Vad kan sägas om granskningen av adoptioner?

Det hade varit passande att skriva något om DN:s granskning av adoptioner, Barn till varje pris. Men det går liksom inte. Jag vet inte vad jag ska skriva och inte. Vill säga massor men har liksom ändå inga ord. Självklart påverkar detta också mig.

Den första artikeln i DN:s granskning Barn till varje pris publicerades för snart tre veckor sen. Sen dess är allt lite som en dimma.

Mitt flöde svämmar över av berättelser, artiklar, tankar och inlägg. Och jag är med i otaliga grupper, följer lika många sidor och personer som säger klokskaper om detta varje dag.

Det är många som har kämpat för att detta ska nå ljuset länge nu och jag har hört en del av de berättelserna som ingår i granskningen tidigare och jag hör liknande berättelser alldeles för ofta. I media, men också överallt i från personer som aldrig delat med sig officiellt. Tycker det är bra att det kommer fram och att fler delar med sig av sina berättelser. Det handlar inte bara om några enstaka barn som blivit bortadopterade på fel grunder. Och det handlar inte bara om Chile.

Men jag tänkte inte skriva så mycket om det. Det finns det andra som gör mycket bättre. Listan nedan är inte på något sätt fullständig. Det är bara fem instagramkonton jag följer som kanske du också kommer tycka om eller ha nytta av. En del är förstås adoptionskritiskt men för mig är den största nyttan att läsa mycket om adoption och om att vara adopterad att det hjälper mig att bearbeta mycket av det jag känt och känner. Det hjälper mig sätta en känsla på mina känslor utan att jag behöver känna mig dum eller förklara mig. Ord på saker jag aldrig ens tänkt men alltid känt och så vidare. Släng dig in i debatten eller följ på håll.

Konton/personer jag följer är Madeleine In Hwa Björk, Sofie Cecilia Magnusson, Lisa Wool-Rim Sjöblom, Adoption och andra tankar, Tobias Hübinette. Tips är också att följa #adoptee och Jag är adopterad.

En sak jag själv börjat tänka på mycket i och med granskningen är förstås mitt eget sökande. På alla från Indonesien som söker och vill ha svar. Det går alltid upp och ner det där med känslan av tillhörighet till andra från Indonesien. Som barn hade jag nog svårt med identitet och självbild över huvudtaget. Jag har skrivit om det många gånger tidigare. Särskilt en gång om året blev det extra tydligt det där med att inte riktigt passa in. Jag såg alltid fram emot våra ”indonesträffar”. Det var min familj och tre andra som alla hämtade sina barn vid samma tillfälle. Men det var också alltid lika obekvämt och svårt, särskilt när vi blev tonåringar. Vi var oerhört olika allihop och hur gärna vi än ville det så passade inte heller vi riktigt ihop, fastän vi (och våra föräldrar) så gärna ville. Samtidigt känner jag än idag en slags samhörighet med dem alla även om vi inte har kontakt idag. Vi delar något, oavsett om vi vill eller inte. Den tvådelade känslan av att vilja känna tillhörighet med andra men aldrig riktigt lyckas beskriver nog egentligen hela min tillvaro som adopterad ganska klockrent, genom min uppväxt men också som vuxen.

Enligt DN:s granskning är vi inte mer än 755 någonting adopterade från Indonesien i Sverige, jämfört med till exempel 6969 från Indien. En stor skillnad är förstås också att adoptioner från Indien har skett över en lång period (från 1960-nu) och från Indonesien endast mellan 1970-1983. Värt att nämna är att ”Svenska staten ansågs inte arbeta tillräckligt hårt med att förebygga illegala adoptioner kopplad till privat verksamhet var ett stort problem, rapporterade Svenska Dagbladet och adoptionstidskriften Att adoptera.”

Många tankar och känslor på det…

Kära skrivdagbok 1.

Kämpar på med mitt skrivande och tycker 90 procent av all min vakna tid att jag inte skriver. Jag tänker på att jag inte skriver på något bokprojekt, inga blogginlägg, inga artiklar att pitcha, inga dikter.

Fast när jag tänker på det så skrev jag ju den där versen. När jag var irriterad på att jag var så sur och gnällig och klagade på allt jag inte gör. Då skrev jag faktiskt en vers om det och kände mig lite gladare. 

Kom att tänka på att jag kanske skulle kunna använda bloggen som en skrivdagbok under en period. För att få igång lite skrivpepp liksom. Både i jobbet och för mina egna skriverier. Har länge följt Lisa Bjärbo som bland annat skrivit jobbdagbok på sin blogg de senaste åren som jag gillar.

Så får se nu. Vad har skrivits den senaste veckan?

Jag skriver dagbok relativt ofta. Inte varje dag, men nära på. Bästa tiden är morgonen. Morgonsidor à la Julia Cameron.

I veckan började jag skriva på en karaktärsbeskrivning av en av huvudpersonerna i en barnbok som jag klurat på länge. Det har varit början till en bok typ det senaste året. Men jag fastnar hela tiden i att den blir så himla ointressant. Får se om jag kan komma vidare nu. Mitt största hinder är att jag inte tror på att det kan bli något och därför slutar försöka. Sneglar hela tiden på andra projekt som är halvt igång. Drog till exempel fram en gammal kärleks-ungdoms-bok-projekt häromdagen och började känna att jag kanske skulle satsa på den istället för barnboken.

Så länge jag håller på så där tror jag vi alla kan fatta att det inte kommer bli nån bok över huvudet taget. Vare sig den ena eller andra.

Mål nästa vecka. Bestämma mig för ETT projekt.

Jag har börjat jobba igen efter julledighet. Bara fyra timmar igår och sen röd dag idag i och för sig. Men ändå. Började på en artikel och skickade ut intervjufrågor till några personer som jag hoppas ska kunna hjälpa mig komma vidare. Kände mig rätt trög i övrigt. Skrev ett enkelt och kort mejl som var väldigt skönt att få iväg och som jag hoppas kan spela stor roll inför 2021. Att det tog mig typ en timme att skriva ihop det korta mejlet behöver vi kanske inte prata så högt om.

Det kommer ju förmodligen bli mer hemmajobb nu en tid så jag kände att jag behövde förnya mina sittplatser här hemma lite. Så när jag städade undan julen passade jag på att dra fram ett gammalt köksbord som stod gömd bakom leriga stövlar, avdankade bebisgrejer och trasiga sandleksaker. Fick mig en skrivplats med utsikt över snön som faller. I tre vädersträck. Bra jobbat till mig!

Om att åka på utflykt och om att (inte) skriva

Jag har varit på utflykt. För mig själv. Jag tog bilen och rusade ner till Lund direkt efter jobbet. Kom förstås iväg senare än jag tänkt mig från kontoret och hann inte gå den där mysiga promenaden i den mysiga staden. Bland höstlöven i alla de perfekta färgerna. Förbi nationer och studenterna på cykel, personer med kaffe i ena handen och kärleken i den andra.

Det hade nästan blivit mörkt när jag kom fram men jag hann se att universitetsbiblioteket var inklätt i röda murgrönor. Från mark till topp. Och jag hann med att nästan bli överkörd av ett gäng cyklister eftersom jag inte förstod var gångbanan började och slutade.
Jag hann besöka Skissernas museum. Så coolt. Första gången.
Och jag hann lyssna på Sandra Beijer. Grym kvinna.

Sandra Beijer i intervju med Caroline Cabot i en live-podcast.

Jag funderar på och låtsasleker med tanken att jag skulle kunna göra sånt där som hon gör. Till exempel som att jobba med att skriva hela dagarna (inte så långt ifrån), helt och hållet kunna styra sin egen dag (lite längre), skriva böcker… Hm. Jag skriver faktiskt inga böcker alls som det är just nu, men ibland tror jag att jag nog hade kunnat om jag bara lagt väldigt mycket mer tid på det. 

Jag har i alla fall hon som är så där en 10-11 år. Hon som är en tjej som kanske skulle kunna bli en person i en bok.
Flera gånger har jag hört att en bra grej för den som vill skriva bok är att mejsla ut karaktärer som en känner att det kan gå att umgås med en längre tid. Kan jag det? Med henne. Jo. Hon är inte helt dum ändå. Hon är till och med rätt kul tror jag. Kanske en sån som säger roliga saker. Och han med de vackra ögonen. Kommer inte ens ihåg vad han heter. Jag skriver nog för sällan om jag inte vet vad en av huvudpersonerna i min bok heter. Han är snäll. Han vet saker. På ett bra sätt. På ett klokt och fint sätt. Men han skulle aldrig säga att han vet. Han skulle bara stå där och vara säker och trygg och varm och mjuk. Och hans hår vill man bara kamma och dra mellan fingrarna. Lockarna. Och sen är det hon med stort H. Hon är ju den bästa. Samtidigt är hon den som är svårast. Hon blir tyvärr svårare att greppa efter hand som berättelsen går. Det gör det svårt att skriva henne. Men jag tror det är för att hon blir ledsen. I början är hon på ett visst sätt som är lättare på något sätt. Sen när hon förändras vet jag inte hur det ska gå till.

Jag får fortsätta jobba på det helt enkelt.

Förutom boken som inte är en bok så skriver jag dagbok igen. Skriver något litet varje dag. Ibland väldigt mycket ibland mer. Bästa tiden är på morgonen. När jag glömt att skriva och ska göra det lite snabbt på kvällen gör jag mer en reflektion än en dagbok. Tre bra saker idag. Förvånansvärt bra grej att verkligen hitta saker jag gjort som jag själv känner mig nöjd med. Det började som en uppgift jag fick av min terapeut. Hon tyckte jag behövde träna på att se saker jag gör och inte bara fokusera på sakerna jag inte gör. Det funkar bra faktiskt.

Jag är adopterad

Jag har något roligt att berätta.

Det handlar om att jag är adopterad. Det kanske inte kommer som årets överraskning. Jag förstår det.

Men det jag vill berätta är alltså inte att jag är adopterad. Det tänker jag att ni kanske vet. Det är mer att jag vill berätta om ett projekt jag arbetat med som jag kallar Jag är adopterad.

Jag är adopterad är tänkt att fungera som en plattform för den som är adopterad där en kan dela med sig av tankar och berättelser. Saker som kanske är svårt att prata om men ändå kan behöva komma ut.

Du kan läsa mer om varför jag ville starta sidan i inlägget Därför vill jag starta “jag är adopterad”.

På sidan finns också information om hur du gör om du själv är adopterad och vill skriva något på sidan.

Känner du någon du tror vill skriva på sidan tipsa gärna. Och använd hashtaggen #jagäradopterad i sociala medier, det hade varit en bra hashtag att få igång tycker jag.

Allt och alla räknas. Men ibland måste man hjälpa till lite för att saker och ting ska komma upp till ytan.

Om du vill kolla in sidan också så blir jag glad! www.jag-ar-adopterad.se

Väntan, väntan

Du som följer vet att jag just nu mest går och väntar. Väntar på att något ska hända i min röttersökning. Något, vad som helst, som kan berätta något om mina biologiska rötter.

Det finns mycket information om hur ofta vi svenskar rör våra mobiltelefoner på en dag och om hur länge, hur mycket och till vad vi använder dem till. Från olika källor kan jag läsa att svensken rör mobilen mer än 2600 gånger på en dag. Och i snitt spenderade jag, enligt uppgifter i min smartphone, 10 procent av min tid vid min mobilskärm den senaste veckan. Och ja, jag har mer eller mindre stenkoll på min skärm konstant. Jag har mobilen liggande på skrivbordet på kontoret och hemma har den en plats där jag lätt kan se den i princip hela tiden.

Kanske lite väl många, men varje gång jag hör det där burrande ljudet väcks ändå ett litet hopp.

Det jag väntar på är alltså en uppdatering från Stitchin mijn Roots. En notis på skärmen med ett mejl eller ett meddelande. Eftersom mer eller mindre all min vardagliga kommunikation sker på det sättet är det svårt att påstå att jag på riktigt tror att det är från dem hela tiden. Det är snarare något som sker i det omedvetna. Men det finns ändå där varje gång jag scannar av inkorgen. Ögat som letar efter en avsändare som säger något som är relaterat till min sökning. Det har hänt fyra gånger på ungefär 14 månader att det funnits något i mejlen från dem. Däremellan har jag, så subtilt jag kunnat förmå mig, skickat mina frågor om sökandet direkt till Christine och Ana som arbetar med Sitchin via messenger.

För några månader sedan fick jag ett meddelande med en annorlunda känsla. En känsla av att nu är det nära. Någon hade känt igen bilden på min biologiska mamma på Facebook och jag uppfattade det som att om de bara lyckades knacka på i hemmet när hon var hemma så skulle de ta dna-prov och sen… ja. Sen hade vi kanske vetat.

De sa att hon kallade sig för Yem ”nu för tiden”. Jag började tänka på min mamma som Yem. Inte Janda och inte Maisyaroh som jag tidigare trott. Yem. Och under några veckor ekade frågan Vem är Yem? i mitt huvud och hon blev en ny liten person där. 

Sedan blev det tyst. Jag frågade om en uppdatering. Väntade. Frågade igen. Men fick inga svar.

I förra veckan fick jag äntligen ett meddelande från Christine. 

”Polly isn’t getting any further with your case.”

När man väntar och väntar och äntligen ser att de svarat. Då suger det verkligen att inse att de skickat bara för att skriva att de inte hittar något mer. Fortfarande är många av mina frågor obesvarade och jag vet inte exakt riktigt vad som hänt, eller inte hänt, med Yem/Maisyaroh/Janda. Jag har såklart frågat och jag fortsätter vänta.

Det enda jag fått veta är att de trots allt tar ett nästa steg. De ska ta kontakt med en journalist som brukar hjälpa till.

Jag funderar på att när det gäller att hitta min biologiska mamma finns det förstås ett bäst-före-datum. Men genetiska släktingar kommer jag kanske kunna hitta nu eller i framtiden. Mitt dna-prov ligger ju faktiskt där och skvalpar på några olika plattformar. Enligt nuvarande resultat är mitt ursprung 100 procent sydostasiatiskt och en matchning kan ju dyka upp när som helst. Just nu ser det tyvärr inte så ljust ut. Jag har inga nära matchningar men en radda med “matchningar” på sexmänningar till niomänningar. 

Sexmänning[19] är en släkting i sjätte led, det vill säga barn till femmänningar, pysslingbarn. Sexmänningar är barnbarns barnbarns barnbarn till en gemensam ana. En skämtsamt använd synonym som tillkommit sent i historien är trassling,[18][20] vilket även kan avse komplicerade eller avlägsna släktrelationer generellt. (wikipedia)

Men jag har hoppet. Och med tanke på hur lätt det är att hitta något idag. Se bara på facebook eller google, jämfört med för 20 år sedan så gissar jag att det kommer gå lätt som en plätt om 20 år till. Cross my fingers.

Jag skriver helst av allt på biblioteket

Gärna på bibliotekets café med en kopp grönt te. Citronella. Utan mjölk. OM bibliotekets café ligger i anslutning till själva biblioteket och inte typ i en kall källare. Eller allra helst sitter jag nog ändå hemma vid köksbordet med ett tänt ljus i mässingsstaken snett framför mig. Men det får bara var jag hemma. Och helst ska ingen heller vara på väg hem på ett ganska bra tag. Då blir jag för stressad. Därför är hemmaskrivandet, av rätt uppenbara skäl, rätt så sällsynt just nu. Och idag sitter jag vare sig hemma eller på biblioteket.

Idag sitter jag i ett aktivitetshus. Här finns parkourhall, skejthall. Replokal, boulebanor och säkert massa annat bakom de där dörrarna som smäller från och till. Och här sitter jag, mitt på boulebanan. Eller egentligen mitt emellan. Men det känns mer som mitt på. Jag har på mig den grovstickade kulturtanttröjan. Det var den tjockaste jag kunde hitta. Och den noppiga raka kappan över det (också tjock). Halsduken och kängorna. Jag är ändå kall om låren och näsan rinner. Nu slocknade de sista lysrören. Om jag bara ställer upp eller viftar lite tänds de igen. Det är nära på lite bättre så här. Ändå. Jag struntar i det.

Tanken var att jag skulle skriva. I en timme och 30 minuter medan Love tränar.
Hittills har jag svarat på ett mejl. Gjort en ytterst liten jobbgrej. Kollat hemnet två gånger och funderat över hur många grader det egentligen (inte) är här inne. Jag får en slags flash back till ridhusets inomhuspaddock. Minus att det inte finns ens en enda sömnig ridskoleponny att titta på här. Här finns faktiskt inget kul alls att titta på faktiskt. Förutom tre röda ringar som hänger på väggen. Diameter cirka 40 centimeter. För små för att vara rockringar och jag undrar verkligen varför de hänger på väggen.

Bakom den vitmålade tegelväggen hör jag de ihärdiga kullagren slå mot plywoodrampen. Lysrören i taket fortsätter släckas och tändas. Genom den uppställda ståldörren kan jag ana Love och hans träningskompisar som hoppar upp och över plintarna där inne. 

Nu har jag tittat hemnet en gång till. Inget nytt. 

Om 20 minuter kommer de svettiga tonårsgrabbarna ut genom dörren.

Fram till dess ska jag ägna mig åt att researcha adoptioner från Indonesien under 70- och 80-talet. Förmodligen kommer jag igång ordentlig någon gång runt klockan 20.27.

Fortsättningen

Jag skrev en del 1 för längesedan i vad jag tänkte mig skulle bli en berättelse i flera delar om mitt sökande baserat på rapporter från den organisation jag anlitat för att hjälpa mig att söka efter mina biologiska rötter. 

Tankar om rapporterna
I första delen sammanfattade jag den första rapport jag fick från Stitchin Mijn Roots. I rapporten punktade olika steg som tagits i Surabaya och hur de nu planerat att gå vidare. När jag fick den första rapporten hade deras utsände i korta drag påbörjat arbetet med att säkerställa vem som bor och vem som bodde var på den adress som fanns angiven som min och min mammas bostadsadress vid tidpunkten då hon lämnade bort mig. Underlaget var egentligen ganska skralt men det tog ändå mycket tid och energi av mig att ta in det. Jag läste varje ord ytterst långsamt. Bearbetade varje mening och försökte tolka varje mellanrum som något som var värt att bevara. Jag kan läsa rapporten idag och fortfarande hitta nya tolkningar.

Efter den första rapporten kom ytterligare en efter ungefär 3-4 månader. Den här rapporten tog ännu längre tid för mig att bearbeta och jag har försökt skriva om det på bloggen flera gånger. Men det blev aldrig något. Jag visste inte riktigt vad jag tyckte om det som stod i rapporten och därför visste jag inte heller hur jag skulle beskriva det. Det blev ungefär precis så som jag misstänkte att det skulle bli. Jag redde inte ut att rapportera ”live” efter varje rapport. 

Tankar om processen
Sökandet pågår konstant och det finns inget del 1 eller 2 att prata om. Även om jag tillsynes påbörjade den här resan för kanske 2-3 år sedan så har processen pågått i mig långt innan dess. Förmodligen hela mitt liv. Det är nog förresten så jag skulle vilja beskriva att det är att vara adopterad, till alla de som någonsin frågat. Att vara adopterad är för mig ett konstant sökande. Och då menar jag inte bara efter svar på frågor eller fysiska personer. Eller efter tillhörighet och identitet. Utan kanske mest av allt ett sökande efter att förstå mina egna känslor, tankar och reaktioner. Pusslet vill inte riktigt lägga sig. 

Du undrar förresten kanske vilka omvälvande nyheter som stod i den där rapporten. Jag vet inte om det egentlige var särskilt stort det där som stod i rapporten. Hur kan det då vara så svårt att bearbeta tänker du kanske? Ja, du. Den som det visste.

Tankar om en pappa
I rapporten kan jag läsa att huset på Jl. Ketintang 201 1981 ägdes av en (avliden) man vid namn x som lämnat efter sig fyra barn som följaktligen stod som ägare av huset. Ett av barnen bodde i huset 1981. Prasono. Den utsände har pratat med nuvarande ägaren som köpte huset av Prasono och hans tre syskon 2004.

Den utsände informerar om att nästa steg är att försöka få kontakt med Prasono och ”på ett fint sätt” fråga honom om Maisyaroh som 1981 enligt uppgifter arbetade hos honom som hembiträde. 

Det jag tänker när jag läser detta (om och om igen) är inte att Prasono kanske är min pappa och att det kanske är så att jag snart får kontakt med honom. Jag tänker att han kan vara vägen till Maisyaroh. Vägen till min mamma. Men oj. Ja, jo. Jag förstår ju också förstås att jag, enligt konstens alla regler också borde ha en pappa. Detta är nog nästan första gången jag tänker den tanken. Jag har en pappa som jag kanske kommer hitta. Och det kan vara han.

Nästa fråga. Vill jag möta en pappa? Vill jag möta Prasono? Jaha kära vänner. Från att ha blivit uppfostrad av en mamma, bortlämnad av en mamma, numera också vara en mamma. Till att inse att, jo, ja. Livets gåta börjar med, visserligen en mamma, men faktiskt också en pappa. Och. Ta da! Här kan han vara. Prasono. Married a few time (has no regular wife). Lives i Malang. Eller också är det inte ens i närheten så att han är min pappa. Bara en person som kanske korsat samma vägar som min biologiska mamma.

Hur blir livet sen då?
Vad händer med livet om jag faktiskt hittar familj där nere. Hur ska vi kommunicera? Kommer de vilja kommunicera? Ska vi i sådana fall hålla kontakten? Hur ska jag hinna med och orka med en familj till? Eller blir det jag hittar ens familj? Tankarna fortsätter. Fortsättning på det? Förr eller senare 🙂

Tankar om ett vinter i P1 Madeleine In Hwa Björk sommarpratare tidigare i år och i vinter pratar hon igen. Det var efter der jag faktisk satte mig ner och skrev den här fortsättningen som inte är del 2 eller 3 utan just bara en fortsättning. I sitt Vinter i P1 satte hon återigen ord på så mycket. Hon fångar tankar och formulerar. Får mig att känna en sorts lättnad. Hoppas att många många lyssnar på programmet. Du som är adopterad, du som känner någon som är adopterad eller du som någonsin funderat på hur det där med adoption kan påverka en person. Lyssna på Madeleines Vinter i P1 hon är också intressant att följa på Instagram @madeleine_inyoung

Och just det. God fortsättning. Vi har ätit köttbullar här idag.

Del 1. Rapport från sökandet – Hur kan man greppa något som händer på andra sidan jordklotet?

I hereby send you the report of the search made by our correspondent Polly. It has an open end, we would like to go back soon for a follow-up since Polly has not been able to speak to the residents of the address in your documents. His search was a three day journey trough the village. He spoke a lot of people but no positive ending so far. 

Det var längesedan jag skrev nu. Jag vet. Och det beror inte på att det har stått helt stilla i sökandet, utan mer på att jag inte riktigt kunnat sammanfatta det som händer på andra sidan jordklotet.

När man tar hjälp av Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) som jag har gjort så påbörjar de själva sökningen inom två månader från det att de fått all dokumentation. Jag postade mina papper i december månad och i mitten av januari fick jag den första rapporten från sökandet.

Läs mer här: Stichting Mijn Roots hjälper mig att söka mina rötter

Svårt att försöka förstå

Svårigheten för mig var att mitt i det vardagliga flödet av mejl och notiser, sms, chatgrupper och telefonsamtal, ta mig tid att verkligen läsa och försöka ta till mig den information som Christine från My Roots skickade till min inkorg.

Det var svårt, dels för att tiden runt mig fortsatte rusa, dels för att jag någonstans trodde att de kanske skulle hitta någonting lite mer konkret med en gång.

Nu, 4 månader senare, förstår jag att sökandet inte riktigt är så enkelt att min biologiska mamma bara helt plötsligt kommer stå där. Jag böjar också förstå att det kanske inte bara är henne jag kan hitta. Det finns ju också, rent tekniskt, en biologisk förälder till (som jag under alla år inte ägnat så mycket mer än ett par flyktiga tankar). Kanske finns det också andra släktingar.

Nu har jag i alla fall tagit mig tid att försöka förstå alla detaljer lite mer.

Polly från My Roots rapporterar följande

Ketintang är den adress som Maisyaroh angett som sin hemadress i dokumentationen och Polly har alltså sökt efter ledtrådar i det området under tre dagar.

Han började med att studera all dokumentation och det verkar som att allt är komplett. En sak som kvarstår är att undersöka vilken by min biologiska mamma (Maisyaroh) kommer ifrån. Pollys mål är att fråga runt bland folket i grannskapet för att kanske få höra något om vilken by Maisyaroh kan komma ifrån.

Den första dagen försöker Polly besöka ordförande för distriktet Ketintang, Kantor Kepala Kelurahan Ketintang, för att förhoppningsvis få ytterligare information om Maisyaroh. Enligt grannarna är ordföranden bara hemma på kvällstid eftersom han arbetar som lärare. Hans fru arbetar också och är därför inte heller hemma.

Dag två besöker Polly notarien för att hitta någon information om Maisyaroh, men lyckas tyvärr inte. Efter besöket hos notarien börjar han leta efter, Jl. Ketintang nr. 201 (den adress som notarien enligt dokumentation angett som Maisyarohs adress enligt anteckningar). I övrigt också den adress jag och Sebastian försökte besöka när vi var i Surabaya 2017.

Läs mer här: Surabaya del 1: På besök i staden där jag föddes

Jl. Ketintang nr. 201

Den tredje dagen fortsätter Polly försöka få reda på vem som bor på den angivna adressen idag och vem/vilka som tidigare bott där. Han besöker olika kontor där det sägs finnas register för de olika gatorna och gatunumren, men utan framgång. Ingen har sparat dessa uppgifter. Han blir hänvisad till ett kontor/en adress där de sägs veta exakt vem som bor i vilket hus. När han kommer dit får han reda på att de som bor där endast är hemma på kvällstid.

Polly måste avsluta sökandet för den här gången. My Roots försöker i nästa steg kombinera sökandet med en annan aktivitet i närheten och fortsätter på kvällstid så snart det är möjligt.

Fortsättning följer.


Att sammanfatta Pollys rapport (en A4-sida) tog mig ofattbara 2-3 timmar. Och då har jag ändå läst den flera gånger innan dess. Men imorgon är en helt vanlig måndag. Förutom att det bara är en månad kvar till semestern!

Stichting Mijn Roots hjälper mig att söka mina rötter

Jag har påbörjat min sökning med hjälp av en organisation. Jag fick tips om Stichting Mijn Roots (My Roots Foundations) från andra som tagit hjälp av dem och nu är jag alltså igång. I det här inlägget tänkte jag i korta drag beskriva hur långt jag kommit hittills och hur det hela går till.

Under förra året sökte jag till Spårlöst. Och jag väntade rätt länge på att de skulle höra av sig. Men när det inte blev något bestämde jag mig för att fortsätta mitt eget sökande. Jag har från flera olika håll hört talas om organisationen Stichting Mijn Roots, som är en ideell organisation som inriktar sig på röttersökning från Indonesien. För adopterade av adopterade.

Länk till Stichting Mijn Roots – Sidan är på holländska men om du översätter den med till exempel googles eget verktyg förstår man innehållet hyfsat.

De som driver organisationen är adopterade från Indonesien, uppväxta i Nederländerna. En av dem är bosatt i Surabaya (min födelseort) sedan 2015 och driver arbetet direkt från Indonesien.

Det första steget för mig var att delge My Roots all min dokumentation samtidigt som jag betalade en startavgift. Resterande summa betalar jag om de lyckas hitta svaret på var mina biologiska rötter finns.

Eventuella kostnader för sådant som översättning av dokument, annonser i lokaltidning eller på TV, DNA-prov och så vidare tillkommer givetvis.

Som en del i sökandet kommer mina uppgifter publiceras på en facebooksida som My Roots driver. Mencari Orang Tua Kandung som ungefär betyder Letar efter biologiska föräldrar. Facebook är tydligen en väldigt populär kanal när det gäller att nå indoneser ”Alla har facebook” gäller definitivt enligt de jag har frågat. 

Länk till Mencari Orang Tua Kandung på Facebook

Just nu är min dokumentation på väg till Ana (My Roots) i Indonesien som kommer gå igenom alla papper och kontrollera personuppgifter med myndigheterna samt planera för sökningen.

Inom två månader påbörjar hon nästa fas. Den faktiska sökningen.