faktiskt att ångra mitt beslut att slänga de gamla skrivböckerna.

Tills vidare är målet att skriva. Vad, känns mindre viktigt.